Ganesh Himal Trekking

Bäraren kom fram barfota med bedjande ögon, han pekade på en av fötterna. Satte sig på den lilla stenmuren intill mig höll upp fotsulan framför mina ögon. Den såg ut som en soltorkad leråker i Afrika. Skinnet på själva fotsulan var som en gammal läderportfölj med djupa diken, som någon snittat med en kniv. Det ena snittet var djupare än de andra gick tvärs över hälen, nästan centimeterdjupt. Giakul pekade på fåran i ”leråkern”, samtidigt som vår guide kom fram och frågande:

– Har du något i din medicinlåda som kan lindra det här?

Va faan ska man göra med en afrikansk fåra i Nepal? Jag grävde fram lite sårtvätt ur ryggsäcken, hällde vätskan i såret. Giakul grimaserade och skrek ut av smärta. Försökte att torka rent så gott det gick i ”leråkern”. Tryckte sedan ihop glipan, fäste en compeed över den smala hälen. Jag föreslog att han skulle ha strumpor i skorna den närmaste veckan, för att skydda den sårade foten. Han var så tacksam,

– Namaste, Namaste, thank you sir.

Varpå han reste sig upp, stoppade i sina bara fötter i sina flipp flopp. Fäste bärremmen över pannan, hängde på bastkorgen med tält- och köksutrustning. Giakul knallade sedan snabbt vidare trots att bar tungt med åtminstone en ömmande fot, inget gnäll här inte, snart var han utom synhåll.

Den överväldiga delen av Nepals befolkning, över 85 % bor på landsbygden. Jordbruk är huvudsyssla för de allra flesta och de är enastående på att vara självförsörjande på det de odlar och samlar in från olika träd och växter. Överskottet säljs i närmaste stad, där man köper det nödvändigaste för att överleva. Detta transporterande av varor och förnödenheter under lång tid, har skapat ett nätverk av stigar och mindre vägar, i princip över hela Nepal. Människorna lever mycket enkelt med uråldriga seder och bruk och det mesta görs för hand

Vi åker med 4WD Jeepar från Katmandu och under vägen hämtar vi proviant och diverse utrustning. Efter flera timmar stannar jeepen i en liten by. Det är dax för lunch. Vår guide Ajeeb med chaufför äter med god aptit den lokala maten. Vi sitter och väntar på våran mat men Ajeeb säger till oss:

– Ni får inte äta den lokala maten här era magar tål den inte. Ni får bara äta kokt ris och the inget annat. Vi vill inte ha några dåliga magar på vår vandring.

-ok,

Det smakar trots allt bra, vi är hungriga efter den skumpiga resan.

Vårt mål är Ganesh Himal som ligger i den centrala norra regionen i Nepal och är ett av de mest isolerade och minst utforskade. Väl framme vid en liten by som ska vara startpunkten på vår vandring. Ansluter flera bärare och ytterligare utrustning.
Via vårt trekkingföretag i Katmandu, Mountaindelights får vi hjäp av ett helt team. Vi avlönar 10 personer varav 6 är bärare, en är kökspojke, en är pensionerad sherpa, en kock samt en guide. Alla kommer från byar i närheten av varandra i vårt vandringsområde, det är en del av vår researrangörs sociala engagemang för att ge människor arbete. År 2011 fick grundaren Ram utmärkelser för sitt sociala engagemang för det nepalesiska folket.
Med hjälp av detta team vandrar vi genom en del av den nepalesiska landsbygden. Under en vecka går vi på vägar och stigar där nästan inga turister varit förut och vi varken möter eller träffar några utlänningar. Vi får verkligen uppleva hur människorna lever och verkar med uråldriga metoder på landsbygden i Nepal.

Turen avslutas genom att vi bor hemma hos trekkningarrangören Rams föräldrar i byn Jyamrung. Vi blir inbjudna till Rams 78:åriga mamma. Hon sitter på huk på golvet framför eldstaden där hon petar in pinnar. På den enkla lerspisen står en stor kittel med ris. Här äter alla ”dalbat”, ris och linssoppa flera gånger per dag. Rummet besår av stampat jordgolv och är mycket enkelt möblerat. Hon har blivit erbjuden en gasspis av sonen Ram för att förenkla kökssysslorna. Men hon vägrar moderniteter och föredrar matlagning enligt traditionella seder.

Via en enkel stentrappa på övervåningen blir vi tilldelade vårt rum. Mycket enkelt och spartanskt, två väggar dekorerade med tidningspapper, en sida av rummet hade spjälor täckta med något tygstycke.

I Rams hus bor även en tjej som är någon typ av sjuksköterska, hon jobbar i byns sjukstuga. Byn Jyamrung som består av ett hundratal familjer som är privilegierade eftersom byn även är sponsrad av svenska företag, det finns både sjukstuga, skola och microvattenkraftverk. Byn blev elektrifierat för tre år sedan och då i form av några lågenergilampor till varje hus. Här känns det bra att vara svensk.

Vi åker tillbaka från den lilla byn Jyamrung till Katmandu. Fin avslutning på en mycket spännande och upplevelserik vandring. Vi kan verkligen rekommendera detta Trekkingföretag.