Lake Titikaka, Peru

Cyklisten hade ingen chans han blir påkörd av en bil framför oss, när vi passerar ligger han totalt livlös mitt på vägen. Bussen kör sakta runt vi behöver inte stanna det är redan folk framme vid kroppen, det ser inte bra ut. Det är en tuff trafik i detta land vi har redan sett flera kraschade fordon främst lastbilar dels de som frontalkrockat och de som kasat ner från serpentinvägarna. Vår buss kör vidare söderut mot Puno som ligger vid Titikakasjön.

För några veckor sedan var Puno till stora delar en belägrad stad av Bolivianer. Det blev allmän oreda med flera mord, bränder och insmugglade vapen. Konsekvensen av detta blev att Peru stängde gränsen mot Bolivia och alla tillfartsvägar samt flyg till staden var helt stängda för turister under en hel månad. Men nu är det åter lugnt och turisterna är tillbaka i Puno, vilket är tur eftersom vi är på väg just dit.

Vid ett mycket oorganiserat väggbygge kör bussen fast och blir stående alla passagerare får kliva av och stå på sidan. Det finns ingen trafikdirigering utan här gäller principen tuta o kör. Vår busschaufför gräver förtvivlat i sanden runt hjulen försöker att palla under stenar o bräder för att hjulen ska bita. Det är märkligt för runt omkring finns vägarbetare med hackor o spadar även andra maskiner men ingen verkar bry sig om en gammal turistbuss. Till slut lyckas chauffören komma loss vi får hoppa på igen och kan köra vidare mot Puno. Efter nästan 11 timmars resa når vi vårt mål, det är mörkt och kyligt vi drar ner mössorna över öronen och går till hotellet och checkar in.

Cykeltaxin kör vilt tutande genom centrum och lämpar av oss vid hamnen. Efter en stund hittar vi vår båt som ska ta oss till de flytande Totoraöarna som är den största turistattraktionen i Titikakasjön. Denna världens högst belägna insjö 3810 möh ganska stor med ytan 8500 km2. Båten förtöjer vid en av dessa totalt 52 öar, här bor och lever ca: 2000 människor, med en helt unik kultur. På denna lilla flytande vassö som vi besöker lever fem familjer, de är mycket gästvänliga och tar emot oss med ett varmt leende. Urosfolket lever på stor del av sin ”Totora”, vassen som de tar från sjön tillverkar de sina öar, bygger sina vasshus och dessutom äter de själva innerkärnan av vassen som tydligen är väldigt nyttig samt bra för tänderna. Dessa människor borstar aldrig tänderna har heller inga hål. De äter även fisk och köper andra basvaror från Puno för sina turistpengar som är deras huvudnäring. Vassön fylls hela tiden på med nya vasslager för att få en flytande torr bädd, med hjälp av ett slags ankare hålls ön fast vid botten. Öarna kan hållas flytande upp till tjugo år innan det är dags att bygga nya. Vattendjupet är just här ca: 15 m.  En del har solfångare till belysning i sina vasshus men många andra fortfarande bara har vanliga stearinljus som enda ljuskälla. Matlagningen sker i små ugnar som eldas med vaddå, jo naturligtvis ”totora”.

Urosfoket är ett hälsofolk som lever mycket primitivt, för inte så länge sedan hände det att syskon gifte sig med varandra, numera försöker de blanda för att det inte ska bli lustigheter i genetiken. Vi blir inbjudna till deras enkla hem det luktar unket inomhus mycket enkelt inrett i princip bara en upphöjning med en massa filter som ska vara sängen. Här får Caroline känna på och prova deras speciella kläder.

Efter ytterligare ett par timmars färd med båt når vi en ö som heter Amantini, här ska vi leva med lokalbefolkningen. Det blir ett varmt mottagande av vår värdfamilj, mama Anselma och tata Adrian. De visar oss vägen till deras enkla stenhus utan elektricitet, vi får ett rum på övervåningen, endast en säng ingenting annat. Vi överlämnar våra medhavda gåvor ris, pasta och pennor till dessa fattiga människor. Här overnattar även Ben från Schweiz och ett par från Paris. En trappa ner serveras sedan lunchen i kalt rum med stampat jordgolv, köksdelen finns i samma rum med en liten skiljevägg. Över öppen eld i någon slags lerugn lagar mama Anselma vår mat. Tata Adrian serverar sedan rätten som består av coca/timjan the och quinoasoppa samt ris, potatis, ost och morötter. Vi intar lunchen under tystnad medan vi ser kuttrande marsvin som springer över jordgolvet. De lever farligt för dessa djur är en delikatess i Peru. Det känns som vi backat hundra år tillbaka i tiden, de pratar inte engelska knappt spanska heller utan har en egen dialekt, men vi får ett mycket genuint och varmt bemötande.

På eftermiddagen bestiger vi öns högsta berg knappt 4200 m. Ruinen av ett Inkatempel finns där, enligt seden går vi tre varv medsols runt detta tempel innan vi stoppar tre cocablad mellan stenarna och avger våra tysta önskningar. Solnedgången över Titikakasjön beskådas innan vi vandrar tillbaka till Anselma och Adrian.

Senare på kvällen blir vi uppklädda i typiska kläder för denna kultur och deltar i en traditionell byfest med lokal musik. Under några timmar pågår denna tillställning innan vi kryper ner i våra sängar under några tjocka tunga ulltäcken. På nätterna kryper temperaturen ner till några grader under noll vilket betyder att det är ungefär samma temperatur inomhus, tur att vi har med oss långkalsonger. Morgonen efter tar vi avsked av Anselma och Adrian, det är dags för nästa strandhugg.

Taquile, en ö med mycket speciell kultur. Här har gifta män en särskild röd mössa, singlarna däremot har en röd/vit mössa. Kvinnorna har stora tofsar pa sina sjalar om de är ensamma och små tofsar om de skulle vara gifta. Om singlar har sällskap utan att vara gifta gäller att tofsen på mössan ska vara vikt till höger för att markera denna status. Alla boende på ön måste enligt tradition bära dessa mycket speciella kläder däremot om de besöker fastlandet är det ok att använda vanliga kläder. Mannen friar till kvinnan genom att kasta småsten på henne om hon fattar tycke flyttar hon hem till honom. Sedan har de max tre år på sig att skaffa barn innan själva giftemålet, blir det inga barn inom den tiden måste de separera skaffa nya parter eller flytta från ön. De som gifter sig är runt 22-23 år och då har de minst ett barn vilket är kravet för få gifta sig. Barn är viktigt och har familjen mer än två barn bär mannen svart hatt över sin mössa. En något märklig kultur för oss västerlänningar, men mycket intressant att beskåda.

Båten skumpar vidare över Titikakasjöns vatten det är dags att finna nya mål för denna resa.

PS Tack for alla kommentarer, kul att hora hur ni har det darhemma. DS