På tur i Jämtlandsfjällen

Med turskidor på fötterna kan du utforska helt obanad fjällterräng på vintern. Vi packade våra ryggsäckar för en sex dagrars tur mellan olika stugor och fjällstationer med en reservdag för oförutsedda händelser. Turen som vi skidade var Storulvån – Blåhammaren – Storerikvollen – Nedalshytta – Helags – Gåsen – Storulvån.

FILMKLIPP

Den totala sträckan blev ca 120 km, lägsta punkten 738 m.ö.h. och högsta punkten 1180 m.ö.h. Totalt uppför 2795 höjdmeter, totalt nedför 2965 höjdmeter. (Sträckor och höjder uppmätt med Garmin Fenix 6 pro) Vikten på min ryggsäck 19,6 kg, inkl. 3,5 kg mat, vatten, 2 fyllda termosar. Nedan följer en blogg över etapperna.

Karta över turen

2 april Storulvån

Vi passerar de jämtländska byarna Enafors och på lite avstånd Handöl, genom bussfönstret kan man ana Snasahögarna. Det är lite uppsprucket molntäcke och tidvis lyser solen igenom.

Den hårda vinden gör att vägen är delvis täckt med uppblåsta snödrivor. När det är 10 kilometer kvar till Storulvån går vägen över trädgränsen och ett öppet fjällandskap breder ut sig.  Här börjar ett vägparti som brukar vara utsatt för vind och snödrev. En vägbom hindrar vår vidare framfart mot Storulvåns fjällstation p.g.a. vägen är igenblåst av snö.

Vår lokale chaufför Stefan stannar bussen hoppar ut och låser upp hänglåset och öppnar bommen. Tar på nytt plats i sin förarstol griper tag mikrofonen och ropar ut i bussens högtalare.

-Hej, gott folk jag chansar på att köra igenom snövallarna trots att vägen är avstängd. Vi kan inte stanna här, det skapar så många problem för er. Går det så går det, håll i er, nu kör vi.

Modigt. Det märks han är van, bussen plöjer genom de uppblåsta snövallarna på den smala vägen. På några ställen är det riktigt besvärligt men han tar oss igenom och efter dryga milen ser vi Storulvåns fjällstation. Stefan får spontana applåder av tacksamma passagerare.

Det är bara bussen som kommer igenom sen är det helstopp. Ska man komma till eller ifrån Storulvån nu är det skidorna som gäller. Det kommer fram en bilist och frågar Stefan om det går att köra vägen igenom snön.-

– Bommen är stängd av en anledning, du får bli kvar här, säger Stefan.

Vi ställer in våra ryggsäckar i receptionen och orienterar oss om läget. Intar en välsmakande lunch. Det är många gäster som är insnöade i Storulvån, det är mer än fullt, sov madrasser är utlagda på golven i konferensrummen.

Det snöar ymnigt när kusin Ingela och jag tar den första korta skidturen i närområdet för att testa utrustningen.

För våra vänner Thomas o Ann-Charlotte blir det lite ändrade planer. De kan inte köra till Storulvån som planerat eftersom vägen är avstängd. Det blir panikövernattning i byn Såå med utsikt över Åresjön. Den nya planen är sedan att vi ska mötas på Blåhammaren i morgon eftermiddag.

Kusin Ingela och jag somnar till snarkande och flåsande 75 plus gubbar i ett fyrbäddsrum.

3 april Storulvån – Blåhammaren (15 km, 485 höjdmeter upp, 183 höjdmeter ner)

Vädret är nu lite bättre, vägen är plogad och åter öppen för trafik till Storulvån. Efter frukost glider vi i väg mot Blåhammaren. Det är västlig lätt motvind, lättåkt nere i dalen lite mera vind upp emot vindskyddet halvvägs till fjällstationen på Blåhammaren.

I vindskyddet träffar vi tre pigga norskor om plåstrar om sina ”knagesår”. Det är trevlig munter stämning. Atmosfären i vindskyddet höjs betydligt när tre herrar från Värmland plötsligt glider in och slår sig ner vid det lilla bordet. Det är en samling män av det hårdare virket. En multisportare, en kustjägare och en lite ”klenare” som dom uttryckte det. De har tältat några nätter ute på fjället. Multisportaren från Kil berättar att planen hade varit att ha en spontan afterski i fina vädret för att förbipasserande Rondonee åkare skulle kunna erbjudas både vin och öl från deras tält. Men i stället för sol o finväder med afterski hade vädret blivit sämre med storm och snöfall. De hade blivit inblåsta och instängda i tältet i två dygn. Det bekymrade dom föga de hade med sig 15 liter vin och en platta öl så tillvaron hade varit mer än glatt medan snön yrde utanför tältduken. Nu var planerna ändrade. De hade grävt ner pulkorna med utrustning i snön utanför vindskyddet för att hämta upp dom under morgondagen. Nu skulle de till Blåhammaren och unna sig en trerätters middag och sängar med lakan innan de fortsatte turen och tältandet. Multisportaren som jobbar som IT specialist är van vid tuffa utmaningar och är dessutom vän med den olympiske skridskoåkaren Nils van der Poel. Multisportaren surrar om sina galna tävlingar världen över. Hans bästa merit är en 12:e plats på VM, inte fy skam.

Vinden har nu mojnat lite när vi tar oss den sista biten upp till Blåhammaren. Stationen som är den högst belägna STF fjällstationen i Sverige. Här möter vi planenligt upp Ann-Charlott och Thomas. Efter inkvartering o bastu blir det en trerätters middag med ytterligare surr och galna historier från värmlänningarna.

Nu har även göteborgaren Tommy 78 år kryddat tillvaron med ytterligare galna inlägg under kvällen. Han är den sista av de tre 78 plussare som är kvar sedan starten från Storulvån för fem dagar sedan. Två av dom har så att säga försvunnit på vägen. En av gamlingarna blev upplockad av fjällräddningen på väg mot Gåsen. Den andra hoppade av efter att orken sinat.

4 april Blåhammaren – Storerikvollen (15,4 km, 198 höjdmeter upp, 547 höjdmeter ner)

Tyvärr hoppar kusin Ingela av turen här och åker tillbaka till Storulvån med skidveteranen Tommy från Göteborg.

– En avbruten resa är också en resa, säger Tommy.

Vi andra lämnar Blåhammaren och åker västerut mot Storerikvollen. Det är nästan vindstilla med låga moln och några minusgrader. Snön är fluffig, rinner mjukt som bomull över skidorna. De röda ledkryssen är lätta att följa, det är lättåkt och mestadels nedför. Vi passerar den norska gränsen.

Det spricker upp och solen tittar fram lagom till vårt lunchstopp. Några ripor flaxar upp framför oss när vi gräver en bekväm snösoffa. Vi sitter behagligt på våra liggunderlag medan det varma kaffet avsmakas med ett par ostmackor. Det är behagligt i solen, lugnt och mycket fridfullt.

Färden fortsätter, några moln drar över och släpper ner ett ymnigt snöfall, skidorna klabbar lite och vi vallar på mera glidvalla.

Snöfallet upphör ett par kilometer innan vi når hyttan i Storerikvollen nu är det åter sol och blå himmel.

Hyttan är belägen på en fjällhed med panoramautsikt över Sylmassivet med syltoppen som en majestätisk krona över landskapet. Stugan är känd för sin unika arkitektur och säregna miljö. Den har grovt virke i väggarna, stora eldstäder och inredning som påminner om gamla tider. Här kan du drömma dig tillbaka till en svunnen tid. Storerikvollen är kanske den hyttan som gjort störst intryck på mig.

En ung tjej presenterar kvällens trerätters middag i typisk norsk hyttedräkt, klädsel är specifik och unik för varje norsk hytte. Här serveras även mycket god norsk lokalt tillverkad öl.

Senare när lugnet lagt sig och när det är dags för nattens toabesök. Det knarrar i den torra kalla snön när jag vandrar mot utedasset i lägertofflorna.  Det är alldeles vindstilla, stjärnklar himmel och vacker nattfrost på träden. Så otroligt fint.  I Norge iallafall på denna hytta finns utedass med elektrisk belysning vilket är extra lyxigt men ett klart minus i alla fall på vintern är att det är plastsittringar. När den nakna huden på det bakre partiet möter den kalla plasten innebär det att man inte sitter och vilpluttar några längre stunder.

5 april Storerikvollen – Nedalshytta (20,3 km, 432 höjdmeter upp, 415 höjdmeter ner)

Efter rejäl frukost startar vi från Storerikvollen strax efter nio. Det är åtta minusgrader och vind från norr. Vi skidar först österut sedan rakt söder ut mot Nedalshytta.

De första kilometrarna finns gamla skidspår att följa. Resten av sträckan är det helt orörd snö som gör att vi får turas om att pulsa och spåra. Vi har vinden i ryggen hela dagen vilket vi är väldigt tacksamma för. Efter dryga milen är det lunchstopp i ny grävd snösoffa. Dagen flyter på med en hel del snöfall, skiftande sikt och på slutet av dagen när vi börjar att närma oss målet tittar solen fram igen.

I Norge finns obemannade hyttor som man kan utnyttja om man är medlem i den norska turistföreningen samt har en införskaffad DNT nyckel.

Nedalshyttan ligger i björkskogen lugnt och idylliskt vid Essandsjön nära svenska gränsen. Här ifrån är det innfallsporten till det mäktiga Sylmassivet från den norska sidan.

När vi kommer fram till vår obemannade hytta i Nedalen passar som tur är vår medhavda DNT nyckel till hänglåset i stugan. Det kommer inga flera gäster så vi kan husera ensamma i hyttan som har totalt åtta sängplatser. Här finns elektricitet, gasolspis, tidurbaserade elradiatorer men inget vatten. Vi tänder upp vedspisen och börjar att smälta snö till dryck och matlagning.

Huvudbyggnaden i Nedalshytta öppnar först nästa helg men vi ser att några personer är på plats för att starta upp hyttan inför påskhelgen. Vi går och knackar på ytterdörren. De kanske kan förse oss med vatten, det skulle var enklare än att smälta snö. En trevlig norsk kvinna, lite rund om magen, kort svart hår, klädd i jeans och ulltröja, öppnar dörren. Hon blir förvånad, skrattar och undrar var vi kommer ifrån.

-Det är klart ni ska ha ”vann”, kom med ”kjelen” bara så ska jag fylla den med gott ”fjällvann”så slipper ni gå ner till älven. Det kanske smakar med några öl också säger Ulltröjan.

Tacksamma för både vatten och öl kånkar vi tillbaka ”kjelen” till vår hytte.

När vattnet väl kokat upp tillagas det tortellini från husets matförråd kryddat med norsk pulverost till detta vaskades det fram utgånget smör och knäckebröd. Den kalla norska pilsnern är ju en bonus förstås.

6 april Nedalshytta – Helags (27,1 km, 653 höjdmeter upp, 402 höjdmeter ner)

Grötmannen är uppe tidigt redan vid fyra blecket, fixar och styr. Frukosten intas en timme senare, gröt pulvermjölk, div tillbehör från hyttans lager, inte så luxuös frukost som vid senaste hyttan men helt ok ändå.

Ytterligare någon timme senare är vi laddade med fyllda termosar, friluftsmat och fullpackade med nötter o barer. Vi är lite spända, idag blir det en lång dag och dessutom ska vi gå genom det beryktade Ekorrpasset.

Det snöar, blåser västlig vind, låser hyttan, spänner på oss skidorna. Åker förbi huvudbyggnaden i Nedalshytta innan vi pulsar ut i nysnön rakt österut mot Helagsstugorna. Vi kämpar med snöpulsningen upp mot Ekorrpasset. Lämnar Norge, passerar gränsen och skidar pånytt in i Sverige. Vinden tilltar det är ibland svårt med sikten och genom själva passet blir det som en vindtunnel, det skjuter på ordentligt därbak i ryggsäckarna. Om vi hade haft motvind lika som nuvarande medvind tror jag vi hade haft svårt att skida här. Det är tursamt för oss att snöpinnarna står tätt men bitvis är det ändå svårt med sikten. Tyvärr ser vi inte så mycket av själva passet men vi har iallafall åkt igenom, alltid något.

Vi är glada när vi ser vindskyddet längst bort i passet. Öppnar dörren som flyger upp med en smäll av vinden. Den hårda blåsten runt vindskyddet gör att det är svårt att stå upprätt. Det är skönt att komma in, vindskyddet är en säkerhetsstuga med nödproviant och eldningsmöjlighet. Det är ingenting som vi behöver använda men vi njuter av vår medhavda ”varma koppen” och den termosvarma påsmaten.

Mätta och belåtna fortsätter färden österut, nu nerför mot Helags, plötsligt spricker det upp, det blir nästan vindstilla efter passet. Vi får nu en fin tur, skare och ibland till med uppkörda skidspår till Helagsstugorna. Tröttheten börjar komma, vi börjar bli lite slitna efter en lång dags skidåkning på dryga 27 kilometer. När vi slutligen ser taken på Helagsstugorna är vi mer än nöjda.

Stolpar in och anmäler oss i receptionen, släpper ner ryggsäckarna, hänger av ytterkläderna. Beställer fjällöl, den har vi verkligen förtjänat.

Jag får min sovplats i säkerhetshuset, här finns åtta bäddar och en kamin, det är allt. Ikväll är det inga mera nattgäster så jag har hela huset för mig själv. Thomas och Ann-Charlott har naturligtvis ett betydligt lyxigare boende med både inne toa och rinnande vatten.

7 april Helags – Gåsen (17,3 km, 619 höjdmeter upp, 439 höjdmeter ner)

Vaknar till en fantastisk dag, klarblå himmel, solsken, så gott som vindstilla, åtta nio grader kallt. Väderprognosen säger att det är bra väder idag men sedan är det några dagar busväder på ingång. Detta innebär att vi justerar vår plan och åker vidare direkt till nästa stuga som är Gåsen redan idag. Planen var annars att ta en vilodag alternativt någon topp tur här i Helags.

Vi får en fin dag med storslagna vyer och lunchfika i finvädret. Vädermässigt vår bästa dag hitintills. Vi njuter av det fantastiska fjällandskapet. Vid Hulkestugan intar vi vår medhavda isterpack.

Senare på dagen när vi närmar oss Gåsen ändrar vädret karaktär, vinden tilltar det börjar att snöa. Gåsen ligger mera utsatt på en fjällsluttning i ett kargt och ensligt högfjällslandskap på cirka 1100 meter över havet.

Väl framme vid Gåsenstugorna hälsar vi på hos stugvärden. Han behöver hjälp med att skotta fram ena huset och utedasset.

Vi pulsar dit, det är väldigt mycket snö, husen är totalt översnöade. Det är bara en liten del av dörren till toan som är synlig resten är full med snö. Thomas o jag sliter hårt med snöspadarna för att frilägga infarten och dörren till det allra heligaste.

I vårt hus är dörren redan framskottad. Två rum är brukbara där fönstren är framskottade. I ena rummet bor en kille från Nederländerna och ett syskonpar från Göteborg. Det andra rummet är till oss. De övriga rummen kan användes först när fönstren är framskottade, de tjänstgör som nödutgångar om det skulle behövas.

Senare på kvällen kommer fjällräddningen och hälsar på, de ska också bo på i vårt hus. De har beredskap och patrullerar i området om något skulle hända. Nu får vi höra om olyckan vid Sylarna.

Det händer inte varje år men flera olyckar har genom åren inträffat i svenska fjällen efter att människor har fallit nedför stora sluttningar efter att en hängdriva kollapsat. Häromdagen på Storsylen föll en besökare över 40 meter ner på Sylen glaciären efter att ha trampat igenom en hängdriva. Personen landade lyckligtvis i mjukare snö och överlevde fallet. Det blev en dramatisk räddningsinsats där slutligen den skadade personen kunde flygas med norsk helikopter till sjukhus i Trondheim.

Det är tyst, den hårda vinden hörs knappt i köket eftersom snön täcker nästan hela huset med undantag för de framskottade gluggarna för ett par fönster och ytterdörren. Vi har en mysig kväll till skenet av stearinljusen när vi pratar och får mycket information av den lokala fjällräddningen. Tur att vi bara har en dagsetapp kvar till Storulvån nu när vädret ska bli sämre med tilltagande vind och snöfall.

8 april Gåsen – Storulvån (18,9 km, 173 höjdmeter upp, 568 höjdmeter ner)

Nattens toabesök är en stor utmaning, ymnigt snöfall och blåst gör att toadörren drevat igen och måste skottas fram pånytt. Här gäller det att ha lite marginal för toabesöken. På Gåsen saknas el men här är det frigolit på toasitsarna på toan, helt underbart.

På morgonen bjuder Ann-Charlott på delikat grötfrukost därefter lämnar vi stugan. Det blåser på men vi har medvind och ganska bra sikt ändå. Det går snabbt nedför mot raststugan vid Gåsån. Sedan är det ganska flackt hela vägen till Storulvån med mycket hård motvind den sista biten över Handölen mot fjällstationen.

Skönt att vara framme och nå slutmålet. I entrén i Storulvån står en pall med en stor skylt som upplyser oss om att vägen är avstängd tills vidare på grund av hårt väder. Himla tur att vi är här på Storulvån och inte i någon mindre stuga eller instängda i en vind säck.  Nu är vi väl värda en ”Bärnsten” och trerätters middag.

Hela turen blev ca 120 km lång varav halva sträckan i orörd terräng med snöpulsande.

Vinden och snöandet tilltar och vi är insnöade här tills vidare.

Jag bokar om tågen, hoppas vägen är farbar i morgon så att jag hinner med nattåget från Duved till Stockholm.

9 april Storulvån

Busvädret fortsätter. Vägen öppnas inte idag och förmodligen inte i morgon heller. Det är bara att avvakta här på Storulvåns fjällstation. Vi ska inte klaga här finns både mat o dryck.

10 april Storulvån

Inget nytt ovädret ligger kvar så stabilt över området, vi är fortfarande insnöade på Storulvån. Vägen stängd.

STF personalen jobbar på och servar gästerna på ett bra sätt. Uppskattningsvis är ett det ett åttital personer som är insnöade här på stationen.

11 april Storulvån – Handöl (14,4 km, 235 höjdmeter upp, 411 höjdmeter ner)

Vägen avstängd, fortfarande hård vind med stormbyar. Väderprognosen säger lite variation i vindarna under dagen och det verkar bli lite lugnare mot kvällen. Efter frukost bestämmer jag mig för att skida de 14 kilometrarna ner till Handöl och sedan försöka ta nattåget från Duved.

Packar ner ett lunchpaket. Plockar ihop och packar ner mina grejor i ryggsäcken. Säjer hejdå till Ann-Charlott. Thomas packar ur skidorna ur sin bil och följer mig en kilometer på den igensnöade vägen innan vi tar avsked.

Jag följer den igen blåsta vägen mot Handöl. Det är otroligt med snö, flera meter höga drivor. Hård blåst från väst vilket innebär lurig sidvind som gör att jag blåser omkull ett par gånger under turen. Sikten är periodvis obefintlig mycket svårt att se vilken sträckning den igensnöade vägen har egentligen. Det är svårt att se konturerna i snön, vad som går upp eller ner. Efter ytterligare en vurpa när jag trodde det var uppför men i själva verket var nedför. Men så till slut är jag framme i Handöl och hittar fram till ortens enda café, Café Hanris. Handöl är inte så stort, endast fyrtiofem fast boende enligt caféägaren, mest är orten känd för sin täljsten och sin karolinerhistoria.

Sällan har väl en frasvåffla med hjortronsylt och grädde och kaffe smakat så gott. Senare på eftermiddagen kommer en minibuss för att köra mig och en läkarmor med dotter till nattåget i Duved.

Vem sitter bakom ratten i minibussen om inte den omtalade Stefan från Wänsteds buss. Han tar även svängen upp till den stängda vägbommen mot Storulvån och plockar upp två frusna själar som suttit i vindsäck och väntat på transport.

Väl ombord på tåget i Duved känns det ganska skönt att ha en egen kupé och känna tåghjulens dovt dunkande mot rälsen med tåg 71 mot Stockholm.

Vägen till Storulvån öppnades sent på kvällen de 12 april då kunde även Thomas och Ann-Charlott ta sig ut med bil via kolonkörning efter plogbilen för vidare hemfärd.