Vad får man för fem Zebu

Flodbåten Eden 4 kryssar fram mellan sandbankerna, dieselmotorn stångkar, bränsledoften sticker i näsborrarna. Joseph som är skeppare ombord är van och känner floden väl han skriker och ger order till sina gastar. De unga vältrimmade männen hoppar snabbt ner i det grunda bruna vattnet och skjuter båten framåt över den grunda botten. Det är lågvatten i den breda floden Tsiribihina. Under regnperioden, då flodvattnet färgas rödaktig av jorden finns inte någon risk för bottenkänning. Då är vattennivån betydligt högre ända upp till fem meter högre jämfört med nuvarande nivå. 

Toalett saknas ombord så vid första kissepausen på en strandbank dyker plötsligt en förtjusande kvinna i röd t-skirt med en rosa hatt upp från ingenstans. På hatten balanserar hon elegant sin väska, hon klättrar över relingen ombord på flodbåten. Det visar sig vara vår kock på den här flodturen. Hon är verkligen snabb i köket. En timme senare är det lunch. Vattenflaskor och tallrikar med ris och zebu langas fram via våra händer över det trånga långbordet. Vi låter oss väl smaka under bambutaket som skyddar mot den starka solen medan Eden 4 sakta glider över vattnet.

Runt Tsiribihinafloden förekommer det att beväpnade grupper attackerar lokalbefolkningen och stjäl Zebu, de madagaskiska korna. Zebur säljs vidare på den svarta marknaden. Stölderna är ett stort problem inte bara här utom runt om i Madagaskar. Polisen ser mellan fingrarna eftersom stora delar av rättsväsendet är korrupt. Det händer även att hela byar blir plundrade av pirater. Hitintills förutom vid några enstaka tillfälle har det inte påverkat turisterna.

Under färden berättar Patric, vår guide: 

Att han har fått tillstånd av militären att ta turister in på floden. Militären har rekognoserat omgivning så det ska vara säkert att färdas och campa på utvalda platser. 

Patric pekar mot stranden där det står en stor samling zebur 

– Det där är stulna zebur som ska vidare ut på den svarta marknaden. Zebur är åtråvärda och lätta att sälja vidare.

 Vi gör ett strandhugg vid den lite större byn Begridro. Massor av barn möter oss vid strandkanten. De svärmar omkring oss de vill ha presenter, pengar och våra petflaskor. Vi går längs huvudgatan, små stånd på bägge sidor, byfolket säljer läsk, öl och grönsaker. För oss turister finns egentligen ingenting att köpa. En gammal fårad man med minimal sopborste sopar i gruset framför oss. Barnen är glada springer runt och tjatar på oss. Utanför sina hyddor sitter familjer, mammor med ammande barn, yngre ansiktsmålade kvinnor, många tittar lite nyfiket på oss. Man kan ju undra vad de tänker när vi rika blekansikten trampar runt i deras lilla värld.

På torget är det kött o grönsaksmarknad, hängande grishalvor som är fulla med flugor. Grönsaker o frukt byter ägare. Träkol av eukalyptus säljes i säckar till hushållen. Mycket folk är i rörelse.

På torget utför är det en stor folksamling som hejar på ett brutalt slagsmål mellan två kvinnor, det är på fullt allvar. De skriker åt varandra, knytnävarna far i luften. Det utdelas ordentliga käftsmällar. Ett par män går slutligen i mellan och skiljer slagskämparna åt. Vi får höra efteråt via guiden att fajten var ett svartsjukedrama.

Kollar även in byskolan, enkelt, kalt med kritor och griffeltavla. Barnen hälsar oss välkomna i en gemensam kör. Sen blir det liv i klassrummet när eleverna vill bli fotograferade och sedan se sig själva i kameran. Eleverna som är 10-12 års åldern studerar madagaskiska, lite engelska, franska och matte. Läraren uppskattar vårt besök, vi samlar in lite pengar i gruppen och ger ett bidrag till skolan.

Efter besöket går vi tillbaka mot båten, barnen hänger runt oss, vill hålla i våra händer. Väl ombord kastar jag över min halvfulla Pet flaska med vatten. Det blir nästan slagsmål om bytet på stranden. Flera barn badar vid strandkanten nedanför båten, ropar o tjoar, vill ha mera, flera petflaskor langas ut från båten. En fager ansiktsmålad kvinna badar för om båten.

Ett par militärer med laddade vapen kliver ombord, de ska skydda oss från eventuella flodpirater och ansvara för säkerheten ombord. Joseph ger klartecken och flodbåten stånkar vidare västerut på floden Tsiribihina.

Tidig eftermiddag är vi framme vid en stor sandyta där vi ska slå läger för natten. Det finns ytterligare ett par båtar med turister. De har börjat att sätta upp sina tält på stranden. Under tiden som våra gastar sätter upp våra tält besöker vi den närliggande byn Ambatomisay.

Detta är en liten by med tjugotal hyddor. När vi går in i byn ser vi några kvinnor arbeta med att skilja skal och kli från riset genom att med träpålar växelvis stöta rytmiskt och mycket samspelt ner i ett träkar fyllt med råris.

Byn är omgiven av stora mäktiga Babooträd som är helt endemiska och finns bara på Madagaskar. Vi får gå in och se hur en byinnevånarna bor i en av bambuhyddorna. 

Väggarna består av glest satta bambu och på taket ligger vass. Köksdelen enkel med en träbänk med några plåttaldrikar, någon pyts och på golvet står ett par hinkar. Maten lagas över stensatt eldstad i hörnet vid ”köksdelen”. Det finns inga möbler eller något ombonat bara ett hårt stampat jordgolv.

I hyddans sovrum, finns i västra hörnet ett par öppna hål i taket där man vissa dagar stänker upp rom genom öppningen. Det skapar då ett skydd så att andarna från  döda släktingar inte ska tränga in i hyddan. Här finns faktiskt en säng som föräldrarna sover i, barnen sover på bastmattor direkt på golvet.

Livet i byn går enligt gammal tradition där döttrar vid tretton till femtonårsåldern puttas ut och får bo själva i den egna byn eller i andra byar. Vid skörde- , begravningsfester möter de tidigt kärleken och bildar nya familjer. Det förekommer mycket ofta speciellt i den södra delen av Madagaskar att föräldrarna tvingas sälja sina döttrar för att få pengar för att kunna överleva själva. Då är det rikare män som har det bättre ställt som köper in tonårsflickor. Tonåringars vidare öde varierar, ibland blir de en extrafru ibland något betydligt värre. Betalning är typiskt 5 zebu för en tonårsflicka.

Det är vanligt att män har flera fruar och att de tillsammans har flera barn per fru. 

Det finns 18 olika stammar på Madagaskar där alla har lite olika regler vad som gäller för sina döttrar, hur många fruar, hur många barn och hur många kor en flicka är värd. Flickebarnen i vår by springer omkring är glada och är än så länge lyckligt ovetande om sin framtid.

Stammen följer sina gamla traditioner, med medicinman och andetro. De har begravt sina döda släktingar 5 timmar bort för att de inte ska bli störda. Här långt ute på landsbygden går barnen inte i någon skola utan är hänvisande till stammens traditioner. Vi är alla oerhört berörda av vad vi ser och förstår samtidigt att Madagaskars utveckling mot ett modernare liv speciellt på landsbygden ligger långt in i framtiden. 

Vår eminente kock har köpt några höns från byn, slaktat och tillagat hönsen, kokt ris. Jag är väldigt imponerad av hennes jobb i köket. Trångt, inga avställningsytor, endast en kolkök att laka maten på. Ända får hon till enkel men ändå fantastisk mat till oss ombord på Eden 4. Joseph har också lyckats att köpa några ”THB” öl från båtarna bredvid så i kväll är det fest. Senare på kvällen äter vi färsk kyckling med ris och banan till efterrätt. 

Det är mörkt tidigt, vädret är klart och stjärnorna lyser så fint på det södra halvklotet. Vi är mätta och nöjda, fyllda med fantastiska upplevelser när vi kryper in i tälten. Helt lugnt och vindstilla förutom Cekadorna som med sina akustiska talanger spelar högt. På avstånd hörs spelande trummor från byn. I tältet är kroppen klibbig av den afrikanska värmen. Jag har svårt att somna ligger vaken länge men bredvid mig och i några tält intill är snarkkonserten redan igång.