Kebnekaise & Kungsleden

Nikkaluokta till Vakkotavari

Kebnekaises sydtopp smälter i mycket snabb takt i genomsnitt en meter per år de senaste 15 åren. Det skiljer nu bara 70 centimeter mellan Kebnekaises syd- och nordtopp. Vid årets sommarmätning, som utförts av forskningsstationen i Tarfala uppmättes höjden till 2097,5 m ö h.

Vaknade av att det var varmt i tältet och ännu varmare i sovsäcken. Mössan kändes som ett våtvarmt omslag runt huvudet. Tog mig ur sovsäcken, drog ner dragkedjan på tältet, spanade ut över en fantastisk fjällvärld. Vädret var strålande med en nästan klarblå himmel. I väster kunde jag se Kebnekaises fjällstation. Stationen som funnits mer än ett sekel och varit en trygg oas för trötta vandrare mitt ute i den lappländska fjällvärlden. Eftersom mina hälsenor inte var i bästa skick hade vi bestämt att vandra vidare utan att göra toppförsök av Kebnes sydtopp. Men planerna ändrades under frukosten. Vädret var alldeles för bra för att skippa en sådant ypperligt tillfälle och dessutom såg jag dataingenjörens besvikna och sorgsna ögon när vi bara skulle vandra vidare utan att ens försöka nå toppen av Sveriges högsta berg.

Vi kom iväg ganska sent från Kebnekaises fjällstation, men med dataingenjören som ”hare” gick vi med ett högt tempo och efter någon timma såg vi flera vandrare på väg mot toppen. Vattenflaskorna fylldes på i Kittelbäcken, det sista åtkomliga rinnande vattnet. Vidare upp genom stenskravlet över berget Vierranvarri på 1800 m, sedan ner några hundra höjdmeter till Kaffedalen. Så den sista stigningen upp mot Sydtoppen förbi de två toppstugorna. Vi klev över den sista stenkammen och såg slutligen den pyramidliknande snökullen som avbildade Kebs sydtopp. All trötthet var plötsligt borta och vi blev fyllda av fantastiska vyer över den svenska fjällvärlden.
Toppen kändes liten och hal, tyvärr blev sikten begränsad av låga moln precis när vi stod på toppen, men vi kunde ändå skönja de branta sidorna. Vi tog några obligatoriska bilder och skålade med en flaska bubbel att vi stod på Sveriges högsta berg. Dataingenjören log brett han var mycket nöjd med sin insats. För min del var det andra gången som jag stod på denna snöfläck, då i fullständig dimma utan sikt. Nu var det bra väder och bra sikt, en avsevärd skillnad på känsla.

Det tog ungefär fem timmar att nå toppen och sedan ytterligare knappa fem timmar att gå ner igen, inklusive en liten lunchrast. Av någon anledning kändes sträckan tillbaka till fjällstationen längre än när vi gick upp.

Vi såg ingenting av det norska Herkulesplanet som störtade rakt in i Kebnekaises bergsmassiv i mars 2012. Det var fem människor som omkom och uppskattningsvis 40 ton vrakdelar, varav 10000 liter flygbränsle som spreds i området. Idag har man rensat bort dryga 30 ton vrakdelar, men föroreningar från bränslet och motoroljan kommer att ligga kvar i glaciärerna under lång tid framöver.

Besöket med en lyckad topp bestigning firades senare på kvällen i Kebnekaises fjällstation med trerätters middag till välsmakande öl och vin på Elsas restaurang.

Dagen efter fortsatte vandringen först västerut sedan rakt söderut på Kungsleden i riktning mot Kaitumstugorna. Solen lyste och vi hade återigen fina vyer, efter en heldags vandring som blev längre än planerat, var det dags att sätta upp tältet på nytt. En vacker plats vid jokken Tjätjajåkka ett knappt stenkast från Kungsleden. Här serverades middagen bestående av torkade grönsaker med ris toppat med jordnötter och mangochutney. Till det hälldes det upp en glas syrah vin från Rioja i Spanien, inte helt fel, dessutom med behaglig utsikt över det porlande vattnet med bergen i bakgrunden.

Det blev ytterligare några dagars vandring med avslutning genom delar av Stora Sjöfallets nationalpark med utsikt över Sareks snöklädda toppar. På högsta punkten blev det plötsligt telefontäckning igen vilket gav en belåtet leende på min följeslagare. Vi nådde vandringens slutmål i Vakkotavare. En veckas fjällvandring i perfekt väder med sagolika vyer i Europas sista vildmark var avslutad och hade gett positiva vippar hos dataingenjören. Sista övernattningen blev inomhus på fjällstationen i Vakkotavare. Det var många trötta vandrare som sov och snarkade i total otakt i den gemensamma sovsalen. På morgonen efter tog vi bussen tillbaka till civilisationen mot Norrlands metropol Gällivare.

Vi fyllde våra magar med Super Cheese Bacon Meal på Sibylla i Gällivare medan vi väntande in bygdens ”lapp” som skulle visa oss omgivningarna. Han hämtade oss i sin vita Golf. Ove guidade oss genom gruvkulturen i samhället. Han berättade om samer, nybyggare och rallare vilka skapat en spännande historia. Själva malmbrytningen kom igång på alvar i slutet av 1800-talet. Massor av människor kom hit och bostadsbristen gjorde att Kåkstaden i Malmberget uppstod. På tio år växte befolkningsmängden från ett hundratal till nästan 7000 personer. Idag bryter man malm nere på ca 1300 meters djup i LKAB:s gruva i Malmberget. Även Europas största dagbrott, AITIK, finns i Gällivare.

Efter fyra timmars guidning i Malmberget och Gällivare var vi fullpumpade med information, vi var t.o.m på ”Andra sidan” innan vi blev avsläppta vid vårt hotell.

Så en sista natt med lyxiga sängar i den norrländska metropolen innan hemresan nästa dag.

Bra jobbat dataingenjören och tack Ove för att du tog dig tid och guidade oss.