Ett oväntat möte

Det är morgon i ett folktomt Santiago, upplyst endast av lite lampor när jag börjar min färd mot Finisterre. Går förbi Katedralen, jag är den enda där förutom en som städar. Hittar ett öppet café och äter en amerikansk breakfast. Vet inte riktigt vägen ut från Santiago så samspråkar med några tyskar som också ska dit och som säger det är San Lourenzo man ska leta efter. Tar ut riktningen via telefonens gps och kommer mycket riktigt fram till riktmärket Finisterre 89,5 km och de gula pilarna som markerar vägen västerut. Det blir en fin vandring ut ur Santiago genom skogar och lantbruksmarker. Ser Katedralen i fjärran bakom mig. Det är åter en fridfull vandring med lagom mycket pilgrimer. Kommer till slut fram till mitt Alberge för natten som ligger i Negreira ca 20 kilometer utanför Santiago. Det är söndag så det mesta är stängt. Äter en pilgrimslunch vid 16-tiden och efter det inte så mycket mer. Är trött och har lite ont i mitt högra knä. Det blir åter en tidig kväll för pilgrimen.

Morgonen börjar tidigt och jag lämnar alberget redan kl 7.00.  Hittar som tur är ett öppet café så jag kan äta lite frukost. Vandrar sedan västerut mot nästa alberge som ska bli mitt nästa stopp för natten. Det är mycket uppför idag vilket är bra för mitt knä som inte tycker om nerförsbackar. Vacker vandring genom skogar och landskap, en vacker dag vindstilla lite sol.

Oftast går pilgrimerna om mig men plötsligt strax framför mig går en pilgrim med trötta steg. Han påminner lite om Filippe som gått ifrån sitt hem i London. Jag träffade honom i början på min vandring han var smutsig och trasig, professorslik men trevlig. När jag passerar den trötte och slitne mannen ser jag att han har välputsade Crispi-skor. Funderar på vad han använder för skoputs. Tittar upp på honom och önskar Buen Camino som seden bjuder på en Caminovandring. Han mumlar något jag inte uppfattar. Han har grått yvigt halvlångt hår, mörka solglasögon lite kutryggig och ser väldig sliten ut. Plötsligt säger han.

– Buen Camino Carro

Va, hur kan den slitna gubben veta mitt namn? Jag tittar upp i hans ansikte, det är något som är bekant.  Jag står helt stilla och stirrar, fattar ingenting, men så plötsligt inser jag att det är Thomas. Thomas är här! Han har kommit för att överraska mig. Det är fantastiskt, jag blir jätteglad nu är det inte bara San som är på vandring.

Santoss är återförenade.