Mona, Tasmanien

Man blir berörd av Australiens historia, här som på de flesta andra ställen i världen har den vite människan tagit sig friheten och fördrivit ursprungsbefolkningen, i det här fallet aboriginerna. En långvarig konsekvens av detta, är så sent som mellan 1910-70 har hundratusentals barn till aboriginer tagits ifrån sina föräldrar och tvångsplacerats i barnhem eller hos vita fosterfamiljer. De blev aldrig adopterade utan sattes i tvångsvård.

Syftet att ta barnen från deras föräldrar var ett led i regeringens politik att forcera fram en etnisk ren vit stat. Många av barnen fick aldrig återse sina föräldrar utan tillhör den ”stulna generationen”, barn som tvångs separerats från sina familjer. Något som skapat  förluster av nära och kära, förvirring och enormt lidande. Barn har förlorat sin kultur ursprung och föräldrar.

Lagar och drastiska beslut är inget som läks enkelt genom att säga förlåt. Så sent som 2008 gav premiärministern en offentlig ursäkt till landets urbefolkning för två hundraårs oförrätter och därmed det första steget till att erkänna det förflutna. Men att tvätta bort fläckar i en nations själ och skapa försoningsanda görs inte på en dag.

Aboriginer är fortfarande Australiens fattigaste minoritet. De är överrepresenterade i fängelser och i barnadödlighet.

Något annat som berör och är hatad av några, älskad av andra, mycket speciellt och rankad som topp fyra av de tjugofem mest sevärda platserna i Australien enligt vår reseguide, Lonley Planet.

Monamuseet i Hobart har satt Tasmanien på kartan och visar tre nivåer av häpnadsväckande underjordiska gallerier mängder med utmanande och kontroversiella konstverk. Här visas gammal och ny konst i innovativ världsklass och är en av Australiens många unika upplevelser.

Du kanske inte gillar allt du ser, men du blir berörd. Vi trodde vi skulle klara detta besök på ett par timmar, men kom ut nästan fem timmar senare fullständigt betagna av upplevelsen.

Här några utplockade alster från denna världsutställning.

Kloakmaskin som symboliserar människans matsmältningssystem, i anordningen matas mat in i ena änden, födan passerar en mängd apparaturer, liknar hängande gammeldags mjölk maskiner från sextiotalet, efter mjölkmaskinerna produceras rena sörjan, ren avföring, en riktig skitmaskin helt enkelt.

Sjuttiofem uppradade vulvor hängande på en lång rad i dramatisk belysningen, skulpterade från riktiga kvinnor. Detta är en av installationerna som gjort Mona museet världskänt , somliga hatar vulvorna, men många, både män och kvinnor älskar dessa mycket intima och personliga  objekt , många män verkligen gillar skapelserna och  ser det inte enbart  som sexobjekt.

Tattoo Tim, underhållare, född 1976, är ett mänskligt konstverk, han har suttit på Monamuseet helt fryst och blickstilla varje dag på en piedestal och visat sin tatuerade rygg, totalt i mera än 2700 timmar, 6 månader om året sedan 2011. Hans tatuerade kropp blev ett utställningsobjekt när han skrev på ett kontrakt för en tysk konstsamlare till ett värde motsvarande 2 miljoner kronor.

I Bicheno på Tasmaniens östkust kollar vi in världens minsta pingviner (Little Blue pinguin). Vågorna rullar in överstranden, det enda som hörs är dyningarnas nötande över sanden. Vi står i mörkret och spanar ut över den steniga stranden, plötsligt ser vi dom som små siluetter mot den ljusare horisonten. De kommer i små vaggande grupper, kanske 20-30 st tätt tillsammans. De kommer in på samma plats ungefär vid samma tid kväll efter kväll, efter en eller flera dagar ute till havs för att jaga föda. På stranden i buskagen vid strandkanten väntar hundratals ungar på att föräldrarna ska komma hem med mat. Varje unge har ett specifikt läte som gör att föräldrarna hittar sina respektive ungar.

Lite längre söderut i Freycinet Nationalpark vandrar vi över en bergsknäppa och ner till Wineglass Bay. En kritvit sandstrand möter oss och solen gassar. Här är det uppfriskande med ett dopp i det turkosblå vattnet för vissa, dock inte för undertecknad som är en riktig badkruka.

Bukten har fått sitt namn efter den brutala valjakten i mitten på artonhundratalet, då  vattnet förorenades av rött blod efter masslakt av valar. På den tiden rodde man ut i enkla träbåtar och kastade harpuner med fastsurrade spränganordningar när valarna kom upp över vattenytan. När harpunen nått sitt mål, var det bara att vänta i timmar tills valen var tillräckligt utmattad och döende. Sen kunde man dra den stora kroppen med hjälp av årornas kraft tillbaka till stranden. Valoljan exporterades främst till Storbritannien, där den användes för belysning och smörjmedel. Valben var på den tiden exklusivt i mode branschen som bl.a. korsetter och kjolnålar.

Fredagskvällen avslutas med Fandango. Där några av Hobarts bästa liveartister spelar på Salamanca Center Courtyard strax utanför Woobys Lane i hamnkvarteren. Här träffas unga och gamla som släpper loss till en mängd olika musikband som spelar allt från blues, soul till rockabilly. En mix av det mesta som många verkar gilla.