Fem dagar med Jeep

Vi är framme i Belo-sur-Tsiribihina, orten som är ligger havsnära på den västra sidan i mitten av Madagaskar. Det är slutmålet för vår tre dagar långa båttur på floden Tsiribihina. Mia tackar av besättningen på Eden 4, där alla gjort ett bra jobb från gastar till kapten men ett extra plus till vår fantastiska kock.

Ett afrikanskt skådespel

Sju stycken 4W jeepar kommer och hämtar oss. Tre personer får vänta kvar under mangoträdet, för en jeep saknas och ska komma någon timma senare. Övriga börjar resan norrut mot Bekopata. Vår inhemske driver Sadero, packar in bagaget där bak. Vi hoppar in i bilen och så bär det i väg. Färden går på skumpiga sönderkörda dammiga sandvägar. Sadero rattar skicklig sin Nissan, sick sackar mellan stora hål, djupa hjulspår väjer för lokalbefolkning med sina fullastade kärror dragna av Sebu.

 Vi sitter som kungar i våra jeepar med bra komfort och full luftkonditionering som skyddar oss mot den tropiska hettan. Utanför möts vi av en helt annan verklighet än den vi har hemmavid. Vi åker på landsbygden genom flera byar med lokalbefolkning, det är fattigt, där tiden har stannat. Många barn vinkar och skriker åt oss när vi passerar. Glädjande ser vi byar och barn med skolböcker. Flera mötande lastbilar är tätt packade med människor.

Efter några timmar åker vi färja över floden Mananbola. I Sverige är det ofta en person som sköter och kör linfärjorna. Men den här linfärjan med tre bilar ombord dras manuellt fram med rep av åtminstone sju åtta personer. Det tillkommer dessutom folk som simmar bredvid och hjälper till att styra. Fyra fem personer tar emot och justerar på och avkörningsramperna. En parallell färja drivs med en dunkande tändkulemotor med tre bilar i taget på ihop surrade plåt kanoter med enkelt trädäck. Ett imponerande afrikanskt skådespel. Den åttonde bilen är nu ifatt oss efter ett galen rallykörning trots punktering, läckande kylare och ett oljeläckage.

Bikopata

Efter dryga sex timmar är vi framme i Bikopata. En större by med kanske åtta-tiotusen invånare. Här finns ett litet torg och några mindre affärer några verkstäder, skola och ett växlingskontor.

Vi checkar in på Grand Hotell en liten bit utanför byn. Hotellet består av ett gäng bungalows med 24 timmars elektricitet. Här finns även en liten pool. Här ska vi stanna i tre nätter, skönt att sjunka ner lite i resandet.

Nationalparken Tsingy de Bemaraha

Dagen efter sitter vi på nytt i jeeparna. Vi ska besöka Nationalparken Tsingy de Bemaraha. Vägarna dit är absolut inte bättre än gårdagen. Vi skumpar sakta fram. Sadero kör på nytt vår jeep, mest hela tiden på ettan eller tvåans växel, endast vid något tillfälle på trean, det säger en del om vägarnas status.

Väl framme vid nationalparken blir vi försedda med klätterselar och karbinhakar. Flera guider är med för det kommer att bli flera mindre grupper, beroende på kompetens och svårighetsgrad. Vi vandrar genom ett torrt landskap, sedan blir det skog. Vi ser några lemurer i träden, vit päls med svart nos. Gruppen delas in i ett grottgäng med lite längre klättring och ett gäng som går direkt på klättringen utan den stora grottan.

Ett väldigt speciellt landskap som legat miljontals år under vatten, kallas Tsingyn, har vassa klippor och klippterräng besående av en skog av kalkstensnålar. Trånga passager i grottor och flera Via Ferrata klättringar där vi säkrar oss i en vajer. Detta är en ordentlig utmaning för de flesta i gruppen. Carro klättrar i den andra gruppen och slår sig blodig på klipporna, hon gör en heroisk insats genom alla passager upp till den högsta utkikspunkten. Alla sammanstrålar sedan i en grotta där det är skugga och skydd för solen och hettan, medan blessyrer och skrapsår plåstras om.

Nytt afrikanskt skådespel

Under sen eftermiddag tar vi en tur till själva byn Bikopata som ligger på bekvämt gångavstånd från vårt hotell. Det är folk och rörelse utmed bygatan. I småaffärerna och på gatan säljs det som går att äta o dricka typ ris, kött, grönsaker, vatten, läsk plus ett mindre utbud av kläder. Några syr kläder på en handdriven symaskin, en grupp barn spelar på ett slitet fotbollsspel.

Plötsligt hörs det hög musik, folk skriker och sjunger. På avstånd ser vi en större folksamling. Nyfikna springer vi snabbt över den öppna ytan för att komma nära och se vad som händer. Folk springer runt i en stor cirkel, dansar och skrålar. I folkvimlet ser vi några av männen som kånkar på en levande zebu på axlarna. Alla är glada och skrattar utom zebun som verkar i högsta grad väldigt besvärad. Snacka om feststämning. Tror först det är ett bröllop men vi bevittnar i själva verket en begravningsceremoni.

Enligt tradition köper den sörjande familjen en zebu till festen. Sebun dödas senare och tillrättas till gästerna som betalar för köttet de äter. Festen blir ett ekonomiskt överskott och ger bidrag till den sörjande familjen. På nytt ett galet otroligt afrikanskt skådespel.

Vattenpojken

Efter utdragna manuella betalningsprocesser på Grand Hotell checkar vi ut och lämnar Bikopata för denna gång. En tidig start och lång dag i Jeeparna, som kör samma väg tillbaka som vi körde för tre dagar sedan.

Det blir ett kortare stopp på vägen, en bil har problem med kopplingen. Alla bilar stannar, samlas runt den krånglande bilen. Verktyg plockas fram ur en plastpåse, föraren kryper under bilen och kollar. Efter en kort stund tittar han fram under bilen och frågar plötsligt om någon har Coca-Cola. En flaska letas fram. Han tar fram en plastspruta fyller den med Coca-Cola sen under bilen igen. Tömmer innehållet runt kopplingen som inte funkar. Det blir flera sprutor med cola som tjänstgör som rostlösare innan föraren är nöjd. Efter Coca-Cola reparationen fortsätter bilkaravanen mot den dammiga lilla orten Belo-sur-Tsiribihina för lunch.

Åter korsas floden Tsiribihina med spektakulär kanotfärja. Två parallella plåtkanoter som är ihop surrade med rep på ett lagom mellanrum och sedan försedda med ett överliggande trädäck, plats för 5 bilar. En 30 hästars Agri dieselmotorer för varje kanot. Motorerna vevas i gång så tuffas det iväg över floden. Jag tar plats på relingskanten i ”maskinrummet ” eftersom det finns ett litet plåttak över motorn som ger skugga. Mitt emot modererar Vattenpojken den öppna vattenkylningen av de dunkande motorerna genom att manuellt hela tiden fylla på med kallt flodvatten i kylsystemet med en plastdunk.

Under turen pratar jag lite med rorsmännen Rodriguez och Mangling.

De äger bilfärjan och gör sex- åtta turer per dag där varje tur tar en ungefär en timme med av och pålastning.

Madagaskisk symbol

Väl iland på andra sidan floden fortsätter färden i ett sand och busk landskap. Vi kör genom sanden. Det är ett mjukare underlag och en betydligt behagligare åktur än tidigare. Vid ett kortare stopp, går vi in i en ny liten by. Framför en hydda sitter en mamma med sina barn. Jag ger bort mina medhavda pennor, kritor och några ritblock. Den tacksamhet, blickarna och de orden som jag inte förstår från mamman är obetalbara.

Nu ser vi betydligt flera Baobab träd. Vi passerar en av Madagaskars mest fotograferade platser. Det är en imponerande allé som flankeras på bägge sidor av majestätiskt höga baobabträd, ”Allée des Baobabs”. Träden är endemiska och är en symbol för Madagaskar och kan bli tusentals år. Ett stort exemplar kan suga upp och lagra upp emot hundra tusen liter vatten.

Äntligen asfalt o bad

Efter fem dagars körning på obefintliga vägar når vi äntligen asfalten och för första gången på denna tur får Sadero in femmans växel. Vi är framme i Morondava. Skönt med lite civilisation igen. Hotellet ligger fint vid havet. Det bästa boendet hitintills. Våra chaufförer lämnar oss, hädanefter blir det åter de vanliga bussarna.

Vi tar ett dopp i havet, vattnet är badkarsvarmt. Avnjuter en kall öl medan vågorna slår in mot stranden. Carro grimaserar, har lite svårt med det inhemska vinet som smakar vinäger. Solen färgas gulröd medan den sakta går ner bakom horisonten, tidvattnet från Mocambique kanalen sköljer sakta men säkert in över stranden.