Transsibiriska Järnvägen

Tåg 340

Den Transsibiriska järnvägen byggdes mellan 1891-1916 för det uppkomna transportbehovet från den ryska hamnstaden Vladivostok. Hela järnvägslinjen spänner över sju tidszoner så man behöver i princip flytta fram klockan en timma för varje dygn man färdas med tåget.  Järnvägen är världens längsta (Moskva-Vladivostok) dryga 9300 km och den mest trafikerade i världen, det passerar enligt uppgift ett tåg var femte minut. Vår totala sträcka från Moskva till Ulan Ude på den transsibiriska sträckan och sedan från Ulan Ude till Beijing på den mongoliska linjen, är totalt 7865 km. Tåget kör med en medelhastighet av ca: 65-70 km/h och följer en strikt tidtabell, det avgår exakt på utsatt tid, något för SJ att ta efter kanske? Det var främst ryska soldater och straffångar som under hårda umbäranden byggde järnvägen. Rysslands Järnvägsbolag (RZD) började elektrifiera sträckan 1927 och detta arbete blev klart drygt sjuttio år senare, huvuddelen av sträckan drivs med 25 000 V och 50 Hz frekvens.

Tågets Big Boss ” Nachalnik” är personen som har ansvaret ombord på tåget och ombesörjer passagerarnas säkerhet och komfort. Nachalniken har till sin hjälp två stycken ”Provodnik” per vagn, de sköter biljettkontrollen, fäller ner stegen, städar, underhåller ”titan” (samovaren) som är vagnens vattenkokare och inte minst torkar av ledstängerna utvändigt vid dörrarna för vagnens toa är av principen öppet spjäll så det är uppenbar risk för diverse förorening. Det finns olika kupéer, turistklass tvåbäddshytt med tvättmöjlighet, andra klass 4-bädds eller 6-bäddshytt. Vi bor i en 4-bäddshytt och på vår vagn är det åtta sådana kupéer, Nachalniken har ett eget styrrum och övrig personal har en hytt. Det finns en toa med öppet spjäll i varje ända av vagnen. Tredje klassen eller ”apklassen” har en öppen planlösning i en vagn med britsar och då finns det utrymme för 52 stycken som delar på en toa. Sedan är det bara att välja vart man vill åka eller kanske mera rätt att plånboken bestämmer var man åker.

På min upptäcktsfärd genom tåg 340 som tuffar i sakta mak genom Sibirien, solen gassar genom kupéfönstren. En svettpärla rinner utmed nästippen, det är varmt och fuktigt. Handen trycker sakta ned handtaget till vagn 16 öppnar försiktigt dörren till ”apklassen” som finns i slutet av tågsetet. Det vibrerar till i den lilla svettpärlan, stanken som slår emot mig är svår att beskriva, den är vidrig. Blicken vandrar över vagnen, här finns familjer, barn, äldre och ungdomar, halvnakna människor. Det är överfullt, varmt nästan likt bastuvärme, människor sitter på sina britsar en del sover andra spelar sällskapsspel. En del ser slitna ut där de sitter och hänger på sina platser. Går över madrasser, kliver över ett barn, når dörren på andra sidan trycker snabbt ned handtaget, ut i den smala smatten mellan vagnarna, tredjeklassens rökruta, andas in luft som är som en rökig källarkrog. Tar i nästa dörr, den är låst, tittar ut genom det lilla fönstret, nästa vagn verkar vara någon form av godsvagn. Synd jag som tänkte ta ett foto från sista vagnen över världens längsta räls.

Tåget ska ta oss från Moskva till Irkutsk, en resa på fyra dygn.  Passagerarna på vårt tåg verkar vara uteslutande ryska medborgare och upplevelsen av ryssar är mer positiv än vi trodde. Många är hjälpsamma trots bristande språkkunskaper i engelska.  Vi har tur, delar vår fyrabädds hytt med Roze som är provodnik, men är ledig och på väg hem från sitt tågpass. Har därför möjlighet att låsa vår kupé när vi går ut. Roze tillbringar den mesta tiden med sina kollegor i en annan vagn. Hon jobbar 5 dagar mellan Chita och Moskva och sen åker hon tillbaka hem i 5 dagar och är ledig hemma i 10 dagar. Roze säger att det är ett enkelt och bra jobb att vara provodnik. De drar på sig civila kläder och rusar iväg till affärer under de korta stoppen. Har god koll på var det är mest fördelaktigt att handla. Det finns en tidtabell för stoppen uppsatt i tågets korridor vilket gör att man kan planera dagen. De flesta stopp är på 1-2 minuter men ca tre gånger om dagen stannar tåget 25-30 minuter och då det gäller att rusa ut och handla av raden av perrong- försäljare som är mestadels kvinnor. De säljer alltifrån hallon olika typer av bär, lök, kokta ägg, torkad fisk, grönsaker, saltgurka till färdiga maträtter mm. Tyvärr finns inte gummorna på alla stationerna vilket gör att man får handla i kiosker och då är matutbudet klart sämre. En dag kom vi över en grillad kyckling, då blev det fest.

Restaurangen på tåget drivs som privata franchisesbolag. Personalen har dock inte insett hur man bedriver en restaurang. Vid vårt enda besök mottogs vi av en fläskig sjabbig sur matrona, tagen direkt från sovjettiden och blivit kvar i den tidsepoken. De lila kitchiga dukarna på borden var smutsiga med stora fettfläckar och smulor, hela restaurangen gav dåliga vibbar. Vi studerade matsedel och försökte välja något som var minst risk att bli sjuka av, det blev lax och pommes, det var inte någon gatsronomisk upplevelse men vi blev i alla fall inte sjuka. Till måltiden ackompanjerades vi av en krigsfilm med hög ljudvolym som servitrisen tittade på via en liten dator. Höga priser med dålig kvalité gjorde att det var få gäster hos matronan, mycket bättre med perrongmaten från de gamla genuina ryska kvinnorna.

Tiden går förhållandevis snabbt på tåget med det behagliga dunkandet från rälsen. Det gäller att hålla koll på tiden, när man ska gå ut och lufta sig, få lite sol från den Sibiriska klarblå himmeln. Övrig tid kollar vi ut över det väldiga ryska landet, läser böcker och bara låter hjulen rulla, gör tappra försök att kommunicera med Roze och andra ryssar. Vi hämtar vatten i samovaren, fixar kaffe och värmer nudlar, har också lyckats duscha en gång på toan som personalen använder genom att montera en rysk specialare på kranen.