Slogen, Norge

Dimman är tät, synfältet framför på snökammen är begränsad till ett tiotal meter. Det är vindstilla och tyst, en mäktig naturkänsla infinner sig. Kängorna kasar i den fasta snön på snökammen som stiger brantare uppåt. Vi är på väg mot toppen av Slogen, som inte är bland de högsta bergen men rankat bland de tio bästa bergsvandringarna i Norge. Mannen framför går i lågskor med armarna i kors, ungefär som han är ute på en söndagspromenad. Vi knallar på lämnar snöryggen och kliver ut i stenskravlet, det blir brantare. Mannen i lågskorna går fortfarande med armarna i kors lätt hoppande från sten till sten. Utanför vid sidan av oss kan vi skönja snöfälten stupa brant nedför. Det skulle vara lättare att gå i snön men mera riskabelt, då risken är stor att tappa fotfästet och kasa okontrollerat neråt i dimman. Norrmannen i vårt sällskap stannar upp trycker ihop sina teleskopstavar och binder fast dessa på ryggsäcken. Jag följer hans exempel. Nu blir det ännu brantare, mannen i lågskorna går inte längre med armarna i kors utan använder händerna till hjälp för att dra sig uppåt. Söndagspromenaden har tydligen tagit slut. Jag krokar fingrarna runt en kant, känner ordentligt med fötterna att fästet är stabilt. Drar kroppen sakta och försiktigt uppåt, plötsligt tappar jag lite fäste samtidigt som ryggsäcken skrapar till mot en bergklack. En bit av min teleskopstav lossnar och studsar neråt mot avgrunden. Satan också, men vår reptilsnabba norrmann som står ett tiotal meter längre ner är snabb som en vessla och lyckas fånga stavänden.

I en skreva i berget sitter plötsligt två norska barn i 8-9 års åldern, längre upp hänger pappan och snett nedanför sitter mamman. De låter oss passera vidare uppåt. De sista cirka 70 höjdmetrarna är det riktigt brant. Vi får verkligen känna på det norska berget. Frun till mannen i lågskorna skriker plötsligt ovanför mig.

• Var ska jag sätta foten!

För mig med långa ben och stora fötter är det lättare att greppa bergets kanter och ihåligheter. Frun till mannen i lågskorna lyckas tänja sina något kortare ben och hittar till slut ett fäste för lilla foten och drar sig vidare mot toppen. Mannen med lågskorna är redan uppe på högsta punkten när jag når toppen. En annan norrman som tagit denna bestigning som sin träningsrunda tar den obligatoriska toppbilden på vår lilla grupp. Det är precis lagom att vi får plats på den lilla platån, känns inte som man vill göra några yviga rörelser för att riskera att komma för långt ut i dimman. Vi skriver in oss i loggboken som ligger i en skyddad låda i toppröset. Jag tror alla känner sig väldigt nöjda med att stå där på toppen av Slogan, 1564 möh. Synd att det inte är någon sikt men det är ändå en go känsla att vara där.

På vägen ner kommer den norska familjen ifatt oss de som vi passerade på vägen upp. Barnen tjoar och skrattar, mamman kliver en bit nedanför oss raskt ut på det branta snöfältet, kanar på sina fötter och försvinner snabbt ur synhåll. Barnen följer kasande efter, pappan kommer med glada tillrop studsande och hoppande en bit bakom. Snart är det åter tyst den norska familjen är helt uppslukade av dimman på väg ner mot dalens botten. Man imponeras av norrmännen som är födda i detta och har en helt annan fjällvana, eller är de helt galna kanske. Men det är klart det är skillnad på att vara 8-9 år mot oss gamla 50-plussare, inte vår egen norrman förstås han är ju rena ungdomen. Det är därför han är snabb som en vessla. Vi trampar på neråt i stenskravlet. Emellan ett par stora klippblock möter vi Torunn och Wenche från Lofoten. De ska också upp till toppen. Vi träffade dessa pigga damer tidigare när vi började vår bestigning vid Pachelhytta på 818 möh. Vid senare efterforskningar i vår stuga visade sig att de norska pigorna var närmare sjuttio än sextio år. Med denna information får vi ännu mera inspiration, att vi har mycket kvar att uppleva som svenska bergsgetter i Norges otroligt storslagna natur.

Med orten Stranda som utgångspunkt hinner vi besöka flera platser bl.a Runde som är en berömd ö för fågelskådning, kanske mest känt för sina tiotusentals häckande Lunnefåglar. Tyvärr såg vi inte en enda Lunnefågel, den enda jag såg var den på vägskylten vid campingen Goksöyr.

En annan riktig luftig höjdare var heldagsturen på Romdalseggen. Rutten är vansklig vid dåligt väder men vi lyckades pricka in bra väder med sol i stort sett hela turen. Vi hade fantastiska scenarier över det norska landskapet med turkosblåa fjordar. Vid några branta partier fanns uppspända kedjor som hjälp och utan dessa hade det varit stora problem att komma vidare på den smala bergsryggen.

Väl tillbaka vid bilarna vid foten av eggen i Ådalsnäs blev det något av ett bil race tillbaka för att hinna med färjan över fjorden till Stranda. Den kände racerföraren Emersson Fittipaldi kan slänga sig i väggen. Bilarna fullständigt flög fram över färisterna på de smala vägarna. Flitigt påhejade av ivriga passagerare kunde till slut de bägge bilarna tajma färjan med någon minut tillgodo.

Vem kom först fram till färjan vid Stranda? Mannen i lågskorna förstås!

En fantastisk vecka med trevligt umgänge och mycket frisk luft, kan summeras med många ord här är några: Suröl, höjdskräck, Svele, Kexchoklad, Äpplemos, Musikqviss, Knäskydd, Straffe Hendrik och lakrisbåt.