Fördel med bakdel i Havanna

Gulskjortan har makten

I Havanna står vi utanför ett av dom statsägda Etecsa, Cubas enda internetoperatör. Det är som vanligt kö och stor folksamling framför glasdörrarna. Det är många som vill köpa kort till internet för att få möjligheten att surfa på nätet eller eventuellt utföra andra enklare teletjänster. Innanför dessa dörrar i de välkylda lokalerna med kanske ett femtontal datorer står en mycket stolt vakt med stor makt. Han har bruna byxor, svart bälte, gul skjorta med axelklaffar, kort kolsvart snaggat hår. Han står bredbent och stadigt ungefär som en gammal fångvaktare från ett urtida fängelse.
Fångvaktaren öppnar glasdörrarna för utvalda personer som han känner igen på något sätt, de som tränger sig genom folkmassan. Något egentligt rättvisande kösystem alla präktiga swedala existerar inte här. Gång på gång öppnas dörren, ofta med ett stort igenkännande leende hos vakten. Äldre män både med och utan hatt, vissa ungdomar och någon medelålders kvinna passerar förbi alla i kön in till lokalen. De övriga och däribland vi själva som inte har några kontakter med vakten får snällt vänta. Då plötsligt får vi puff och trängs åtsidan. En storbystad mörkhyad dam iklädd i tights med Cubas i särklass största rumpa med en Cubarom uppstickande ur handväskan trycker skickligt bort oss från en ganska bra position i kön. Den mörka kvinnan med den stora bakdelen plöjer enkelt genom  genom folket som står framför oss. Väl framme vid glasdörren ger hon gulskjortan en slängkyss genom rutan och naturligtvis öppnas dörren och fetrumpan glider snabbt in i lokalen. Ett par upptryckta spanjorer mot väggen skriker rakt ut, skakar förtvivlat på sina huvuden. Vi ger oss inte, vi borrar på i havet av människor för trägen vinner och efter knappa två timmar kommer vi in i det tempererade utrymmet.

Vid en disk längre fram i rummet finns en kvinna bakom en datorskärm. Det är där man köper internetkort med kod och login till datorerna eller alternativt om man har egen dator access till Wifi. En dam före oss står och tjatar med kvinnan bakom disken efter ytterligare tio minuter är diskussionen klar. Två kliv senare och lätt hängande på disken. Nu är det äntligen vår tur. Beskedet av kvinnan mitt emot oss är inte det svar som vi vill höra. Vi ställer om frågan mycket tydligt ifall hon inte förstod eller inte hörde vad vi sa. Men budskapet är glasklart.

– Vi har inga kort, de är slut tyvärr.

Välkommen till Cuba, så här kan det vara så oerhört frustrerande men ibland så fullständigt fantastiska situationer. Ibland hjälper det med tålamod ibland inte.

Dessa kort kan köpas hos den statliga och enda internetleverantören, Etecsa. Kostar 2 cuc, 20 kr, för alla, både turister och kubaner, vilket ger en hel timmes tillgång till nätet. Vissa högklassiga hotell kan också eventuellt sälja dessa kort. Den begränsade tillgången, har gett upphov till en svart marknad, korten är hårdvaluta. Men även med access till nätet är datakommunikationen väldigt långsam. Det är stor konkurrens om det populära nätet vilket också minskar kapaciteten på de få knutpunkter som finns. Dessutom vad vi erfar sker datakommunikationen enbart från Venezuela till ön via satellit. Amerikanarna har inte låtit kubanerna få tillgång till något höghastighetsalternativ till omvärlden.

Gulskjortan öppnar åter glasdörren och vi vandrar vidare ut i den tropiska kubanska värmen utan att erhålla kort med möjlighet till kontakt med yttervärlden.