Inle Lake, Myanmar

Efter tre dagars vandring når vi Inle Lake. Vid en checkpoint betalar vår guide en turistavgift innan vi kliver ombord på den smala båten vid sjökanten.

Tändkulemotorns karaktäristiska stånkande ljud lät behagligt, vattnet forsade runt den smala fören,  spanade ut över kanten på den långsmala flodbåten. Båten påminde om de thailänska longtailbåtarna. En njutbar fläktande fartvind kändes svalkande mot kroppen.

Inle Lake är ett poplärt turistmål i östra Myanmar, många besökare från främst Asien men även en hel del från Europa . Här bor och verkar runt 90 000 människor. Själva sjön ligger i Shandistriktet och är näst störst i landet. Den är ungefär 15 km lång och ett tiotal kilometer bred, ligger på 880 meter höjd över havet, mycket grund, har ett medeldjup på bara två meter. Det finns gott om fisk i sjön och här finns ett tiotal arter som är endemiska. Husen i byarna, som ligger vid stränderna eller på öar, är av trä och vävd bambu. Många hus står på pålar i vattnet. Fiske är den stora inkomstkällan för den inhemska befolkningen, men det finns även tillverkning av cigariller, textilier, lackerad bambu, förädling av silver och odling av grönsaker.  På uppbyggda konstgjorda öar förankrade med bambukäppar finns stora flytande odlingar av tomater.  En bit ovanför sjön finns två etablerade vingårdar.  Longtailbåtar med tändkulemotorer är i stort sett det enda fortskaffningsmedlet på detta vatten. Den inhemska Intha befolkningen använder den traditionella lilla flatbottnade träbåten som paddlas med ena benet. Där ena benet är omslingrat runt själva paddeln och med perfekt balans tar sig fiskare fram i vattnet med en vaggande ”ormstil”. Fiskarna får med denna unika och uråldriga teknik bägge händerna fria för att hantera fiskenät eller konformade bambuburar för sitt fiske.

Giraffkvinnorna

Bronset blänkte runt deras halsar, den äldre gumman hade ett tjugofemtal ringar runt halsen och hennes hals var nästan dubbels så lång som normalt.Vikten på ringarna runt henne hals var ca åtta kilo. Hon log när hon blev fotograferad, men då visste vi inte den verkliga historien om dessa ”Giraffkvinnor” eller om Padaung stammen söder om denna sjö.

De kommer ursprungligen från staten Kayah söder om Inlesjön på gränsen till Thailand. Padaung stammen är Myanmars berömda ”Giraffkvinnor” som blivit offer för deras egen tradition. Den gamla seden att sätta på unga flickor bronsringar runt halsen har gjort Padaungkvinnorna till en turistattraktion. Ursprungligen utfördes detta på stammens flickor för att de skulle bli oattraktiva för män från närliggande bergsstammar. De tunga bronsringarna orsakar deformation av nackkotor och de högst belägna revbenen, skuldrorna förskjuts i förhållande till huvudet. Många kvinnor kommer till ett stadige då huvudet inte kan hållas uppe utan det konstgjorda stödet från bronsringarna. De blir fångar under sina egna ringar. Idag har ringarna ett annat syfte, att särskilja kvinnorna från andra byar och bli levande foto objekt med ekonomiskt syfte. Många Giraffkvinnor åker över gränsen till Thailand för att bli fotograferade av besökande turistgrupper. FN har jämfört behandlingen av Padaungkvinnorna som behandlingen av djur på zoo. En del souvenirbutiker vid Inle Lake anställer ”Giraffkvinnorna” som dragplåser vid deras butiker.  Anmärkningsvärt är ändå att vi såg unga flickor försedda med bronsringar. Men de är förmodligen trots vår tid fortfarande slavar under sin egen tradition med tunga nackringar, något vi hade svårt att förstå.

Med blandade känslor lämnade vi de långhalsade kvinnorna, tändkulemotorn säregna dunkande hördes på nytt när vi åkte över Inle Lakes vatten.