Ban Nam Goy, Laos

Det är tidig morgon. Jag vaknar med ett ryck, hör ett grymtande, ett nafsande, vid tröskel till dörren. Försöker att se genom moskito nätet som omger sängen, ser dagens ljus genom springorna i väggen. Det känns som vi sovit i en ladugård. Dörren är vidöppen. Några meter från sängen på det jordstampade golvet finns eldstaden som brinner med en svepande låga i det öppna rummet. Vedpinnar matas omsorgsfullt in  i glöden, direkt uppepå glödbädden står en kittel under uppkok. Mrs La sitter på huk framför elden och rör långsamt runt i risgrytan medan hon mumlar något obegripligt på den kinesiska Lantan dialekten. Röken från eldstaden ligger som en storstadssmog utmed taket i hyddan. Känner lukten av bränd ved och halsen känns som ett torrt läskpapper.

 Grymtandet tilltar, jag gnider ur röken ur mina ögon för att se. På jordgolvet framför sängen är en av familjens grisar, en stor svart best är på väg in genom dörren. Den svarta besten får ett par snabba rapp av Mrs La som bytt rissleven mot ett litet spö. Grisen grymtar och lommar tillbaka ut ut från dörren. Mrs La tittar åt mitt håll och nickar ursäktande medan hon sätter sig på huk framför sin primitiva spinnrock för att spinna bomullsgarn. Garn som  senare växtfärgas och vävs till kläder. 

Vi bor hos bychefen för en minoritetsby som heter Ban Nam Goy som ligger en dagsvandring från Luang Namtha i norra delen av Laos. I byn bor ett trettiotal familjer och totalt ungefär etthundrafemtio personer. Lanten är en av ett tjugotal minoritetsgrupper från södra Kina som finns i landet. Lanten människorna lever naturnära som traditionella farmare och djungelfolk. Det finns en lokal byskola för barnen. Just idag är skolan stängd för det är lördag. Utanför skolan hänger en tomhylsa från en granat som påminner om det smutsiga kriget i Laos. Hylsan användes som en klocka för att ringa in eleverna i skolan.

 De flesta stannar i sin by hela livet på grund av sin låga utbildningsnivå men några i de yngre generationerna börjar att hitta jobb i städerna.

 Den här byn fick för ett år sedan en enkel grusväg fram till sin by dessförinnan fanns det bara en stig genom djungeln. Här saknas elektricitet och det finns endast ett par vattenposter i hela byn. Vår hydda är priviligerad har faktiskt en kran med rinnande vatten sannolikt beroende på att bychefen bor i vår hydda.  I vår hydda bor förutom Mrs La, hennes man, som är bychef, sonen och svärdotter samt deras två barn. 

Det springer omkring lösa hundar, katter, höns och en mängd grisar i olika storlekar runtom husen. Bekvämligheter enligt västerländska mått saknas helt, här sitter man i bästa fall på låga pallar om det finns något möblemang överhuvudtaget. Här sitter man på huk, direkt på jordgolvet äter enbart med händerna, porslin finns knappt, som tallrikar används ofta bananblad. Alla lever mycket primitivt , det är som att backa hundra år ungefär. 

På en rundvandring i byn hälsar vi bland annat på hos schamanen som är Ban Nam Goys medicinman. Han tar  hjälp av andar men även av djungelns växter och rötter.  Han kan det mesta hur man botar olika sjukdomar och åkommor. De vanligaste sjukdomarna här är Malaria och Denguefeber. Vi är dock lite skeptiska till hans medicinska kunskaper när vi ser hur en del ser ut här i byn. Det känns dessutom som byn har lite av en inavelsstämpel. 

När Mrs La har motat ut grisen blir vi bjudna på frukost, ångkokt ris med wokade djungelblad. Vi sitter på låga pallar framför elden och tar riset med händerna från de stora gröna bananbladen som ligger på jordgolvet. Till det  serveras en mugg fes ljummet kaffe som smakar som en blandning av vatten, socker och grädde. En energirik frukost som ska ge oss näring för ytterligare en dags vandring till nästa minoritets by.

Hoppas nu att vi inte fått något illasinnat i magen av mrs La.   

Fakta
Vi har fått hjälp med vår  tre dagar långa vandringstur genom Green Discovery och i övrigt har vi bott på Zuela Guesthouse i Luang Namta. Jag kan varmt rekommendera både vårt guesthouse och vårt Eco turistföretag Green Discovery. 

Karta över Laos.