The Northen Ways to Santiago, 7, Spanien

Innan ljuset anlänt lämnar vi nattens vila och vandrar genom mörka byar där endast lamporna hos bagaren är tända. Den friska nattluften fyller lungorna. Armar och ben får känna på den oväntade kylan och i öster syns en begynnande morgonrodnad. Natten håller ännu kvar sitt grepp och där framme försvinner pilgrimerna in i morgondimman. Som svaga skuggor glider de vidare och försvinner in bland träden. Det är magiskt tyst och ljuvligt vackert att se dagen vakna upp och förvandla skuggorna till individer. Ren lycka som snart blir till vanlig vandringsdag.

Fånga dagen, självklart, men ännu bättre, – fånga din morgon oxå.

Efter en varm natt med massor av klåda på min kropp tror jag att jag drabbats av Caminons mest fruktade innevånare, Cimex Lectuaris, vägglöss. Elaka rackare som i stora mängder trivs bland filtar och madrasser på härbärgerna. Vi har hört att dessa små kryp på nätterna kalasar på trötta vandrare och kan göra livet längs vägen än mera jobbig. Vidare analys av min bitvis fläckiga kropp ger lugnande besked, det är bara den spanska sumpmyggan som slagit till. Men man kan inte vara säker. Ett härbärge som vi besökt natten innan har drabbats av vägglöss, här blir det sanering. Madrasser samt filtar mm skickas till specialtvätt och härbärget måste hålla stängt i tre dagar. Det är bara att hoppas att vi inte har med dessa parasiter i våra ryggsäckar.

På härbärgen börjar pilgrimer långt före 06:00 på morgonen, de börjar tända sina pannlampor och stöka med sina packningar, plocka ihop sina lakan bland härbärgets våningssängar. Det finns inte en chans att sova vidare. När pilgrimerna, den ena efter den andra börjar göra sig klara för dagens utmaning. Det gör ju inte så mycket för vi är ganska morgonpigga av oss, iallafall jag. Dessutom klockan 07:00 tändes alla taklampor obönhörligt av föreståndaren för härbärget. Strax därefter trängseln i duschrum och längs frukostbord, i den mån det finns några. För klockan 08:00 ska härbärgen vara utrymda. Ligga och dra sig i sänghalmen, är inget som existerar på en Camino.

Målet för dagens etapp är munk klostret Santa Maria i Sobrado. På vägen dit blir vi anfallna av galna hundar. Helt plötsligt hör vi ett gläfsande bakom våra ryggar. Två schäfrar samt en annan byracka skäller, morrar, dreglet hänger ur deras munnar, speciellt den ena schäfern. Vi försöker att ta det lugnt, att springa är ju fullständigt lönlöst. Den ena schäfern är nu precis bakom. Jag ser i ögonvrån hur något svart flyger förbi på min vänstra sida och sedan en duns, bägge frambenen är plötsligt på Carros ryggsäck. Ett gläfs, ett ryck, hugg, sedan är allt över. Hundbettet har tagit i liggunderlaget som är placerat längst ner på ryggsäcken. Jag hinner inte reagera. Lika snabbt som hunden anfallit lika snabbt är den borta. En snabb titt på Carro, det är bara hennes liggunderlag som har bitmärken. En del spanska byrackor gillar tydligen svenska pilgrimer.

Klostret är byggt på tusentalet. Det är mäktigt att komma innanför och känna atmosfären. Det är en vältalig munk som pratar bra engelska som registrerar samt stämplar våra pilgrimspass. Vi blir placerade i cell 4, plats för ca ett tiotal personer. Tjocka murade stenväggar omger oss, endast ett gallerförsett fönster ut till friheten. Enda vägen in och ut är en stor träport. Klostret stänger och låses klockan 22.00, det är bara att hoppas vi blir utsläppta i morgon.

Nu ligger vårt mål, Santiago bara några mil bort. Det känns konstigt att målet är så nära.