Flugsvampen

Nattens regn har dragit bort, stora molntussar syns på himlen, emellan tussarna glimtar solen fram. Lite längre bort ett brusande ljud från forsande vatten i övrigt hörs bara våra fotsteg mot den lilla träbron över Vålån. Här flyter vattnet lugnt och stilla. Efter bron följer vi stigen genom björkskogen mot Vallbo. Vi har valt att gå en lite längre omväg för att undvika en sträcka av asfaltsvägen mellan Vålådalen och Undersåker. Frågan är vilket som är bäst att gå på lite mjukare underlag på en slingrande stig med attackerande små myggor som kryper in i öronen och som envist efterhängset anfaller i flock. Eller alternativt en hård tråkig obarmhärtig asfaltsväg utan insekter runt skallen. Behöver egentligen inte oroa mig så särskilt mycket jag kommer att få njuta av bägge delarna. När myggstråket utmed Vålån är avverkat som förvisso hade några vackra partier återstår nu bara 23 km på rak asfaltsväg till Undersåker. På något sätt rullar kilometrarna på, med ett steg i taget, asfalt är ju
hårt och tärande för fötterna men myggorna gillar inte asfaltsvägar heller så det jämnar ju ut sig.

Medan fötterna trampar vidare på asfaltsvägen mot Undersåker så tänker jag på utvärderingen av min vandring som startade för 11 dagar sedan. Det har varit vädermässigt bra och endast några enstaka dagar med regn, en natt med ett riktigt skyfall bodde jag turligt nog i en stuga. Angående min utrustning är min ryggsäck lite för tung kan enkelt ta bort ett par kilo, tekniska prylar som kamera mtb är onödigt, en för tung skaljacka som jag än så länge inte är använt, kanske räcker det med min vindjacka som väger 130 g, den är lätt men inte optimal, oventilerad och tät som gör att jag blir blöt innifrån, ryggsäckens egenvikt är 2,3 kg har bra komfort men väger alldeles för mycket.

Mina halvhöga Altra trailskor har fungerat bra i kombination med liner och Dam Toughstrumpor alternativt vid behov av Sealskinzstrumpor. Har dessutom använt uppbyggda fotbrädor från Ortolab plus extra hälkuddar och dessutom mjuka hälskydd i silikon för mina hälar.

Maten har jag räknat med 800 g mat per dag vilket ger cirka 3200 kcal energi per dag. Här finns säkert mycket att optimera, kan säkert klara mig på mindre mat och hitta lättare mat med tillräckligt energiinnehåll. Vid första depåstoppet fick jag rensa bort frukosten för att minska min bärvikt.

Rent fysiskt känner jag mig i bra form, tillräckligt tränad för Gröna Bandet har en bra ”motor” med styrka i ben, rygg och kropp som räcker känns det som. Min svaga och mest sårbara punkt, min akilleshäl är bokstavligt talat min vänstra häl som ger sig till känna efter någon mils vandring. Då kommer smärtan i hälen som känns i varje steg. På hälbenet finns en liten utväxt som liknar en liten kamouflerad vit flugsvamp. Den växer till sig under belastning och minskar lite efter en natts vila. Flugsvampen skapar stelhet, ömmar och är mycket känslig. Jag har under lång tid dagligen kört speciella rehab övningar för mina ”flugsvampsfötter” , något jag trodde skulle hjälpa. Givetvis om jag ligger platt på soffan och inte rör på mig särskilt mycket eller anstränger mig lite så blir flugsvampebesvären mindre nästan obefintliga.
Cykla, åka långfärdsskridskor och paddling funkar, men jag vet inte, att paddla genom Gröna bandet är nog en dålig idé. Cykla kanske funkar bättre. Det är bara det att jag har så svårt att acceptera att latmasken ska ta över min kropp ge ett mindre aktivt liv. Det jag känner nu efter elva dagars vandring med ständigt återkommande hälproblem är att jag törs inte utmana min häl längre utan väljer att avbryta mitt Gröna Band i Undersåker. Jag vill ju inte dra på mig något som kan ge framtida men.

Det har också varit trevligt med vandringssällskap. Tero och jag har diskuterat mycket om vandring, packning och olika strategier. Kul att att kunna utbyta erfarenheter.

Plötsligt ringer min telefon, jag släpper mina tankar om vita flugsvampar. I andra änden på linjen frågar en kvinnoröst om det är jag som svarar i min telefon. Ja, vem ska det annars vara, tänker jag.

— Ja det är jag som är Thomas säger jag.

— Du betalade för mycket för boendet vid Fältjägarstugan, om ni stannar till vid nästa camping ska du få pengar tillbaka och så bjuder jag på glass, säger kvinnan.

Via min gpsposition ser hon var jag befinner mig.

— Det är ju lysande! Utbrister jag.

Det plötsliga samtalet avslutas. Imponerande, STF har koll på läget. Efter ytterligare någon kilometer kommer en bil och stannar framför oss på vägen. Det är kvinnan, hon öppnar bildörren och möter Tero och mig.

— Är det du som är Thomas, frågade kvinnan.

— Ja det är jag, säger jag.

Kvinnan kommer fram och ger mig 70 kronor i kontanter.

— Swish funkar inte så bra inom STF, du får kontanter istället, jag måste åka till Järpen i ett ärende. Ni får en glass av gubben vid campingen bara ett par kilometer framöver.

Glassen lyste med sin frånvaro på den närbelägna campingen men däremot fanns bekvämligheter som bord och stolar. Vilket i sig är lyx när man är på vandring. Lunchen är välsmakande med nudlar och tysk ölkorv tillagd på den eminenta Soto windmasterbrännaren.

Några timmar senare dyker bron över Indalsälven upp och på andra sidan ligger Undersåker. Så det här får bli slutet på min Gröna Bandet vandring tyvärr. Jag är besviken att vandringen blev så kort men samtidigt finns det annat här i livet. Det har i alla fall blivit en vandringssträcka på ca 230 km och 5600 höjdmeter enligt min Garminklocka, bara en bråkdel av den tänkta sträckan
Kan bara konstatera att det är inget bra att dras med ”flugsvampsfötter”.

Ber att få tacka alla ni som har följt mig på bloggen.

Avslutar med citatet från min bordsalmanacka:

”Det kommer kanske inte att gå vägen, men att ta reda på om det gör det kan bli mitt bästa äventyr”.