The Northen ways to Santiago 2, Spanien

Skenet från våra pannlampor lyser över terrängen. Sveper över närmaste området efter en jämn yta. Här är marken hyfsat jämn, verkar inte vara stenigt heller. Kränger av ryggsäckarna placerar dessa framför fötterna. Vi är omhöljda av nattens mörker. Någon kilometer bort ser vi belysningen från staden San Sebastian. Det är fortfarande varmt trots att klockan är någon timma före midnatt. Man kan höra stadens brus på avstånd. Lyser ner med lampan i ryggan tar fram handduken lägger ner den i gräset, slätar ut den så gott det går. Den får utgöra nattens madrass, kompletterar med den tunna tröjan på handduken. Det här blir en perfekt sovplats för natten. Gräver vidare i ryggsäcken efter ytterligare något bra sovplagg. Plötsligt hörs röster i mörkret alldeles bakom oss. Jag snor runt lyser med pannlampan framåt i terrängen. Ljuskäglan fastnar på två mörka figurer. Kan snabbt uppfatta att den ena av dom bar ovanligt stora gummistövlar, den andra har en ryggsäck.

Tidigt på morgonen lämnade vi härbärget i Irun som hade varit mera än fullt men vi hade fått platser i nere i garaget. Ett trettiotal bäddar var anordnade och endast ett fåtal platser var lediga. Även ett gäng italienska cyklister hade tagit sin nattvila här. Natten hade varit full av sociala ljud, fissläpp, snarkningar, pratgubben som bubblade och åt mat natten igenom.

Efter morgonkaffet som införskaffades från en kaffeautomat nära Iruns centrum tillsammans med ett par brödbitar och en burk oliver ,började vår första dag på Camino vandringen västerut. Morgontimmarna var svala, men vi kunde ganska enkelt följa de gula pilarna som markerade leden mot Santiago trots att solen ej hade kommit upp över horisonten. Leden till San Sebastian var kuperad och det hade blivit en hel del höjdmeter. Vi åkte båt över den smala havsviken vid den mysiga byn Pasai Donibane för att sedan anlända till San Sebastian på eftermiddagen. Då hade vi avverkat en sträcka på ungefär 28 km. Vi försökte få platser på stadens härbärgen men alla var överfulla. Våra ansträngningar med alternativa boenden var lönlösa. Den populära staden var smockfull av turister, det är högsäsong och semestertider för spanjorerna. Dessutom verkar intresset för pilgrimsvandringar ökat kraftigt.

Natten fick ske i det fria, frågan blev var är det bäst att övernatta, på stranden, på en parkbänk eller i skogen. Vi diskuterade medan vi intog middagen vid ett av San Sebastians strandstråk. Solen gick ner bakom oss det blev en behagligare temperatur. Vi hade ingen brådska väntade bara på att klockan skulle bli tillräckligt mycket innan vi skulle fortsätta hitta en sovplats för natten. Vi bestämde efter lite diskussioner för att sova i skogen eftersom det kändes bättre än på en öppen strand. När mörkret föll över staden fortsatte vi ytterligare en bit på leden utanför staden in i skogen.

Mannen med gummistövlarna presenterade sig som Paul, gästarbetare från Teneriffa. Han hade bott i denna skog över tre år. Mannen med ryggsäcken var pilgrim som vi, hette David var från Slovakien. Paul erbjöd en plats i “sitt” förtält ytterligare en bit in i skogen. David hade ju fått finrummet förstås.

— Tack, Paul, Vi följer med och kollar på ditt tält.

Vi lämnade våra ryggsäckar och följde efter Paul in i skogen. Paul gick utan lampa vi följde efter och lyste så gott det gick. David följde tätt efter. Vegetationen blev nu tät, fullt av skravliga stenar. Faan det här kändes inte ok. Vi var kanske på väg in en fälla för att bli lurade och rånade. Vi ropar till stövelmannen framför oss i mörkret.

– Vi tackar nej till ditt erbjudande. Vi går tillbaka.

David, pilgrimen ville att vi följde med, tyckte det kändes säkrare för honom med att vara flera.

– Nej, David, vi hoppar av och går tillbaka.

Hoppas att det gick bra för David så att han slapp något stöveldrama. Det hördes inga skrik i alla fall.

Vi traskar tillbaka till våra ryggsäckar, kollar för säkerhets skull att vi inte är förföljda. Hänger på ryggsäckarna och vandrar vidare i mörkret i skenet av våra pannlampor. Efter ett par kilometer hittar vi en lämplig hylla ovanför stigen. Klättrar upp på avsatsen, langar upp säckarna, lägger på nytt ut handdukarna och tröjorna på marken. Lägger oss tillrätta och med ryggsäckarna som huvudkuddar det känns  ganska bra. Det är absolut knäpptyst, endast några ylande från några hundar i fjärran. Sluter ögonen efter ett tag hör jag inte hundarna.

Vaknar plötsligt av att det regnar i ansiktet, regnet tilltar snabbt. Vi river snabb ihop våra grejor drar över regnskydden över säckarna. Vi ställer oss under ett träd och har lite regnskydd. Kollar på klockan 02.30, inte så mycket, det blir långa timmar innan solen går upp. Vi står som två pingviner under trädet medan regnet öser ner. När man står som pingvin går tiden mycket långsamt så efter en timma ger vi upp. Vi tar på nytt på oss de nu blöta ryggsäckarna hasar oss ner på stigen igen och följer stigen sakta framåt i våra lampors sken. Regnet öser ner. Efter ett tag kan vi skönja ett par gatuljus och efter ytterligare en kvart är vi ute på en asfalts väg. Här går det betydlig lättare att gå och dessutom finns ljuset från gatulyktorna. Vi följer vägen och gatuljusen, går förbi några hus och bakom en krök ser vi en busskur. Vilken lycka en busskur med tak och t.o.m. två sittplatser. En total uppgradering från skogsbädd på handdukar till busskur med tak, snacka om lycka.

Pingvinerna sov ett par timmar på busskurens stolar medan regnet smattrade mot taket. I gryningen fortsatte vandring västerut, nu utan regn.

I skrivande stund befinner vi oss i Bilbao efter ca 150 km vandring längs Spaniens norra kust.

Buen Camino