The Northen Ways to Santiago 5, Spanien

Nu efter tre veckors vandring börjar kropparna så smått acceptera att vi menar allvar med vår Camino.

– Det är nog lika bra att ge upp och sluta med protesterna, verkar kroppen tänka.

Ryggsäcksremmarna känns lite behagligare, den extra vikten har blivit vardag på något sätt. Ryggen ömmar mindre och musklerna i benen har anpassat sig till den spanska Caminon. Fötterna tvekar en aning men går trots allt vidare. Vissa dagar är långa och speciellt när de stackars fossingarna har trampat på asfalt dryga 40 km, blir det en del invändningar och lite gny.

Den dagliga pilgrimstvätten av strumpor, kalsonger och T-shirt är just avslutad. Just idag rena lyxen för det finns propp. Just det propp. Propp i handfatet. Vilket innebär att vattnet stannar kvar och rinner inte ur. Det här ökar tvätteffekten av de insvettade plaggen avsevärt. Nästan som en gedigen tvättmaskinstvätt. Kläderna hängs sedan på tork på sängens kortända, eller ute på klädstrecket. Med lite tur så kan de vara hyggligt torra till i morgon bitti.

På härbärgen släcks ljuset klockan 22:00 och de sista pilgrimerna trevar sig fram, i det svaga skenet från nattupplysta toaletter, till sina våningssängar. Själv ligger jag säkert förankrad i en överslaf alldeles under ett av rummets fönster. Det står på glänt och mellan träjalusiernas ribbor strömmade sval kvällsluft in i rummet. Det är i mitten av vår andra vandringsvecka och vi övernattar i härbärget i Pobena. En liten ort vid den spanska nordkusten som ligger vackert belägen inklämd mellan bergsmassiven. Vi har haft tur och fått sängplatser. Här finns nödvändigtvis inte de bästa sängarna, men gemenskapen, de enkla måltiderna och den unika atmosfären sköljer över pilgrimen som en mjukgörare för själen.

Vi är inte ensamma. I dubbelsängarna av järn vilar sig ett 50-tal trötta pilgrimer, män och kvinnor i samma rum, efter en krävande dagsvandring. Härbärget är mer än fullt, på lediga golvytor finns extra madrasser utlagda. Här ligger de som kom sist och fick de sista reservplatserna. Det tar inte lång stund innan de första ljudliga snarkningarna ekar i rummet. Det hörs några kommentarer på såväl kända som okända språk. Snarkningarna kommer från ett flertal sängar och fick så småningom sällskap med ljudsensationer från andra kroppsöppningar. Flertalet av pilgrimerna är ungdomar men det finns några femtioplussare oxå. Då och då gör sig naturen påmind och flera än en gång per natt, så förstärktes kakafonin av hasande äldre kroppar som i mörkret försökte ta sig ner från översängarna. Järnsängarna gnisslar. Jag har svårt att somna tänker på den tyska tjejen, Elisa som visade upp ett kraftigt öppet skavsår på ena hälen innan hon tårögd kröp ner i sin sovsäck Hon hade gått tufft på dagen och pressat upp mot 35 km i kuperad terräng. För tufft, nu får hon betala ett högt pris. Det är mycket tveksamt om hon ska kunna fortsätta sin vandring i morgon. I underslafen ligger Carro och drar riktigt stora snarkstockar det är så hela sängen vibrerar. Men hennes så väl som andra ljud passar in i den nattliga pilgrimskonserten.

En fantastisk natt som jag aldrig vill vara utan. Upplevelserna på luckan under lumpartiden står sig slätt i jämförelse med en natt på ett spanskt härbärge.