Adios Cuba

Under en månads resande på Karibiens största ö har vi fått en liten inblick i hur landet ser ut och upplevt den kubanska kulturen. Fortfarande dryga 55 år efter revolutionen ser vi stora avtryck efter Che Guevara. Bilder på revolutionären finns överallt över hela Cuba. Inhemskt har Castros administration haft sina framgångar och misslyckanden. Ett starkt socialt välfärdssystem, med gratis hälsovård, utbildning och subventionerade bostäder. Det stora flertalet av Cubas befolkning är anställda av staten. Genom åren har adminstrationen genomfört många misskötta projekt och tillsammans med USA:s handelsembargo har det lett till ekonomisk stagnation eller kaos. Kubanerna lever sparsamt under ett kontrollerat socialistist kommunistiskt system. Det finns två valutor som cirkulerar på Cuba dels cubanska pesos konvertibler (cuc) och cubanska nationella pesos (cup). En cuc har samma värde som en US dollar eller 25 nationella pesos, som turist betalar man mest med cuc för biljetter, husrum, inträden mm. Utanför turisområdena är det ofta den nationella valutan som gäller och prisnivån är då betydligt lägre.

När vi färdas genom olika delar på Cuba är första intrycket ganska fattigt, färglöst på något sätt, men det krävs lite tålamod för att få förståelsen för landet. Det krävs dock inget större tålamod för att inte ryckas med av den fantastiska stämmningen och musiken. På många ställen, gator, torg, på barer har vi upplevt sköna toner av salsa,trova och rumba. När vi kommer kubanerna närmare möts vi av värme, nyfikenhet och öppenhet, men det finns en inbyggd rädsla att inte prata om Cubas styre och administration. Huvudintrycket vi fått är att många är trötta på landets gubbvälde. Fidel Castro har styrt Kuba i 46 år, den längsta tid någon har regerat i Latinamerikas historia. Nu är det hans yngre bror Raul som har makten ”endast” 84 år gammal.

Vi har verkligen fått uppleva den cubanska kulturen nära eftersom vi inte någon gång under vår månadslånga resa bott på något hotell. Alla övernatningar utom några skumpiga bussnätter har skett på ”Casa particular”, privata boenden. Kubanerna är oerhört gästvänliga och trevliga vi har alltid blivit väl bemötta, oftast har vi spisat både frukost och middagar i deras hem. På många Casor har vi känt oss som familjemedlemmar.
Tack vare den ökande turismen och med förbättrade relationer med USA hoppas nu många kubaner på en förändring. Många flyr nu från Cuba eftersom Castroadministartionen tillåter fritt resande från och med 2013. Vi har träffat flera unga kubaner som tagit smärtsamma avsked av vänner som blir kvar på Cuba, medan dom själva åker till släktingar i USA eller har gift sig med europeer för att lämna Cuba för gott.

Avslutningen på vår månadslånga resa blir La Herradura, en liten ort vid atlantkusten på östra Cuba. Här slutar grusvägen vid en liten sandstrand, här finns knappast inga turister enbart semestrande kubaner.

Luckan på det ombyggda bensinfatet öppnas, Ronald sticker in spateln, plockar ut några formar med pizza Queso. Solen gassar på men inne i pizzaskjulet är det lite svalare, i väntan på  att dagens pizzor ska gräddas klart, berättar Ronald att han under turistsäsong jobbar som kock i turistparadiset Varadero. De övriga månaderna jobbar han i pizzaskjulet i Herradura. Ronalds fru, Esposa jobbar som läkare i Miranda i Venezuela.
Cuba har avtal om att importera råolja och raffinerade oljeprodukter från Venezuela, betalning för oljan sker via ett byteshandel arrangemang som innebär att kubanska lärare och läkare  skickas till Venezuela för att främja läskunnighet och ge medicinsk hjälp till Venezuelas fattiga. Esposa har ett treårigt arbetskontrakt i Miranda och är hemma på Cuba en månad en gång per år. Ronald saknar sin fru och tycker att det är jobbigt att ha hela ansvaret för barnen.

Jag får mina ostpizzor, betalar 12 pesos, och senare i skuggan bekvämt tillbakalutade i den typiska kubanska gungstolen tittar vi ut över romdrinkande kubaner i det turkosblå vattnet.