Sognefjäll, Norge

Nu är det som bäst, den norska vårvintern, har man dessutom tur med vädret är det helt fantastiskt med så otroligt fina vyer. Vägen som går mellan Lom och Skjolden på Westlandet är öppen för trafik från 1 maj tills snön blir för besvärlig i slutet av september. På väg upp till Sognefjäll är plogkanterna av snö åtskilliga meter höga, snökanterna är på många ställen flera meter över biltaket.

I detta spektakulära landskap, mellan snöklädda bergstoppar omgiven av ett vårvinterpanorama med spegelblanka smaragdgröna  vattenspeglar, går Sognefjellsvegen mellan Sognefjorden och Gudbrandsdalen. Sognefjällshyttan ligger på 1400 möh och är nordeuropas högsta fjällövergång.  

Sognefjellsvegen är en gammal väg.  I forna dagar fraktades fisk och salt från väst och smör, läder, järn och tjära från öst. Varorna bars på egen rygg eller med hjälp av hästar.  

Sognefjell ligger i Jotunheimens nationalpark, Norges Tak. I området finns mängder av toppar över 2000 meter och kanske den mest kända är Galdhöpiggen på 2465 möh, nordeuropas högsta berg. Sognefjell är också ett eldorado för skidåkning. Vid den här tiden brukar norska längdåkningslandlaget var här men även andra nationer från bl.a. Ryssland, Italien, Österrike, Australien och Sverige brukar ha Sognefjällshytta som bas för sina träningsläger. Här går det att åka skidor i princip hela sommaren. 

Det är mycket populärt i Norge att gå på tur. Många ferielediga norrmän besöker toppar i detta område och åker entusiastiskt och elegant nerför på blanka rondone skidor. Pjäxan hakas fast med ett hälfäste vid nedförsåkning vilket medför en stilfull åkning till skillnad från vår svenska något mera kantiga stil när man använder klassiska turskidor.

Vi träffar Endre vår gamle norgeguide, planen för en av dagarna är en topptur till Fannaråken. Med fastsatta säkerhetsselar och lavinsändare, spadar och dagspacke i ryggsäcken känner vi oss redo. Himlen är blå och det är nästan vindstilla, vi får en fantastisk dag. Stighudar på våra stålkantade turskidor  ger bra fäste, vi sick sackar oss fram i de branta partierna. I varje vändning gör vi ”lappkast” med skidorna för att inte kasa neråt. I några stenskravelpartier är det omöjligt att åka skidor men i övrigt kan vi gå på skidor hela vägen till toppen.

Mina lånade bambustavar imponerade inte på Endre och inte på någon annan sällskapet heller, de stora bambutrugorna som är infästade med läderband var inget lyckat val. Efter några timmars användning var läderbanden i trugorna av. Johans toppmoderna svenska eltejp räddade dock situationen och bambustavarna var åter i bruk, dock med viss varsamhet.

Nerfarten från Fannaråken gick riktigt bra, inte så många ”rumpehål” i snön som Endre uttryckte det. Det verkar som norrmän aldrig tar av sig skidorna. Endre trampade oförtrutet på oavsett om det fanns snö att åka på eller om det var ren barmark. Han har ju en mångårig erfarenhet som bergsguide i hela Norge och bl.a. bestigit Storen ett sextiotal gånger.

Vår vistelse på Norges tak denna gång var absolut helt fantastisk med blå himmel och lite vind under alla våra skiddagar. Nästa gång kanske det blir uppgradering till Rondone utrustning så att vi kan mäta oss bättre med våra norska kollegor. 

Återigen en mycket trevlig vistelse i Sognefjäll och inga kvarglömda saker denna gång eller….

Nu byter vi årstid från vårvinter till härlig svensk försommar.