Bagan, Myanmar

Pojken skrek, när piskrappet träffade hans kropp. Kvinnan som höll i spöet var hans mamma och hon skrek ännu högre, skällde som en vilthund mot den lille pojken. Pojken var kanske i sjuårsåldern, han skrek av smärta när nästa rapp träffade hans ben. Spöet höjdes på nytt över mammas huvud och med ytterligare ett hårt mycket bestämt slag mot benen. Själva spöet bestod av en lagom mjuk träpinne som gav den rätta snärten mot den lilla pojkkroppen. Ytterligare ett rapp, ytterligare ett rapp. Hans gråt och skrik skar som knivar i bröstet på oss. Det kändes som evigheter när vi stod och bevittnade denna misshandel från en terrass i vårt guesthouse. Kvinnan slog kanske sin son under knappa fem långa minuter innan hon var nöjd med sitt verk. Barnaga är fortfarande enligt lag tillåten i detta land.

Vi hängde på oss ryggsäckarna gick nedför trappan mot den väntande minibussen. Det var förmiddag och resan skulle fortsätta från Hsipaw till Pyin Oo Lwin. En förhållandevis kort sträcka men den tog ändå dryga tre timmar på dåliga ojämna serpentinvägar. Vi hade laddat med spypåsar men de förblev oanvända. Eftersom Carro var febersjuk i  förkylning och jag var lite matt efter en natt framför toaporslinet la vi oss tidigt efter att ha checkat in på hotell Aster i den f.d brittiska lilla kolonialstaden.

På morgonen var vi pigga igen och kunde ta oss runt Pyin Oo Lwin. Ett kort besök i den berömda National Kandawgyi Garden, en tjusig botanisk trädgård från 1915. Efter en kvarts taxitur på motorcykel för det fantastiska priset av sju kronor var vi tillbaka i centrum.  I klassisk hästdroska  kunde vi  verkligen känna in atmosfären med bl.a engelska kolonial byggnader från sekelskiftet. Tyvärr passade inte detta klassiska färdsätt med häst Carro, hennes ögon blev som röda tomater, rann i floder, näsan rann likt en hankatt i mars. Efter en färd på flaket av en tuc-tuc återfick ögonen den normala färgen.

Det var mörkt när vi satt i hotellets taxi mot Mandalay. Vindrutan var som en immig badrumsspegel . Saknade bilen defroster? Han som körde tuggade betel och körde obehindrat med obefintlig sikt. När han vevade ner sidorutan och spottade ut den rödaktiga sörjan lyckades det komma in lite friskluft, en glugg bildades i den immiga framrutan och vi fick se lite av den gropiga vägen. Rutan vevades upp igen och den lilla gluggen i framrutan immade på nytt igen. Chauffören lade in en ny betelrulle i munnen och körde vidare i dimman.  Vid soluppgången började solen värma upp den immiga bilrutan och vi fick återigen se vägen vi åkte på.

Vi gick av vid Mandalays busstation, en annan typ av upplevelse. Om vi inte kommit med taxi direkt till vårt bussbolag skulle vi inte haft en chans att hitta. Skulle kanske inte ens förstått att vi var vid en busstation. En ung MC-taxiförare tog kontakt med oss för att han ville prata och bättra på sin engelska. Hans dröm var att bli guide men till det krävs utbildning och utbildning kostar pengar, något han inte hade. Vi bytte dock e-postadresser för att han skulle få träna sig på engelska. Bussen gick sedan prick på utsatt tid och efter ca 5 timmar var vi framme i Bagan.

Vi kan väl inte påstå att vi sett alla dessa ca 4400 av Bagans pagoder, men det blev ett antal vi cyklade förbi. Överallt dök de upp längs de små grusvägarna vi cyklade på.  Bagan är en av Myanmars absoluta toppattraktioner.  Ett häftigt ställe där många före oss har trampat, bl.a. vår gamle vän Gingis Khan från Mongoliet som satte stopp för pagodernas storhetstid i mitten på tolvhundra talet.