Världens ände

När jag gick in i Santiago och till Katedralen kände jag ingenting. Man förväntar sig att vetskapen av att ha gått så långt, nästan 800 km ska ge en lyckoruskänsla men inte. Det var alldeles för mycket turister och krimskrams butiker för att passa mig. Vädret var heller inte det bästa, lite kyligt och det småregnade. Det var däremot ett bra beslut att gå från Santiago till Finisterre. Vandring genom skogar, majsfält, och en levande landsbygd med små gårdar. Att Thomas också dök upp blev ju också ett plus. 

När havet och Finisterre närmar sig dyker andra känslor fram. Jag vandrar in till Finisterre som på latin betyder världens ände , via långa sandstränder, vet nu att det är bara 3 km kvar på min långa vandring.

Sover en natt på hotell och vandrar sedan de sista 3 km till Cape Finisterre och fyren tidigt på morgonen innan det är för mycket folk på klipporna. Ännu en strålande dag. Den sista stenen med längdmarkeringen visar att det nu är 0,000 km kvar, jag är verkligen framme. Sitter på en klippa blickar ut över havet och vågorna brusar. Vilken frihetskänsla! Nu kommer lyckotårarna igen.

Jag gjorde det, jag har vandrat nästan 900 km på 6 veckor.