Hola Mexico

Vi går i sakta mak på den överfyllda turistgatan 5:e Avenue Avendia 5 Northe. Massor av folk, de flesta  är turister, mängder med barer, souveniraffärer, resebyråer och gatuförsäljare. Detta är partygatan nummer ett i Playa del Carmen. En turistort i Mexiko som vuxit snabbt de senaste åren och är en av Quintanhalvöns största städer med de senaste turisttrenderna.

Partygatan löper parallellt med vattnet endast ett par kvarter från stranden vid Karibiska havet. Doften av grillad mat från det mexikanska köket blandas med musiksorlet från spelande och sjungande gatumusikanter. Det är inte bara doften från den mexikanska maten utan påfallande ofta känns den söta lukten från folk som röker hasch.

Jag får ideligen erbjudanden om olika uppiggande droger. Folk erbjuder droger helt öppet ibland med en lite försiktigare viskning i ena örat.

– Do you want cocaine

– Get high

– Any haschish

– Drugs Amigo

– Weed Senior

Får alla sådana erbjudanden? Dras de till mig för att jag verkar vara en bra kund som gillar lite stimulantia?

Ett pålitligt “silverhuvud”  helt enkelt, likt en övervintrad hippie som är sugen att ha lite kul. Jaa, något måste det väl vara eftersom de dras till mig som flugor till en färsk koskit.

Förklaringen beror sannolikt på att Mexiko ganska nyligen antagit en lag som i princip medger att du kan för personligt bruk nyttja droger en gång men inte två gånger. Det betyder att polisen släpper troligtvis engångsmissbrukare men blir samma person tagen en andra gång ligger han/hon illa till och får räkna med stora påföljder för narkotikabruk. Marijuana och kokain är tillgängligt överallt  i Latinamerika men är olagligt i princip överallt förutom i Mexiko där det tydligen vad jag kan förstå, är att Mexiko har en något mera tolerant syn på användningen av droger.

Vi bor centralt på ett billigt och enkelt hotell mitt på den 5th Avenue Avendia. Våra handleder är försedda med hotellets speciella armband som är vår passersedel för att  komma in på vårat centrala boende. Det är enkelt att komma in för hotellet saknar ytterdörrar, bara att gå in genom en smal gång förbi en simpel disk där det ibland står en senorita och kollar av sina gäster. Armbanden verkar vara mera av symbolisk karaktär än att någon personligen kontroller banden för att ge inträde till hotellet. Men gästerna känner sig väldigt trygga med ett plastband som portkod och det är ju perfekt, enkelt plastband istället för både ytterdörr och vaktande seniorita. Genialiskt och resurseffektivt.

Frampå kvällen höjs atmosfären och ljudnivån. Vi som inte är ungdomar och lite jetleggade går hem till vårt lilla krypin relativt tidigt. Det är dock ytterst märkbart när våra väl påstrukna hotellgrannar kommer tillbaka till vårt hotell frampå småtimmarna. Skriken och skrattsalvorna ekar i väggarna, några försöker rycka upp vår lite skrangliga dörr till rummet. Ett skrik av den högre kalibern fick våra dörr ryckare att släppa vår dörr för att istället övergå till att rycka i grannens dörr.

När vi som seniorbackpacker erövrar morgonen efter en lite stökig natt är det lugnt på den 5:e Avenuen, vi är i princip ensamma och vi har inga påflugna drogförsäljare som viskar i våra öron.

Nu är vi mer än nöjda med Playa del Carmen och det är dags att dra vidare på vår resa.