Salama Madagaskar

Madagaskar är världens fjärde största ö och ligger i Indiska oceanen cirka 50 mil från det afrikanska fastlandet. Madagaskar har gott om mineraler och bördiga jordar, men politisk instabilitet har hämmat den ekonomiska utvecklingen. Korruptionen är utbredd och rättsväsendet lider av resursbrist, bland annat är det ont om utbildade jurister. Trots naturtillgångar i form av mineraler, ädelstenar och skog har Madagaskar haft en svag ekonomisk utveckling och tillhör världens fattigaste länder. Ungefär sju av tio madagasker lever i fattigdom, enligt Världsbanken. Vi har uppfattat att stora delar av befolkningen lever för en dollar om dagen. Totalt bor ungefär 26 miljoner människor på ön och är till ytan 30 % större än Sverige.

Vi är i Afrika

Vi lämnar huvudstaden Antananarivo i två mindre bussar, runt 13 personer i varje buss inklusive guider. Färden går söderut, på hyfsade asfaltsvägar med en del  mindre potthål. Vägen utnyttjas av många människor. Vi möter en slingrande folkmassa som färdas och fraktar varor samt material på olika sätt, cykel- spring- eller busstaxi, cyklar, motorcyklar, lastbilar, jeepar, oxkärror, manuella vagnar av diverse olika slag. Många kvinnor bär skickligt det mesta av allt på sina huvuden. Allt i en salig blandning. Liv och rörelse, tutande, hojtande människor. Ett myller av folk. Vi börjar förstå att vi är i Afrika.

Busstaxi

Det börjar redan bli varmt. Vi åker i bussar utan AC men med lite korsdrag är det rätt ok ändå. Vi är lyckligt lottade som kan sitta bekvämt och bara beskåda det fantastiska livet utanför. 

I en lokal 4W busstaxi som ofta är en ombyggd och modifierad lastbil med stor passagerarcontainer på flaket. Den rymmer totalt upp emot 85 personer, då är det absolut fullpackat både med diverse gods och passagerare. Busstaket är mer än överfullt. Det är som en sämre djurtransport. Dom här krakarna ombord har heller ingen AC , de äter och sover ombord, ofta två tre nätter på bussen innan de når sina destinationer. Vi ska inte gnälla vi åker som kungar i förhållande till dom.

På landsbygden

Ute på landsbygden är det som att backa 150 år bakåt i tiden. Enkla jordbruksmetoder där människor brukar jorden med spadar och hackor. Åker lapparna grävs för hand, ibland ser vi några enkla träplogar som dras med förspända kor. Överfulla kärror med vinglande trähjul, nerlastade cyklar med träkol dras fram. Mat lagas på små brinnande kolkök utmed vägen. Risfälten avlöser varandra. På många platser längs vägen grävs lera upp för manuell framställning av tegelstenar. Enligt Patric vår guide säljs tegelstenarna för 100 Ariary per styck vilket motsvarar ungefär 25 öre.

Livremmen

På våra bussar finns ingen toa så de bestyren  görs i bushen längs vägen. Efterhand blir vägarna sämre, det frestar på för alla fordon på vägarna. Det går långsamt fram, bussarna väjer ideligen för de stora håligheterna i vägbanan, bromsar och växlar. Ofta klarar vi inte mer än en sträcka på 30-35 kilometer på en timme. Vi har flera punkteringar som fixas smidigt av chaufförerna. Vid något tillfälle får fläktremmen justeras på grund av varmgång. Vid ett annat tillfälle går gasvajern av mellan gaspedal och motor. Det problemet fixas till av vår eminente chaufför, med enkla verktyg och en längre livrem som kopplas mellan motor upp genom golvet och snurras runt gaspedalen. När vi lite senare äter lunch med en kall öl i AC restaurang, byter chauffören ut sin skjorta till sliten tröja. Han kryper sedan under bussen och börjar jobbet med att byta den innovativa remlösningen mot en vajer. När vi är mätta och belåtna och kommer ut till bussen är chauffören genomsvett. Han är precis klar med jobbet. Startar motorn justerar gaspedalen några vändor, smutströjan byts ut mot finskjortan. Väl bakom ratten lägger han in ettans växel och vi är på rull igen.

Haveri växellåda

Vi kör genom ett kuperat och bergigt område förbi staden staden Miandrivazo, när vi svängt av huvudvägen och kör i sanden mot Mahajlilo-floden ger plötsligt växellådan till en av bussarna upp. Med gemensamma krafter skjuter vi bussen framåt för hand uppför sandbanken. Så småningom på enbart tvåans växel når vi någon kilometer senare lodgen Princessa Tsiribihina. Vi har en himla tur att växelådshaveriet inträffade så nära dagens slutmål. Här ska vi nästa dag byta färdmedel, buss mot båt och en tre dagars lång flodfärd.