The Northen ways to Santiago, 4, Spanien

Det tar några dagar men nu har vi lärt oss att skynda långsamt. Att skynda långsamt ger oss mera kvalité på detta vandringsprojekt som löper över en lång distans som denna Camino. Glöm tiden, den betyder kanske allt i vardagslivet, men ingenting längs pilgrimsleden! Vägen som är vår verklighet och där vi vandrar mot ett fjärran mål, inte bort ifrån någonting. Tänk inte i kilometrar och geografiska avstånd. Tänk inte på att komma fram. Fokusera på rutiner så kommer kilometrar och upplevelser av sig självt. Att fotvandra en sträcka på dryga 800 km är i sig en enda väldigt lång resa att sakta ta sig fram genom ett okänt land. Man tar ett steg, flera steg, ofantliga många steg som blir till en lång, lång vandring! Ett stort äventyr. Vandringen är enkel och ger mängder av tid för att göra det vi vanligtvis inte har tid att göra, nämligen att slösa med tid.

Under de första vandringsdagarna fokuserade vi på att komma fram så fort som möjligt. Hinna fram till härbärgena snabbt nog för att erhålla en sängplats detta eftersom det är väldigt mycket folk och konkurrens om bäddarna. Trots att vi stressade hjälpte det inte alltid, vi kom för sent fram ändå. Boendet var fullt, Completto. Vi gjorde helt enkelt fel, stressade, tog oss inte tid att uppleva naturen och människorna runt omkring. Rasterna kanske blev väl korta och vi kände oss nöjda när vi kunde passera andra pilgrimer. Det tog ett antal dagar innan långsamhetens filosofi kunde accepteras. Förr eller senare kommer vi ju alla fram till slutmålet. Det finns ingen anledning att skynda dit! För att säkerställa att inte vara med i någon tävling om sängplatser, köper vi ett enkelt tält och tunna liggunderlag. Med denna kompletterade utrustning i våra ryggsäckar försvann tävlingsmomentet. Det är värt mödan att bära några kilon extra. På många överfulla härbärgen är det kompletterat med tält för att ge ytterligare sängplatser till alla pilgrimer. Även tältplatserna är fyllda ibland. Vi hoppas att trycket ska minska efter att Spaniens och Europas semester månad är slut och vi kommer in i september.

Tältet, med ett rum lagom att placera två spanska liggunderlag av tunnare modell bredvid varandra. Tältpinnar i något mjukt material målade i guldfärg krökte sig som mjuka bananer när de försiktigt trycktes ner i marken. Två stänger kunde dock böjas fint och bildade ett litet kupoltält. Ett orange regnskydd spändes sedan över innertältet, ett perfekt boende för två pilgrimer hade skapats. Själva tältrummet fungerade utmärkt att förvara liggunderlag i, lite sämre när de belastades med pilgrimskroppar. Skönt att känna ryggraden formas efter den spanska jorden genom de nyinköpta liggunderlagen. Men trots allt lyckades vi ta bort stressmomentet i vår vandring. Tänk att ett orange tält med bananpinnar kan ta bort tävlingen om sängplatser på härbärgena.

Vi har hittills provat en gång under vår vandring, att ta en kort vandring och erhålla en ledig eftermiddag – en eftermiddag för att ladda batterierna och kanske även turista lite extra i den kulturbygd vi genomkorsar. Ta det lugnt kanske krama en paraplydrink, sjunka ner i en solstol, tomglo på de insvepande havsvågorna. Det fungerade inte! Vi blev rastlösa, tyckte det var tråkigt, saknade ”pilgrimslivet”. Vi är helt enkelt här för att vandra, inte för att vila och turista. Vi saknade redan livet utmed Caminon!

Tycker någon vi är konstiga?