Nong Khiaw, Laos

Ända fram till mitten på nittonhundra nittiotalet var flodbåtar i stort sett det enda transportmedlet i Laos. Idag är mindre byar fortfarande väglösa och det enda sättet för byinvånarna är att använda floder som transportleder. Detta möjliggör för turister att färdas långa sträckor med flodbåtar och bara själva färden i sig är en stor upplevelse.

I den lilla byn Muang Khua byter vi färdmedel från buss till båt. Vid kanten av den bruna Nam Ou floden ligger flodbåtar en av dom tar oss vidare söderut. Packningen längst bak och passagerarna sitter på smala bräder på båtens golv.
Det höga motorljudet av dieselmotorn plågar oss lite men efter ett par timmar är det ingenting mot träsmaken i baken. Vi passerar små byar längs floden och på fler ställen ligger vattenbufflar och svalkar sig i vattnet. Efter tre timmar blir det omlastning till Tuc Tuc och ny båt på grund av ett stort dammprojekt för en stor vattenkraftanläggning. Landskapet ändrar plötsligt karaktär, floden kantas nu av mäktiga bergsformationer med grönskande frodiga sluttningar. Väldigt vackert. Sen eftermiddag är vi framme i Nong Khiaw nära gräsen till Vietnam i höjd med Hanoi.

Stora delar av Laos även Nong Khiaw har en väldigt mörk historia.
I den här provinsen och områden söder ut nära den Vietnamesiska gränsen bombade USA på sextio- och sjuttiotalen under Indokinakriget. Men även under Vietnamkriget då den så kallade Ho Chi Minhleden – Nordvietnams försörjningsled till gerillan i söder – gick genom Laos svårtillgängliga berg för att kringgå den 17:e breddgraden, som då delade Vietnam i två stater. Amerikanska bombplan, från baser i Thailand, bombade intensivt de områden där man trodde att leden gick. 

Det är tidig gryning, packar den lilla ryggsäcken med vatten, sandwich och kamera. Mörkret ligger över vår lilla by, det enda som hörs syrsornas  spelande. Vandrar iväg längs huvudgatan i Nong Khiaw, något enstaka lampa lyser upp vägen. Efter fem minuter pekar en skylt upp mot berget. Vid en liten upplyst bänk sitter en laotier och räknar in de som passerar, tar en inträdesavgift. Läser på en stor skylt ” Gå endast på stigen för din egen säkerhet, annars finns risk att du trampar på amerikanska bomber eller giftiga djur”. Tänder pannlampan, lyser framåt följer skenet från lampan, stigen som går sakta uppåt. Det är absolut tyst, hörs ingenting, jag trampar på, det blir brantare. Försöker att hålla ett bra tempo så jag ska hinna upp till toppen för att se soluppgången. Ibland får jag dra mig uppåt med hjälp av några hängande rep, lite svårt att följa stigen i mörkret. Svetten lackar i pannan, tröjan är blöt av svett. En timma senare börjar gryningen det blir ljusare. Kan se stigen lättare, plötsligt ser jag en skylt där det står  ” fem minuter”, skyndar på stegen. Nu hör jag röster, toppen är nära. Väl uppe upplever jag en grandios utsikt, molnen ligger som ett bomullstäcke nedan för mina fötter. Soluppgången är fantastisk som lyser över bomullstäcket och de gröna uppstickande bergen.

En dag senare tar vi en Tuc Tuc mot den lokala busstationen för vidare färd mot Luang Prabang.