Dimaro, Italien

Med en duns åker jag ner på det hårda stenbelagda golvet. Har svårt att hålla balansen,  spännena gnager mot varandra och det skrapar lite mot plasten. Dragkedjan öppnas försiktigt och det svaga källarljuset sipprar ner på oss i  den något trånga skidväskan. En stor hand griper tag om kanten och klämmer till runt fodret, en i taget flyger upp ur väskan för att placeras på ett ihåligt plaströr som sticks in i min något tomma mage. Min tvilling brorsa Solomon Vänster får samma behandling. Vi hänger plötsligt hjälplösa bredvid varandra i ett kombinerat pjäx och skidskåp i en källare på Sporthotell Rosatti.

Hotellet ligger i en dalgång i norra Italien, där våren sakta har börjat spira, påskliljor, blåsippor och den gula ginsten är utslagna. Utmed bergssidan syns linbanan som transporterar förväntansfulla skidåkare från den gröna dalen till den vita snön på den italienska bergskedjan, Dolomiterna.

Plåtdörren slås igen, det blir mörkt, skratt och röster hörs några korta sekunder sedan blir allt tyst. Solomon V och jag hänger upp och ner i mörkret, det känns lite ensamt men ändå bättre här än i bagageförvaringen på en Wärnelius buss som skumpar genom Europa.

Vi vaknar flera timmar senare av det blåser varmluft på våra sulor. Den varma och behagliga luften gör att hela kroppen blir varm, lederna samt spännen blir smidiga och lätta att hantera. Solomon V och SH njuter av välbehag inga sunkiga odörer från utslitna svettiga strumpor och gamla knotiga fötter. Plåtdörren öppnas på nytt, nu är det tydligen slut på vilan. Med ett ryck lämnar vi vår trygga plats, ett par Haglafötter storlek 44 med norska yllestrumpor pressas ner i våra hålrum. De varma spännena spänns åt runt de knotiga liktornsbenen. Ett par väl ingångna mongoliska stäpp tofflor tar våran uppvärmda plats i skidskåpet.

Haglafötterna trampar vidare ut genom en kort korridor till hotellets väntande shuttlebuss. Den tar oss smidigt och endast på några minuters färd till liftstationen i den närliggande byn.  Sedan en 20 minuters gondoltripp upp till den vita snön. Väl uppe blir vi påtvingade ett par skidor av märket Völkl med den senaste teknologin för allround skidåkning. Nu äntligen är vi i rätt element, fjälluften från alperna smeker vår hårdplast.

Fantastiska vyer mycket frisk luft samt preparerade manchesterbackar gör att Solomonbröderna stortrivs. Dels för att de italienska backarna är mycket välskötta med bra underlag och dels måttliga liftköer. Vädret är helt strålande med i princip klarblå himmel och ingen vind överhuvudtaget. Efter några timmars skidåkning är det någon som har kommenderat elva kaffe och nån kall öl slinker väl ner i törstande strupar i det gassande solskenet. Dagen går snabbt och snart sitter vi i gondolen igen på väg ner mot den gröna dalen. Väl nere står Shuttlebussen och väntar på oss, skidorna packas in i skidstället baktill på bussen. Några minuter senare är min och Solomon V:s dag till ända när vi åter blir instängda i det mörka pjäxskåpet med ett ihåligt plaströr i magen. Däremot de mongoliska stäpptofflorna får uppleva både afterski och trevligheter minsann.

Hela skidveckan flyter på och tiden flyger fram tack vare det perfekta vädret och det trevliga umgänget. Under några eftermiddagar provas även omgivningarna via cykelsadel på en mountainbike. Ett bra komplement och lite omväxling är ju bra för både kropp och själ.  För vissa i sällskapet är det lite tyngre med skidåkningen på grund av influensabasiller, ”gubbvad”, trasig tand, Vertebrae lumbales och i viss utsträckning även en under veckan fixad blåborrad tumme. De flesta i sällskapet kände av ”brummande” lår och på något håll lyste oträningen igenom. Men med glatt humör och lite medikamenter av olika slag genomförs veckan med många goa skratt och trevlig tillvaro.

Sista kvällen vid middagen summerades skidveckan med följande ord av skidgruppen i Dimaro:

Harmoni, Perfekt, Hänglås, Värme, Uppfyllelse, Fantastico, Deja Vu och Stenmark.