Vi firar 1000 kilometer

Vi knallar iväg på en väg som kan beskrivas som ”trist”, den mellan Viana och Logroño – ca 11 kilometer av ren monoton tristess. Väl inne i Logroño känns det som om hela staden precis vaknat från en gigantisk fest. De blöta, folktomma gatorna vittnar om att det definitivt inte var en lugn kväll igår. Till slut hittar vi ett öppet café och en omelettmacka som smakar som en gourmetmåltid efter denna morgons strapats.

Caminosprinter

Efter lite shopping av vykort, bananer och frimärken – för de nödvändiga Camino-souvenirerna – tar vi oss an nästa etapp mot Navarrete. Och jag måste säga, detta är en av de mest meningslösa sträckor jag någonsin gått. Det är som om någon tänkte: ”Hur kan vi göra detta så outhärdligt som möjligt?” och sedan lagt asfalt och stenplattor på en väg som slingrar sig genom ett landskap av absolut ingenting. Mina stackars fötter, som redan var på gränsen efter alla hårda underlag, säger ifrån på allvar och belönar mig med ännu en blåsa. Carro, vår egen Camino-sprinter, verkar dock gå obehindrat – hennes fötter måste vara gjorda av titan eller något.

Men allt är förlåtet när vi når dagens albergue. Efter en kall öl – med skummet hängande i mustaschen – och senare en dusch, löddret i håret… tills ljuset plötsligt slocknar och jag står där som en tvålindränkt spökgestalt i mörkret. Varför har alla albergues ljusstyrning som stänger av efter två sekunder?

Bildtext: Några raksträckor vi passerat, raksträckorna före Navarrete så trista att jag inte orkade ta någon bild, skum i munstachen, sovsalen.

Kvällens middag är minst sagt intressant. Vi delar bord med en fransman som genomför vad som verkar vara en tystnadsvaka hela kvällen, medan resten av oss pratar på engelska. Jag antar att det är karma för alla de gånger vi satt tysta i Frankrike, medan fransmännen malde på på sitt älskade språk, utan att reflektera över de stackars utlänningarna. Nu är det deras tur att lida. Kelly, en begravningsentreprenör från Australien, berättar att det är obligatoriskt att rösta där – böter om man låter bli. Snacka om demokrati med piska!ä

Som vanligt slocknar vi runt halv nio. Det är fredag och som vanligt verkar hela staden vara i festläge fram till klockan 03:00. Sömn? Vem behöver sömn på Camino?

Rioja vindistrikt

Nästa morgon, efter en överraskande god engelsk frukost (inga torra brödkanter den här gången!), beundrar vi Navarretes kyrka, som är imponerande vacker. Dagens vandring blir kortare – vi tar det som en vilodag – genom den kända vinregionen Rioja. Druvskörden är i full gång, och mitt i allt får jag prova på att plocka vindruvor. En gubbe med en sekatör i handen förklarar på spanska hur jag ska göra, och innan jag vet ordet av klipper jag klasar och lägger dem i baljor som en riktig proffs-skördare. Inte så svårt, men jag är säker på att min nyfunna karriär som druvplockare kommer bli kortvarig.

Bildtext: Druvplockare, Riojadruvan, spansk väg, Carro har egen stund, vi firar att vi vandrat 1000 km, en kväll med Jeff från Alaska, Evelyn o Diogoct från Brasilien, Ett kärt återseende med Evona från Estland, bild från Luquien, spansk väg, vägmarkering för pilgrimer, Lorca på höjden, Algot de Perdon, Encierro monumentet i Pamplona, Debra från Arizona, Carro i Ventosa, Navarrete kyrka.

Och så fortsätter vi, ett steg i taget, med onda hälar och trötta fötter, men med skratt och minnen som väger upp det hela.

Dag 51

Dag 51 är nu avklarad och vi har firat med bubbel att vi nu passerat 1000 km. Vi är nu i Ventosa en ort strax före Najera.