Ngapali Beach, Myanmar

Det turkosblå vattnet i Bengaliska bukten, sveper in över stranden på Ngapali Beach i västra Myanmar. Saften från den välsmakande kokosnöten läppjas makligt i den tropiska värmen i skuggan av palmerna och de stora nedhängande palmbladen. Ngapali är den mest kända badorten i Myanmar. Här finns inget nattliv inga diskotek. Vid vårt besök fanns knappt inga besökare, lugnt och skönt som passar oss bra efter flera veckors resande.

Kokosnöten var inköpt av Sasa, en kvinnlig strandsäljare, med korta, krumma och vanställda ben. Hon hade hasat sig fram till oss med en bricka av färska frukter balanserade på huvudet. Sasa hade förtvivlat berättat att den lokala polisen inte gett strandförsäljarna fortsatt tillstånd till försäljning av frukter och smycken till turisterna på Ngapalistranden. De totalt sex kanske sju kvinnorna som vandrade på den fyra kilometer långa stranden hade fått en veckas respit. Sasa var ledsen och orolig eftersom hon var ensam att försörja sjuk man och barn därhemma.

Lata sol och bokläsaredagar passerar på stranden vid Ngapali som saknar både solparasoller, vattenskotrar och surfare, det finns endast några tappra försynta kvinnliga strandförsäljare. Lite turister, den riktiga säsongen börjar inte förrän om ett par veckor. Superfräsch seafood inmundigas, bl.a. färsk hummer med diverse tillbehör med kall Mandalayöl, till det fantastiska priset av knappa hundra kronor för två personer.

Det sved ytterligare hårt i plånboken då dagshyran för ett par cyklar betalades med 42 kronor. Med lätta penningpåsar och låga asiatsadlar utforskades omgivningarna runt Ngapali. Längs vägen, där vissa hotell av klass, samt som det verkade, prioriterade byggnader som tex isfabriken var elektrifierade från det något rangliga elnätet. Familjeägda restauranger och mindre övernattningsställen hade egna  generatorer som var i drift endast kvällstid. Dessutom, eftersom elnätet hade låg tillgänglighet hade många av de prioriterande abonnenterna även egna generatorer. Resten och det verkade vara åtskilliga i de små hyddorna och husen med diverse verksamheter, fixade sin egen el med synbara och tydliga avledningar (tjuvkopplingar) nästan i varje elstolpe direkt från de oisolerade elledningarna. Eller var dessa kopplingar burmesisk standard?

På vår cykelfärd passerade vi små fiskebyar, där många tog hand om nattens och morgonens fiskefångst. Fisken rensandes och spreds ut på bambumattor eller på utlagda pressningar, för att sedan torka i solen.

På ett ställe blev vägen plötsligt väldigt bred och fin, där förstod vi att delar av Myanmars militär höll till, det stod utposterade vakter. Några hundra meter efter vaktposterna var vägstandarden tillbaka till ordinarie med den gropiga vägkvalitén  som tidigare.

Vid ett ställe reparerades den gropiga vägen. Det var med hjälp av ungdomars bara händer som groparna i vägen fylldes med kletig asfalt blandat med små stenar. Några ungdomar fyllde en mindre korg med sina bara händer med den svarta sörjan som låg i en liten hög vid vägkanten. Korgen bars sedan fram till de olika hålen i vägen, innehållet portionerades ut. Ett par ungdomar vid varje hål tog sedan emot den kletiga massan och fyllde sedan omsorgsfyllt och mycket noggrant respektive hål i vägbanan med sina bara händer. De fyllda hålen trycktes slutligen till med en brädlapp. Hela arbetet övervakades av en man med ljusblå skjorta och neddragen keps över pannan. Gjorde en gest mot kameran för att få hans tillstånd att ta ett foto av de 7-8 ungdomar som var sysselsatta med vägreparationen. Blicken från mannen var hård som sten och fullständigt glasklar, han yppade inte ett ord, budskapet var solklart. Det blev inget dokumenterat från ungdomarnas kletiga arbete vid det lilla manuella vägarbetet.

Solen var på väg att försvinna i horisonten. Tidvattnet hade flyttat vattenlinjen ett hundratal meter ytterligare ut från stranden. Några bönder tjoade och skrek på ett femtontal oxar som drevs framåt på strandkanten. Bönderna utnyttjade den långa stranden istället för den smala vägen ovanför vår lilla bungalow. Efter att ha avnjutit den vackra solnedgången intar vi vår middag på den lilla familjeägda restaurangen med det passande namnet Paradise!