Djungel, Peru
Vi lämnar asfaltsvägen och kör västerut mot Nationalparken Manu i sydvästra Peru. En dammig enkel grusväg slingrar sig upp och ner via serpentinvägar. Landskapet som vi passerar förbi är kuperat med små åkerplättar, vi ser fattiga smutsiga människor som vallar sina fårhjordar, kor och även grisar. Vägarbetare i orange västar längs vägen håller på med förbättringsarbeten med enkla redskap i form av spadar, hackor och gamla skottskärror. Efter ett par timmar når vi passet som är högsta punkten 3700 m och infarten till själva nationalparken, här finns en minnes obelix över en svensk, dr Sven Eriksson, som var initiativtagare till bygget av denna väg.
Nu blir vägen allt sämre serpentinkurvorna avlöser varandra, djupa stup, ibland har vägen rasat och är provisoriskt lagad. Vi kan se ett par lastbilar som kommit för nära kanten och rasat ner och ligger upp och ner i djungeln längs bergsidan. Det är inget som bekymrar Rudolfo, vår chaufför, han skrattar och kör vidare, vi tycker ganska ofta han är snuskigt nära kanten. Vi stannar ett par gånger och beskådar färggranna fåglar som hette Cock on the rock och närgångna apor av arten brun capuchino. Efter tolv timmars färd är vi slutligen framme i Pilcopata, här blir det övernattning. I byn finns tunga lastbilar och bussar som kör denna väg som är livsnerven till byarna. Helt ofattbart att de bara tar sig runt på serpentinvägarna .
Morgonen efter rullar vi vidare besöker en coca-odling. Coka busken kan skördas tre gånger per år, löven torkas och säljs till uppköpare för 6-7 soles per halv kilo. Coka löven användes bl.a till medicin, the och godis men framförallt tuggas den. Den kriminella sidan behöver ca tusen kilo cokablad för att tillverka ett kilo kokain.
Bussen tar oss till den lilla staden Atalaya där en liten flodbåt tar oss ut på Pilkopata river och till den lodge där vi ska bo några nätter. Med på färden är Daniel från Schweiz, vår guide Ketty, den kvinnliga kocken Gillje, skepparen Jesus och en liten familj med två barn 5 och 10 år gamla. Det visar sig att det också bor en man nära vår lodge som heter Alfredo och som också hjälper till med diverse. En halt, tandlös man men som visar sig vara lite smårolig. Han är, eller kanske har varit en kvinnotjusare, har lyckats producera 21 barn, inte illa! Hans kvinnor skulle nog ha ätit de växter som naturmänniskorna i djungel gör för att inte bli gravida.
Under vår tid i djungeln går vi ett antal vandringar på olika stigar. Det skulle inte vara möjligt utan dessa stigar då vegetationen är oerhört tät. Det är brant uppför och nerför. Under en av vandringarna har vi med oss 10-åriga Alex i sandaler. Han hoppar fram och svingar sig i lianer och tar sig fram mycket snabbare än oss andra. Han hittar också ”kattspår” som troligen är från en ozelot och lite senare större spår som guiden tror är en jaguar eftersom det finns sådana också i trakten. Thomas blir besviken att vi inte ser någon medan Caroline känner en viss lättnad. Vi ser en hel del apor i träden bla Whollymonkey naturligtvis också en massa vackra fåglar. När vi kommer tillbaka till lodgen i mörkret efter vår vandring blir det drama. Alex fem-åriga bror är försvunnen, mamman gråter och tror att han följde efter sin bror i djungeln. De letar och letar tills de hittar honom sovande naken på en madrass. Med det skulle man kunna tro att det var frid och fröjd men icke. De sa att han blivit lurad ut i djungeln och att han ätit något som gjort att onda andar drabbat honom, han verkade ha feber. De försökte ge honom banan men det hjälpte inte. Efter några dagar när vi åkte hem följde familjen med för att ta honom till den lokala shamanen som skulle ta ut dessa onda andar vilken tur!
Mörkret faller fort och strax efter sex på kvällen är det absolut mörkt, här finns ingen elektricitet så i skenet av stearinljus intar vi en välsmakande middag med Peruansk tatch. Vår kock Gillje gör ett strålande arbete.
Med hjälp av medhavda pannlampor tar vi oss fram till vår rum med öppna sidor och plåttak. Innan vi drar ner moskitnäten rensar vi så gott det går rummet från diverse kryp, insekter och grodor sen drar vi snabbt ner moskitnäten som skydd. Djungelns ljud når våra öron, det känns som de finns i rummet. Trots alla ljud infinner sig sömnen ganska snabbt och vi ser fram mot en ny dag.
Nästa inlägg
Huu för såna vägar att åka på. Följer serien ice road truckers på discoverycannel som kör i alaska Och nu kör dom även i Hiamalaya, på såna smala vägar som ni hade på bilden. Jag har jättesvårt att bara titta på det på tv och ni ÅKER PÅ SÅNA VÄGAR!!!! Herregud!! Tur det finns schamaner i närheten ;). Sista veckan på min semester som är nu verkar mer eller mindre regna bort men men Skönt att vara ledig ändå.
Häftiga bilder ni tagit. Saknade ”kattbild” dock 😉 :):):):).
Ha det bäst!!
Kul att höra ifrån er. Låter som en dokumentärfilm på TV och man kan riktigt höra alla djungellätena även det måste vara häftigare i verkligheten. Här hemma är vi inne i ekorrhjulet igen och det känns som om det var länge sedan man hade semester. Tråkig vecka vädermässigt men det ska tydligen bli lite bättre. I natt sprängde man en mindre bomb vid ett par bilar framför ett av husen bredvid ”pointen” i Höllviken (kiosken vid minigolfbanan om ni kommer ihåg som ligger nära vår sommarstuga) och man undrar lite vilken värld vi lever i. Skönt i alla fall att ni verkar ha återhämtat er från magsjukan. Ha en forsatt trevlig resa! Erik
Jag småler lite varje gång jag läser, ni är one of a kind! synd att ni inte fick se någon jaguar tycker jag 😉
hemma känns det som hösten kommit, det är regnigt och svalt och jag längtar tillbaka till franska rivieran. Nästa vecka börjar jag läsa franska, ska bli roligt. Vi hörs snart! ta hand om er. puss och kram lovisa
Hej Spännande skildring med många upplevelser. Nu är vi tillbaka i Åby och vardagen har startat för Ingela. Håkan står på tå… med lunchgympa och middag till frun i huset på kvällen. Sociala medier tar sin tid och strulande datorer resten. Skön augustikväll som manar till motion, gräsklippning och Santoss-läsning. Surfa Lugnt.
Tack för intressanta skildringar o reflektioner. Härlig läsning som ger mig ressug. Vi har just avslutat fyra veckors semester och nu går jag in på tio dagars föräldraledighet. Vi har också vandrat på vår semester förstås, dock ej lika exotiskt som ni. Vi for till Sälenfjällen och introducerade sommarfjället för Gustav. Julia var fantastiskt duktig och vandrade 7 km på egna ben både första o sista dagen. Däremellan roade vi oss i Trollskogen, Fäbodvall, mm. Ser fram emot att läsa fortsättn på era äventyr!
Hej och hallå! Så är den här. Första arbetsdagen efter semestern. Att läsa om er resa var ett bra sätt att starta denna dagen på.
Vilka upplevelser ni får!! Lite annat sätt att leva där. Bananer i all ära men kanske behövs något mera ibland. Och att gå i sandaler i djungeln…. Nej det tror jag inte jag vill. Finns väl såna där som ringlar sig fram där antar jag…
Nu är det bara att ta tag i arbetslivet igen…
HA DET JÄTTEGOTT!
Kram
Djungel låter ju inte fel. Synd att ni inte såg nåt roligt kattdjur bara. Själv kom jag nu till lägenheten i Örebro efter några dagars lugn i fred i Gistad. Var tvungen att åka upp o ta bort mina stygn i tummen (slog bort nageln på första semesterdagen och den blev lite kvaddad). Och då jag inte trodde att varken banan(?) eller den lokala shamanen så fixa den så blev det då ett besök på akuten. Nu ska det sista ner i ryggsäcken för en snabbvisit några dagar till Norge.
Vandra lugnt!
Kram
Tack för en underbar skildring av färden i djungeln. Det är stor skillnad mot att gå i Puerto Rico. Ser fram mot nästa resebrev. Här är allt bra. Far