Över glaciärer i Tarfala

2024-07-12 Thomas

Dela

se filmklipp

Tarfala

Regnet trummar lätt mot tältduken, utan vindens brus som ackompanjemang. Jag drar ner blixtlåset på tältet och kikar ut. Dimman ligger tät som en mjölkig soppa, och det enda jag ser är granntältet som skymtar strax nedanför. Tarfaladalen är helt inbäddad i dimma, ingen sikt alls. Klockan är bara fyra på morgonen, så jag kryper tillbaka under quilten och fortsätter lyssna på regnets dova smattrande mot tälttaket.

Någon timma senare har dimman lättat och solen försöker spräcka molntäcket. Nu syns Tarfaladalens tre glaciärer, så här års ganska smutsiga och tilltufsade och i stort behov av lite nyfallen pudersnö. Blickar bort mot Storglaciären som är världskänd för forskning världen över – den har mätts varje år sedan 1946. Dess moränvallar är som gamla ärr från en tid när den var större och mäktigare. Strax bredvid ligger Isfallsglaciären, som nyligen tappade en bit av sin nederkant och nu stoltserar med en ny klippbrant. Närmast ligger Giebmebákti, som en slapp tunga över den vackra sjön Darfájávri. Sjön ligger spegelblank det är nu vindstilla, men dalen är ökänd för sina hårda vindar – här har Sveriges högsta vindhastighet registrerats.

Det är sorgligt men sant: glaciärerna smälter snabbt och forskarna i Tarfala tror att 80 procent av Skandinaviens glaciärer kommer att vara borta eller kraftigt minskade till år 2100 om trenden fortsätter. Tragiskt är bara förnamnet.

Men låt oss byta sorg till lyx! Vår huvudpackning flögs in med helikopter till vårt basläger vid Tarfala. Vi är en liten grupp på sex personer organiserade av Topo Travel. På andra dagen av vår expedition till Kebnekaise får vi sällskap av Bruce, en IFMGA bergsguide med mer kunskap om glaciärer än en isbjörn på forskningsstipendium. Vid den gemensamma genomgången pratar Bruce om V-sprickor, A-sprickor, och plasmais – isens djupaste, segaste lager. Han förklarar att en glaciärspricka bara kan bli ca: 30 meter djup, sedan kommer den flexibla ”degen”. Så om man ramlar genom en snöbrygga är det som max ett 30-meters fall – känns ju tryggt, eller hur? Vi tränar lite på klassiska knopar som exempelvis åttan och gristrynet samt olika inknytningar. Stegjärn och klätterselar provas och ställs in.

Toppattack Nordtoppen

Prick klockan åtta står vi utanför Tarfalastugan. Redo för toppförsök från Tarfala – via Storglaciären, södra nischen till Björlings glaciär, via ferrata till Sydtoppen och sedan klättring över kammen till Nordtoppen. Det är nu låga moln och lätt regn vilket innebär att regnbyxorna är på. Vi går över stenskravlet mot forskningsstationen, passerar de röda, förankrade husen och korsar en liten spång över Tarfalabäcken. Molnen skingras och det slutar regna. Vi tar vatten ur bäcken, det är sista möjligheten att fylla på våra vattenflaskor, regnbyxorna tas av.

Vi fortsätter uppåt över en moränås mot glaciärisen. Långt nedanför isen ser vi moränvallar och stenfält där isen en gång legat. Vid iskanten tar vi på stegjärn och klätterselar. Isyxan är lättåtkomlig, fastsatt i remmen bakpå ryggsäcken. Vi knatar uppför på isen, knyter in oss i replag när sprickorna blir märkbara. Långt ovanför ser vi den södra nischen upp mot Björlings glaciär och klippväggen mot sydtoppen. Det är ett behagligt isknarrande ljud när stegjärnen fäster i den hårda isen. Bruce stannar plötsligt upp och spanar framåt över glaciärisen.

– Det är en jättestor spricka som täcker hela snöfältet uppe vid nischen. Vi kommer inte att kunna ta oss över den. Jag måste tyvärr meddela att vi måste ställa in toppförsöket, säkerheten går först. Det får bli alternativ B istället.

Plan B

Surt, surt, men nödvändigt förstås. När jag tittar uppåt kan jag skönja sydtoppen glänsa i solskenet – en perfekt dag för toppbestigning och kamvandring mellan syd- och nordtoppen. Det känns bittert, men finns inte så mycket annat att göra, vi får ta plan B, säkerheten går ju alltid först. Vi avbryter toppbestigningen och viker av mot Storfallsglaciären och Södra Klippberget. Vi intar lunchen vid foten av Klippberget och tar oss sedan upp till toppen, där det bitvis är lite luftigt. Det hörs ibland vissa känsloyttringar i gruppen. När vi väl är uppe på toppen breder ett fantastiskt berglandskap ut sig. Vädret är bra, vindsvagt med delvis blå himmel. En bit bort glänser Kebnekaises sydtopp så retfull vacker och fin. På vår topp lägger vi gemensamt en hand på toppstenen, detta som respekt för berget, och samtidigt skriker vi ut på order av Bruce:

– Hej, topp hej!

Vi tar några obligatoriska toppbilder, sedan frihängande firning ner för de branta partierna. Vi tar oss genom stenskravlet och åter ner till isen. Sätter på stegjärnen, knyter in oss på nytt i replag. Bruce går först och känner med staven i snön för att upptäcka eventuella sprickor. Vid osäkra områden går vi i zick-zack med tjugo meters lucka, repet är spänt och vi är beredda att hålla emot om någon skulle trampa igenom. Vi har den mest erfarne glaciärguiden med oss. Han har bestigit Kebnekaisetopparna hela 248 gånger, här saknas inte någon rutin minsann. Så ingen av oss trampar igenom i några glaciärsprickor. Jag tittar ner mot dalgången, långt där nere i dalen skymtar Tarfalastugan.