The Northen Ways to Santiago 6, Spanien

Den finns sedan länge i vår vardag. Vi har bara inte förstått det historiska sammanhanget.

Först var den en logotyp för ett välkänt bensinmärke. Sedan dök den upp i våra liv i form av Botticellis fantastiska målning ”Venus födelse”: en kammussla har drivit upp på en strand och där ur dess skal föds kärlekens gudinna Venus.

Därefter har vi lärt oss att uppskatta musslan som en läcker delikatess att njuta av i såväl rå som tillagad form. Men vilket svårbegripligt franskt namn: Coquilles Saint Jacques! Den heliga Jakobs skal! Nu uppenbarades kammusslans hemlighet! Som ett bevis på att pilgrimen nått sitt mål tog denne nämligen med sig skalet från en kammussla hem. Skalet blev snart pilgrimens främsta symbol, inte bara som bevis, utan även som ett skydd mot stråtrövare och olyckor längs vandringsvägen. Pilgrimsmusslan var född och den bärs tydligt, väl synlig utanpå vandrarens ryggsäck. Den finns överallt längs Camino-leden. På vägmärken, på restaurangmenyer, i stadsymboler, på gatstenar, kartor, klistermärken, kavajnålar, bilskyltar och mycket annat.

Som pilgrimsvandrare berikades vi med en omedelbar tillhörighet och behörighet. Alla vi som vandrar mot Santiago. Tro, språk, nationalitet eller kulturell tillhörighet är av underordnad betydelse. Det är ungefär som en påse torkad pulversoppa. Man blandar ett antal ointressanta ingredienser och förvånas över det omedelbart njutbara resultatet. Pilgrimsledens ingredienser är människor, ryggsäckar och kravlöshet. En riktig pilgrim bär sina pryttlar själv tar ingen assistans av några hjälpryttare. Det är en svårbeskriven känsla som uppstår vid alla fantastiska möten med olika människor från olika delar av världen. Alla känner igen sig i den långa vandringen, vedermödorna och inte minst det kanske viktigaste av allt fötternas mående.

”Äntligen” ropar fötterna. ”Äntligen får vi den omsorg och skötsel som vi förtjänar. Äntligen får vi ett ordentligt erkännande. Utan oss stannar vandringen!”

Och visst är det så! Det går att vandra trots huvudvärk och feber, men inte med trasiga fötter!

Våra fötter är generalister. De kan lite av varje. Förutom att vandra på mängder av olika underlag kan de simma, klättra, springa, vinka och mycket, mycket annat. Som att flirta! De står i ständig kontakt med verkligheten och lämnar individens avtryck på vägar och stigar på väg till Santiago. Det tuffaste underlaget för de stackars fötterna är den hårda varma asfalten. Den tär hårt när det blir långa sträckor.

Hur vi än vårdar och förebygger skavsår så får vi alla pröva på pilgrimsvandrarens ständige dilemma, svidande, ömmande fötter. En del drabbas värre än andra, många har blåsor, både små varianter och större illasinnade. Vi har klarat oss förvånansvärt bra hittills. Vid vandringsdagens slut, efter en välbehövlig dusch, tar vi på sköna foppatofflor på fötterna. De flesta pilgrimer går ungefär lika dant. Stelnar till liksom! Då blir gången, inte som på dagarna med raska raka steg. Nej, som gamlingar, halta och lytta, lite som en ankgång, i princip alla pilgrimer går ungefär likadant. Ungdomar går lika illa som vi gamlingar om inte ännu sämre.

Nu har vi vandrat i 26 dagar och har idag duschat på ett litet härbärge utanför Ribadebo. Går som gamlingar! Fötterna är trots allt ganska lyckliga för vi känner vittringen på slutmålet, bara knappa 200 km kvar.