Sognefjäll, Norge

Dimman ligger tät, fukten i luften gör att det bildas en tunn hinna av vatten på kläderna. Sikten är obefintlig, vi ser inga konturer av landskapet. Det är omöjligt att se var dimman eller snön slutar eller börjar, allt är ett gråvitt hav. Känner nästan lite sjösjukesyndrom eftersom hjärnan inte registrerar några som helst referenser eller skillnader av landskapet.

Den tysta lilla gruppen av människor är ihopkopplade till ett replag och med hasande skidor som dras genom den vita snön uppstår en slags rytmiskt ljud. Det är nästan vindstilla, bara det hasande ljudet hörs, det blir till slut metodiskt och en slags hypnotisk känsla infinner sig. Hyttan Krossbu ligger flera timmar bakom oss. Vi skidar fram på den norska glaciären Smørstabbrean. Det går stadigt uppför, vår guide Endre tittar på gps:en och fortsätter uppåt. Plötsligt går det lättare det känns som underlaget planar ut samtidigt som blåsten ökar betydligt. 

– Vi är på Skeietoppen säger Endre, en bit över tvåtusen m.ö.h .Vid klart väder är det fina vyer över stora delar av Jotunheimen från den här toppen. 

Synd, för vi ser ingenting av den fina utsikten, bara ett gråvitt hav. Vinden tilltar, vi släpper på repen,  tar av oss skidorna och packningen. Lirkar fram spadarna från ryggsäckarna och gräver fram snöblock som bildar ett vindskydd. När vi har skapat lä för vinden är det dags för lunch. 

Lavinutrustning är obligatoriskt utanför preparerade skidbackar. Då det är relativt vanligt med lavinolyckor där folk dras med och begravs under snömassorna. Vi har alla ett grundpaket som består av en lavinsändare, en spade och en sond. De senaste åren har även användningen av lavinryggsäckar ökat. Det är egentligen en vanlig ryggsäck fast med ett speciellt handtag som man drar i om man skulle hamna i en lavin. En luftkudde blåses då upp utanpå själva ryggsäcken. Teorin är enkel. Föremål med stor volym hamnar längre upp än föremål med liten volym. Vi har nu inte lavinsäckar men den övriga utrustning är nedpackad inklusive mat och lite kläder. Skidorna har påklistrade stighudar som ger ett begränsat glid men å andra sidan ett mycket bra fäste som möjliggör skidgång i branta partier. 

Efter den välsmakande lunchen dras stighudarna av från skidorna för få bättre glid, nu är det nerför som gäller. Fortfarande är sikten absolut noll, märklig känsla ingen sikt och vi glider försiktigt vidare neråt genom dimman utan att se någonting. Det blir brantare farten ökar och även Mannen med lågskorna har stora problem med att hålla sig upprätt. Guiden och Gustav har Randonee skidor med pjäxa med fast häl vilket gör det är lättare att åka nedför. Åkningen blir i det närmaste felfri. Vi övriga har klassiska turskidor som medför en avancerad åkteknik nedför som vi inte behärskar till fullo i gruppen. Speciellt lurigt blir det ju närmare dalen vi kommer. Temperaturen stiger vilket gör att snön blir mjukare och tyngre. Norrmännen beskriver denna typ av snö som ”rutten”. Vi känner och förstår innebörden till fullo av det norska talesättet.

Det är kväll när vi många vurpor senare når dalgången men det viktigaste av allt, vi har inte åsamkat oss några skador i den något vanskliga nedfarten från Skeietoppen. 

På den tredje dagen spricker molntäcket upp  och vi får mestadels blå himmel. Solsäkrast denna dag verkar det vara runt Visdalen. På nytt med skidor på fötterna skidar vi över en ny glaciär, Styggebrean. Vi är på väg mot Galdøpiggen, Norges högsta berg. Fantastiskt väder med en rejäl motvind upp mot toppen. Vi möter stora grupper av replag, guider tillsammans med ungdomar som är på väg tillbaka mot startpunkten. När vi har knappt tvåhundra höjdmeter kvar till toppen ställer vi skidorna.Vi bedömer att det är lite för brant  och dessutom är snön lös för skidor, i alla fall med vår teknik.Vi går sista biten upp till topp stugan. Det känns härligt att beskåda Norges tak igen. 

 Nytt för denna Norgetur är att man tydligen men bestämt kan bli solbränd och skinnlös på näsans underrede, den delen som är närmast marken när man är i stående ställning. Men det kan det vara värt, eftersom Norge är galet fint.  Mannen i lågskorna lämnade dessutom kvar tre par skidor i den norske Sognefjällshyttan. Då finns det ju snart anledning att besöka detta fantastiska land igen.   

På nytt en härlig Norgevistelse, tack skidgänget för en kämpego tur.