Porto

Tåget från Lissabon till Porto, tar ca 3,5 timmar. Ingen kollar biljetterna men vi blir varse av en irriterad käring att vi sitter en vagn fel och får snällt flytta oss. Väl framme har vi tur, matchar perfekt buss 207 som tar oss mot centrum detta efter lysande research av Carro. Vi checkar in på Wine hostel, blir bjudna på portvin, vad annars i portvinets förlovade hemstad. Ett fint ställe som har hela sin interiör som ett vintema, vinlådor, tunnor och flaskor snyggt arrangerat i fyra våningar.

Vi tillbringar ett par timmar på en Hop on Hop off buss, med inpluggade hörlurar i öronen får vi information av en kvinnlig röst om Portos historia och andra sevärdheter i stan. Det är högsäsong och massor av turister är i rörelse, många guider som leder stora grupper runt de historiska platserna.
Porto som stad blir lite av en besvikelse, inte så nostalgiskt som förväntat, kanske också för att det är så överfullt med människor överallt. Vi är mer förtjusta i Lissabon, i alla fall av det som vi sett hitintills.
En intressant upplevelse blir dock en Fado föreställning. Nere in en gammal källare, där bord och stolar är anpassade till en trevlig inredning av enbart gamla vintunnor i olika storlekar. Till ljusens sken och smuttandes på det klassiska portvinet. Hör vi ett par spelemän som skickligt spelar på de säregna stränginstrumenten, enformigt med annorlunda musikstil. Tidvis intog en förtjusande dam scenen med gäll gnällsång som ekade i stenväggarna. Det känns att Fado är en slags klagomusik som influerar från portugisiska sjömanssånger.

Vi lämnar Porto och vandrar via smala gränder ner till Duerofloden och sedan västerut. En enda lång strandpromenad där solbrända gubbar står och övervakar sina fastspända fiskespön vid kajkanten. Fortsätter sedan på den portugisiska Caminoleden utmed kusten. Två dagar med mestadels vandring på uppbyggda träbanor, exploaterade stränder i all oändlighet, parasoller, solstolar, strandrestauranger och solbadande folk. Allt ser lika dant ut. Dessutom på träbanan trängdes vi med springande och cyklande motionerande människor. Nu orkar vi inte mer utan bestämmer oss för att byta till den centrala leden längre in i landet. Efter Vila do Conde genar vi till Sao Pedro de Rates och slipper se alla soldyrkande turister. Så småningom checkar vi in på ett fantastiskt albergue, här finns plats för ca 60 personer men bara fyllt till en tredjedel. Nu möter vi andra pilgrimer från när och fjärran. Caminokänslan börjar att infinna sig.