Havanna, Cuba

Det känns som tiden har stannat i Cubas huvudstad. Det är omöjligt att undgå att känna doften av fyrtio- och femtiotalet med alla gamla amerikanska bilar som fortfarande kör runt på gatorna. Havannas genuina atmosfär skapas av dessa färgglada fordon. Cubas huvudstad skulle vara mycket slätstruken och intetsägande utan dessa sköna fartvidunder. Idag återstår inte så mycket mer än ett historiskt minne och en stad full av mer eller mindre fallfärdiga byggnader. Det finns naturligtvis undantag för på vissa ställen restaureras vissa byggnader, men trots allt är ändå huvudintrycket en stad som är mer eller mindre är i förfall.
Vi står på trottoaren i gamla stan i stadsdelen Vieja, viftar in en fyrtiotalstaxi, sätter oss behagligt i det stora skinnklädda baksätet på en grön Dodge med vita skärmar. Det bildas ett moln av avgaser bakom oss och sedan glider vi mullrande iväg genom Havannas gator. Det känns lite som en gammal film från maffians Al Capone:s storhetstid.

Grundlurade

Vid Central Parken blir vi avsläppta och börjar att gå mot revolutionsmuseet. Det är mycket varmt och fuktigt, kläderna klibbar fast vid våra kroppar. Vi trivs rätt så bra, tycker att cubanerna är väldigt trevliga och tillmötesgående. Då plötsligt dyker det upp en mycket sympatisk välklädd man, han börjar småprata och tipsar om en musikspelning, med typiskt Cubansk musik. Efter ytterligare en kvart sitter vi på en restaurang med mycket folk och en orkester spelar och sjunger härliga sambarytmer. Hela restaurangen gungar, vi beställer var sina drinkar och som på beställning dyker vår trevliga man upp igen. Han slår sig obehindrat ner vid vårt bord. När den trevliga mannen, som tydligen heter Carlos, börjar surra om att vi ska köpa mjölk till hans dotter börjar vi ana oråd. När vi sedan ser den saltade notan på vård bord förstår vi att vi är grundlurade. Priset var minst det tiodubbla runt 300 kr för drinkarna, en drink kostar vanligtvis ca 20-25 kronor. Vi protesterade högljutt för personalen som då prutade ner priset symboliskt med 30 kr. Våra ytterligare protester hjälpte föga när vi förstod att hela restaurangen inklusive hela orkestern var involverade i detta lurendrejeri, en hel organiserad liga. Vi hade en hel armada av folk mot oss. Ett himla liv, cubanerna runt omkring oss höll med personalen. Vi gav upp, en förlust på ett par hundralappar kan vi klara. Bättre fly än illa fäkta. Vet ju inte riktigt vad som kan hända i denna bisarra situation. Det är trots allt inte hela världen men j….vligt pinsamt. Kyparen fick sina pengar för den saltade notan. Den ”sympatiska” mannen får sin del av kakan bakom en skärmvägg till toan. Carlos tittar på oss och flinar brett, sedan går han med ett mycket nöjt leende ut från restaurangen för att hitta nya offer. När vi ser oss omkring sitter det flera ”sympatiska män” tillsammans med västerlänningar runt borden. Dessa turister blir nog snart varse om vad som kommer att hända.

Ja, ja, det här är en lärdom man får ta och vi kommer nog inte lyssna på någon mera ”Quanda la Mera” i Havanna.
En ny fyrtiotalstaxi tar oss tillbaka till vårt ”Casa Partikular” i de gamla fallfärdiga kvarteren i gamla stan.

Blidgalleri från Havanna