The Northen Ways to Santiago,8, Spanien

Det stora rökelsekaret i Santiagos mäktiga katedral svänger fram och tillbaka. Kyrkans tjänare, klädda i vinröda kappor drar för allt vad de är värda i de tjocka repen, så att karet nästan ser ut att nudda kyrktaket. Röken letar sig ut bland kyrkbänkarna där många pilgrimer tyst jublar över sina prestationer. Den sakrala musiken fyller kyrkorummet och tar, på ett förunderligt sätt, tag i vårt inre. Mängder av minnen från vandringen flyter genom mitt huvud, lite overkligt på något sätt, att vi äntligen är framme i Santiago.

Tänker på alla fantastiska upplevelser och möten under vår vandringsväg. Möten med människor från spridda delar i världen, Terry, Derek, Ludmila, Daniel, Patrice, Alessandrio, Paulette, Thierry, Pino, Geoff, Katrin, Soo, Yoon, Shimanda, Alex, Martine, Morgonhäxan och inte minst ”Salladen i Skägget”. Shimanda, japanen som för övrigt är den enda som vi sett sova med ett komplett regnställ på kroppen. Minnen som sveper förbi likt en svallande, rullande havsvåg, minnen som gjort avtryck, minnen som satt spår i våra hjärnor. Enastående minnen som behöver en helt egen bänkrad i den mäktiga katedralen i Santiago.

Redan under 1100 talet vandrade hundratusentals människor årligen till Santiago de Compostela och 1150 skrevs den första resehandboken. Leden börjar varhelst, du som pilgrim tar ditt första steg mot slutmålet, katedralen i Santiago de Compostela i västra Spanien. Här hamnade enligt sägnen aposteln Jakobs reliker efter att han år 44 som den första av lärjungarna lidit martyrdöden. Hit vandrande mängder av syndare som ville sona sina synder och slippa skärselden. Den som inte hade tid eller ork att vandra själv kunde faktiskt hyra en vandrare. Detta är ju inget för oss vi har gått till Santiago helt själva.

Under den sista dagens korta vandring, passerar vi floden Lavacolla, endast dryga milen före Santiago. Namnet Lavacolla betyder ordagrant ”wash scrotum , tvätta pungen. Enligt den gamla seden tvättade sig pilgrimerna i denna flod innan ankomsten till Santiago. Jag fick inte frångå seden varför min pung också blev ordentligt rengjord i detta vatten .

Vi är framme! På det stora torget utanför katedralen råder närmast karnevalsstämning samtidigt en känsla av ett aniklimax. Vi pilgrimer försvinner lite i den vanliga turistströmmen. Massor med folk många guidade turer med turister men naturligtvis också mängder med pilgrimer. På det väl berömda torget utanför katedralen utspelas glädjescener, av trötta och lyckliga vandrare. Här är det kramkalas, i en blandning av total lycka och samtidigt en rädsla för att allt nu var över. Väl där köar vi med viss stolthet till pilgrimskontoret. Här uppvisas godkända stämplar i pilgrimspasset som bevis på att vi verkligen vandrat vägen till Santiago. Efter godkänd kontroll och en sista stämpel får vi välförtjänt våra certifikat på att vi vandrat en Camino.

Hur gick det då med sökandet efter livets mening, vad skulle vi hitta, den målsättning som vi definierat vid vandringens början? Visst fann vi den – på vårt sätt!

Över århundraden har människans syn på livets mening ständigt förändrats. Kanske är det vår uppgift att just förvalta och utveckla den livsmening som är länken mellan svunna och framtida generationer. Inte nog med det, din egen livsmening förändras under livets gång. Inom den ram som sökandet i sig utgör skapas just din personliga livsmening. Likt pilgrimspasset fylls rutorna med värdefulla ”stämplar” i form av minnen och upplevelser från din livsresa. Detta lapptäcke, som utgör livets kitt, blir aldrig färdigt utan just sökandet efter nya meningar, kalla det gärna ett äventyr, som ger livet dess mening.

Föga anande vi att en pilgrimsvandring skulle bli en så vacker och minnesvärd resa i vår egen livsmening. Santiago var målet, men det är inte målet som är viktigast utan själva resan till målet. Caminon är den perfekta evighetsmaskinen där grunden inte ändrats på 1000 år, men där varje steg alltid är nytt. Precis som i verkliga livet.

Buen Camino – Ultreia