VIP Rummet

Det är tidig morgon, mörkret omsluter den spanska staden Tui. Strax intill flyter floden Minho som utgör landsgräns mellan Spanien och Portugal. Portugisiska grannstaden Valenca ligger tvärs över floden. Den romerska bron, Ponte Internanacional, som är 400 meter lång, förbinder de bägge länderna. När vi vandrade över bron gjorde den spanska Guardia Civil inte några kontroller på varken covid eller ID-handlingar.

Vi plockar tyst ihop våra minimala tillhörigheter och trycker försiktigt ner påsarna i ryggsäcken. Går tyst ut genom sovsalen som har 26 sängplatser. Många pilgrimer sover fortfarande men några borta i hörnet har börjat ta bort sina papperslakan från sängarna och är strax efter oss.

Nattens Albergue ligger i anslutning till katedralen Santa Maria vid San Fernando-torget, centralt i Tui. Vi öppnar porten går ut i mörkret. I skenet av pannlampan följer vi de gula pilarna på de smala stengatorna.

Husväggarna är slitna, fönsterluckorna är stängda framför fönstren, portar, dörrar, verkar vara låsta. Följer en trappa ner genom ett valv, fotstegen ger ifrån sig ett svagt ekande ljud mellan de fuktiga stenväggarna.

Ljuset absorberas mot de mörka ytorna, i svagt ljus tassar vi försiktigt vidare genom de smala tomma gränderna. Så småningom blir gatorna lite bredare. Efter en stund blir det en liten stig och grus under fötterna. Nu är husen ersatta av skog. Pannlampan behövs inte längre, i gryningsljuset framför oss kommer en vilsen räv. Han går fram och tillbaka, ibland gör han cirklar på stigen. Helt orädd går han rakt emot oss som han vore påverkad av stimulantia . Vi schasar slår med stavarna, rädda att den har rabies och gör utfall och biter oss. Räven verkar inte bry sig om människor, vinglar av stigen och försvinner in bland ormbunkarna.

Det är vår tionde vandringsdag sedan starten i Porto. Vi brukar starta tidigt innan det blir för hett. Det är alltid mest behagligt att vandra på tidiga mornar, redan framåt 10-11 är det riktigt varmt. Vi tar det lugnt och vandrar runt 6 timmar per dag. Stannar vid mysiga ställen, dricker espresso, trycker ner en och annan Tortilla, ibland en kall Esterella Galicia eller en Casa vino blanco.

Vi försöker att komma fram i god tid, och hänga på ”låset” för att få en sovplats på Albergena. 

Idag var vi lite sena till Alberget i Redondela. Hostelieren upplyser oss om att det bara är en säng kvar på Alberget, sedan completo, fullbelagt, alla 45 sängarna är upptagna, endast en ledig kvar.

Hon, Hostelieren, tjattrar på sin knaggliga engelska och erbjuder oss istället rummet för handikappade pilgrimer. Än är vi väl egentligen inte så halta och lytta, så att vi kvalar in som handikappade men vi får ett eget rum med egen toa och dusch. Detta är fullständigt främmande för en pilgrim som är van med stora sovsalar och gemensamma toaletter. Vi tar rummet med förbehållet att om det kommer några som är mer funktionshindrade än oss blir vi utkastade.

Det kommer inga funktionshindrade vilket kanske inte är så konstigt, inte helt lätt att ta sig fram på vägarna här så vi får det här VIP- rummet för oss själva. Vilken lyx.