Positiva ögonblick

Ibland uppstår händelser och ögonblick som skapar minnen och bilder som man aldrig glömmer. Minnen som hedrar som får en att känna stolthet och uppskattning. Minnen som är fantastiska, men även minnen som är skrämmande och otäcka tar tyvärr också en del utrymme. Oavsett vilka minnen som passerat förbi i livet så är det just de här intrycken man kommer ihåg.

Ett barnminne var när jag var liten grabb i 6–7 årsåldern. Jag och brodern satt och åt middag i vårt lant kök. Vi var ensamma vid matbordet föräldrarna var ute och gjorde sysslor på gården. På tallriken fanns hemmagjort rotmos med rimmat fläsk. Jag tyckte de små morotsbitarna sam omkring i osmaklig sörja på tallriken. Aptiten var väl inte på topp heller, så i stället för att stoppa det hemmagjorda rotmoset i munnen flög det via gaffels snärtiga kaströrelse med ett plask upp i taket. Det blev många kaströrelser. Ett knep var att pallra upp gaffel fullastad med mos över ett par brödbitar och sedan slå till på skaftet. Moset flög som små projektiler och träffade taket med små blask. Vi skrattade tyckte det var skitkul. Det tog inte så lång tid innan moset var slut på tallrikarna. I taket hängde små rotmosstalaktiter, väggar och gardiner var fläckat av hemmagjort rotmos. Min uppfostran säger att man äter upp. Tallrikarna var ju renskrapade, vi hade inte riktigt uppfyllt denna devis denna gång men maten på tallrikarna var i alla fall slut. När mamma ett par dagar senare upptäckte och efter grundlig analys slutligen förstod att det var hennes hemmagjorda rotmos som dekorerade hennes kök blev hon mäkta förvånad. Vi fick naturligtvis ovett och ett ordentligt drag i örat som påminnelse att inte göra om detta igen.

De absolut största positiva ögonblicken i livet är naturligtvis när man blir förälder. Jag har haft den stora lyckan att få både en son och en dotter. Det är svårt att beskriva den känslan, när en ny individ gör entré i det verkliga livet. Den första var en svarthårig krabat och den andra en albylfärgad fullständigt livlös unge. Jag kommer för alltid att komma ihåg dessa ögonblick, långa sekunder av väntan på det första livstecknet och speciellt hon med albylfärgen. Det kändes som dessa sekunder av total tystnad varade i minuter innan den lilla ”albylen” visade sitt första livstecken.

Nu har tiden gått och det har runnit en hel del vatten under broarna. Lite drygt trettio år, de små krabaterna har nu själva fått nya små krabater. Jag har blivit både farfar och morfar, ytterligare fantastiska ögonblick som hamnar längst in i hjärtat. Barnbarn är livets efterrätt säger många. Jag håller med, det absolut finaste man kan få här i livet.

För några veckor sedan kom min brorson och sambo på besök och visade upp deras nyfödde son. Tillsammans med den lille krabaten överlämnades ett handskrivet papper med förklaringen och resonemanget till hur namnen till sonens för och efternamn blivit bestämda. För att öka spänningen var namnen övertejpade på pappret, jag läste omsorgsfullt igenom texten medan jag tog bort tejpbitarna i kronologisk ordning över de överklistrade namnen. Den femte och sista tejpbiten på det handskrivna pappret dolde mitt gamla smeknamn, Tosse. Jag blev rörd, tårögd, kände mig oerhört stolt och hedrad. Tänk att någon vill döpa sin son med mitt smeknamn. En stor ära för mig naturligtvis. Nu måste jag se till att min karisma och utstrålning håller som förebild åtminstone hundra år till dels för lille Anton Tosse Melvin och för mina fantastiska barnbarn.