Där bruset upphör och vägen tar slut

Tystnad, storslagna vidder, mäktiga högfjäll och orörd snö. Belöningarna är många för dig som färdas bortom de vanligaste lederna på turskidor. Utforska fjällvärldens vackra och mer kända eller okända pärlor. Vi gjorde vår egen rutt mellan fjällstationer och fjällstugor i Jämtlandsfjällen.

Fredag 12 mars

Det är fredag kväll, tåget mot Stockholm är nästan tomt jag är helt ensam i min vagn. Det har varit en stressig vecka, skönt att känna tåghjulens mjuka dunk mot rälsen. På centralen i Stockholm möter jag Thomas o Ann-Charlotte. De sitter på en bänk längst bort i den nästan folktomma salen. Vi surrar lite om packningen. Jag uppmärksammar att de inte har packat sina turskidor i fodral som jag har gjort

– Rune säger att man inte ska ha med något skidfodral på resan säger AC

Klantigt av mig så klart, onödig vikt i ryggsäcken eftersom jag måste bära fodralet hela veckan. En nyttig lärdom till nästa resa.

Tågvärdinnan haffar oss redan på centralstationen och kollar biljetterna till Duved. Sen är det bara att kliva ombord, en egen 3 bädds kupé. Väldigt skönt och i synnerhet i dessa Corona tider. Thomas o AC har naturligtvis 1:a klass vagn vilket inkluderar fin frukost med yoghurt och kokt ägg. Jag får nöja mig med enklare hytt, medhavt kaffe och något klämda ostmackor. Himla skönt att vara på rull igen. Tågets svaga dunkande vaggar mig till sömns. Vaknar tidigt och tittar ut över snölandskapet.

Lördag 13 mars

Efter ett kortare stopp i Östersund rullar vi vidare österut. Plötsligt skrapar det i hyttens lilla högtalare. En släpig norrlandsröst förmedlar.

– Godmorgon och välkomna till Jämtland, kl är 08:30 om en timma är vi i Åre.

Dryga timmen senare är vi framme vid vår destination, Duved. Vid den lilla tågstationen som bara består av en perrong väntar en buss som tar oss direkt till Storulvån. Vi har tur, dagen innan var vägen till Storulvån igensnöad och avstängd efter ett kraftigt snöoväder. Men idag lyser solen från en klarblå himmel och ett vackert fjällandskap passerar utanför bussfönstret. Thomas upplyser noga om att det är Snasahögarna och Tväråklumparna som syns närmast. En timme senare är vi framme vid fjällstationen i Storulvån.

På Storulvåns restaurang sitter vi på altanen, solen värmer gott i solen och kaffet med de nygräddade våfflorna med grädde och hjortronsylt smakar förträffligt bra.

Det är helt vindstilla på eftermiddagen när vi tar första provturen mot Blåhammaren, det finns uppkörda skidspår. Ryggsäcken som ger en hög tyngdpunkt gör det lite svårt med balansen i början men efter ett tag infinner sig flytet i skidåkningen, inte som en elit skidlöpare men som en hyfsad gammal silverräv ändå. I en sluttning gräver vi ner oss provar vindsäckarna. Snödjupet kontrolleras med en snösond, knappa två meter helt perfekt för att gräva ut en snösoffa. Fikar i det underbara landskapet. Vi har verkligen tur med vädret, här har det varit blåsigt med stormbyar och solfattigt i över en månad.

Thomas o Ann-Charlotte bjuder på medhavd middag på kvällen enkelt och gott. Vi går igenom morgondagens tur, begrundar väderprognosen, är lite spända för vad som väntar oss. Det blir Inget nattsudd för en silverräv ikväll.

Söndag 14 mars

En fantastisk morgon, himlen är lika blå som igår. Verkar inte vara mycket vind heller runt tio tolv grader kallt. Klockan är strax efter sex och ryggsäcken är packad o klar. Fixar morgonbestyren, men den morgonpigge silverräven får vänta ända fram till halv åtta innan frukosten serveras.

Efter lite småpyssel börjar vi skida mot Sylarna. Fantastiska vyer. Högre upp innan kalfjället börjar springer några ripor bland de små björkdungarna. Ripor livnär sig under vintern i stor utsträckning på björkarnas knoppar. Halvvägs till fjällstationen i Sylarna tar vid rast och lunchstopp. Vi sitter på en bänk vid vindskyddet med solen gassande i ansiktet. Lunchen som består av klassisk friluftsmat med varmt termosvatten som hälls direkt i förpackningen. Innehållet smakar bra och det inget att klaga på utsikten. Framför oss framträder hela sylmassivet. Det är Inte så mycket folk är i rörelse, enstaka skidåkare susar förbi. Ett tjusigt ekipage är tre kopplade Seberian Husky hundar med en skidåkare på släp. En helt fantastisk dag på fjället, vi njuter.

Trots att vi inte avverkat mer än ett par hundra höjdmeter är vi väldigt nöjda när vi glider in på Sylarnas fjällstation. Tunga ryggsäckar tar ut sin rätt. (Dryga 20 kg nästan 6 kg mat inklusive fulla termosar och en flaska vatten)

En varm o skön dusch och en välsmakande middag inne i en nästan tom matsal. Vi är lite orolig för morgondagens väderprognos som visar mulet, snöfall och blåsigt, framför allt tilltagande vind mot eftermiddagen. Vinden från nordväst vilket skulle betyda att vi får vinden i ryggen i morgon.

Måndag 15 mars

Det är inte många på frukosten i Sylarna, en personen förutom vi själva. Under frukosten tar vi beslutet att skida till Gåsen. Blir vädret för dåligt får vi vända och skida tillbaka till Sylarna.

Vi sitter i tamburen och snörar på pjäxorna. Plötsligt öppnas dörren och en mörkklädd person gör entré i rummet. Han har en gammal sliten anorak, svart hår, stora svarta glasögon, ögonbrynen även de stora mörka, nästan som falukorvar. Han pratar på energiskt.

– Jag ska till Helgas nu och till Gåsen i morgon hade jag inte förbokat i Helgas kunde vi haft sällskap.

– Jag gillar inte de här bosniska stighudarna, funkar inte så bra. De kärvar och ger inte så bra fäste heller.

Hans ögonbryn fladdrar när han visar upp sina skidor samtidigt som han drar i de halvdana stighudarna. De verkar vara helt hemmagjorda liknar gamla fransade heltäckningsmattor. Hans sätt och utseende gör att vi döper honom till Chilenaren. Han pratar på och har synpunkter på det mesta.

Vi lämnar Sylarna. Vindriktningen kvarstår vilket betyder att vi har medvind. Lätt snöfall och lite blåsigt, de första två kilometrarna är det nedför så en väldigt behaglig start. Efter Sylens gamla vindskydd styr vi kosan västerut, följer ledmarkeringarna. Det är betydligt mindre snöfall och mindre blåst än vad väderprognosen visade. Så färden till vindskyddet vid Gåsån går rätt smidigt i medvinden. Passerar en grupp med ripor som sitter kvar länge innan de flyr för skidåkarna som passerar över den frusna isen.

Efter 4 timmar når vi vindskyddet och den stora strapatsen så här långt har varit nedförsåkningen över den hårda skaren ner mot Handölån. Vi klarade oss hyfsat bra med varsin vurpa i helt olika stilar.

Vid lunchen i vindskyddet får vi sällskap av grupp estländare som kastar sig i det lilla utrymmet. Den estniske åldermannen är lite påstruken och skrävlar om sina tidigare resor i den svenska fjällvärlden. Sällskapet stärker upp sig med innehållet från en stor Coca Cola flaska men efter lukten att döma är det i Cola utan Jägermeister. Efter ett kort samtal försvinner de ut genom den lilla dörren.

Efter pausen är stigningen inte så brant som jag befarat, de sista 5 kilometrarna med de dryga 200 höjdmeter upp till Gåsen går relativt lätt. Nysnön gör det mera lättåkt över de isiga partierna. Strax efter klockan tre dyker stugorna upp i blåsten framför oss. Det är som små siluetter som skjuter upp genom det snövita landskapet.

Maja och Lydia stugvärdarna kommer ut och välkomnar oss, vi blir inbjudna och varmt mottagna. En trevlig stund i stugvärmen med ballerinakex och Irish Coffee. Jag tycker nog att vi har förtjänat detta efter en dag på fjället, i alla fall en ballerinakex. Det finns ett uns av telefontäckning i stugan, passar på att skicka sms till Carro och dottern ringer exakt när vi befinner oss i stugan, snacka om tajming.

Frystorkat intas senare som middag i skenet av stearinljusen. Ett besök på utedasset med pannlampa innan jag ganska nöjd kryper ner i sängen. Vinden och snön piskar mot det delvis snötäckta fönstret, det knastrar i gasolvärmaren i rummet. Mysig atmosfär. Återigen ett eget rum med massor plats, härligt.

Tisdag 16 mars

Gåsen är STF:s högst belägna fjällstuga efter Blåhammaren. Vi tar en vilodag på Gåsen. Ingen brådska, tar det lugnt för att känna av livet i fjällvärlden. Efter frukost är det sågning och klyvning av ved. Fyller på i vedfacket i stugan, slaskhinken töms på avsedd plats. Vatten hämtas i en brunn en bit bakom stugan. Stugvärdarna kommer med en stege som placeras nere på botten i källan. De vill ha hjälp att rensa isen i vattenhålet. Det är väl knappa tre meter ner till vattnet. Den frusna isen runt hålet huggs loss av en flyhänt och skicklig ishuggare. Vattenförsörjningen är nu räddat till Gåsen stugorna. Vatten dunkarna fylls med hjälp av hink och rep, dras sedan på pulka tillbaka genom snön och ställs in i köket i vår lilla stuga.

Lunchen består av frysstorkat, Spagetti Bolgnese till detta tortellinibröd som är inlindad runt tysk ölkorv. Eldar sur björkved i spisen, det brinner men inte så mycket mer. Flera personer anländer till stugan, ikväll blir vi totalt nio stycken. En av dom har falukorvsögonbryn, vår vän från Sylarna, Chilenaren.

På kvällen är vi inbjudna till stugvärdarna för att inmundiga en Gåsens fjällmiddag de luxe. Det blir en mycket trevlig kväll där Linda och Lydia verkligen har ansträngt sig och bjuder på en trerätters improviserad middag t.o.m ett glas rödtjut. Bästa fjällporslinet är framdukat som förmodligen är stugans enda. Bordet är förgyllt med guldfärgade paketsnören och värmeljus från ICA i Storulvån. En fantastisk atmosfär uppstår i det svaga ljusskenet. Jag ger bort min medhavda whiskey till dessa fantastiska stugvärdar som varit totalt insnöade i en vecka. Stugvärdarna är lite oroliga för två skidande ungdomar som startade från Storulvån sent på kvällen och planerade att landa in på Gåsen sent frampå natten. Det känns som ungdomligt oförstånd att utmana ödet med nattliga skidturer. När vi går tillbaka till vårt hus senare på kvällen snöar det ymnigt med dålig sikt, kanske blir det tufft för nattskidåkarna.

Ons 17 mars

För att undvika trängsel i det gemensamma köket bestämmer vi att vara klara med packningen och äta frukosten imorgon kl 07:00.

Långt före klockan sex hör jag från mitt sovrum en välbekant stämma. Det är chilenaren som är först i köket. Han som har ögonbryn som falukorvar. Det skramlar i kastrullerna, hör hur han häller upp vatten. Dragluckan gnisslar i vedlåren, luckan till vedspisen avger ett skrapande ljud när den öppnas och stängs. Gäst nummer två som är gubben från Tyrisö är oxå i köket och får kommentarer från Chilenaren. Strax efter kommer jag in i köket och börjar med mina frukostbestyr som är det vanliga dvs fiberhavregryn, blåbärssoppa toppat med 12 biskvier, varken mer eller mindre. Mannen med falukorvsögonbrynen sticker in huvudet genom dörren.

– Jag tömmer slaskhinken sen åker jag, hej då med er. Go tur.

Kort därefter ser vi hur Chilenaren försvinner bort över fjällvidderna. Klockan har inte ens slagit sju. En snabb rackare det där. Vi avslutar frukosten, diskar packar o städar av innan vi säger hej då till våra trevliga husvärdar. Passar på att köpa ett ”Gåsenmärke” i deras lilla butik som är sammankopplad med köket och sovrummet. De har ett tajt boende och verkligen inte så mycket space i tillvaron.

Det blir en fin förmiddag med blå himmel och solen lyser på de tre skidåkarna som är på väg mot Vålåstugorna. På halva vägen gräver vi ner oss i snön och gör en fikasoffa och njuter av solen, tystnaden , stillheten och utsikten. Färden ner till Vålåstugorna är behaglig med ganska mycket nedför och vinden i ryggen.

Efter att vi fått tilldelat våra rum är det dax för vattenhämtning igen. Vi drar en pulka med två vattendunkar till vattenhålet några hundra meter nedanför stugan. Med hjälp av rep och hink firas en issörja upp och fylls i de tomma dunkarna. Vattnet är brunaktigt, inte alls så klart och fint som på Gåsen. Med förenade krafter drar vi vattendunkarna med issörjan upp till stugan. Det är inte så många personer i denna stuga heller men paret från Karlstad är här. De som var på Gåsen för två dar sedan. Lite mat och småprat sen är det läggdags.

Klockan är strax efter åtta när jag skriver dagboken i min säng. Från rumsgrannen bredvid hörs ljudliga snarkningar genom väggen. Vinden har tilltagit och snön yr utanför fönstret.

Torsdag 18 mars

Ensamma i köket lagas den traditionella frukosten, ja ni vet ju vad vid det här laget. Ljusen är tända vid borden, snön blåser in på fönstren. Elden flämtar i spisen. Vi äter och är nu laddade för turen mot Stendalstugan.

I motvinden skidar vi mot det nya dagsmålet. Det snöar, skönt med skidglasögon. I Vålådalens naturreservat växer fjällbjörkarna i kanten av trädgränsen. Lite längre ner skymtar även en del granar. Vi följer leden och när vi kommer ner i själva björkskogen blir det lä från vinden. Ganska lätt skidåkning den sista biten mot Stendalstugan. Väl framme blir vi mottagna av stugvärd Birgitta med varm saft och en visning av STF:s nyaste och modernaste fjällstuga. Högt i tak, ljus inredning med elektriska sänglampor och smärre köksbelysning. Vilken himla lyx. Väldigt fin stuga med stora fönsterpartier mot väster.

Vi tillbringar hela eftermiddagen i stugan med lite chill och småprat med stugvärden och ett par andra gäster som ska åka toppturer med sina Rondone skidor. Sent på eftermiddagen kommer solen fram lyser fint över de närmaste topparna Stor- och Lilldalsfjällen. Verkligen fina vyer.

Fredag 19 mars

Fem tomma rostfria hinkar bärs ner till den is och snöbelagda Stensån som rinner knappa hundra meter från Stendalsstugan. Träluckan lyfts av från den uppbyggda träramen, det är ca två meter ner till porlande vatten. En vattenbrunn av packad snö och is skapar en perfekt vintervattenkälla. De tomma hinkarna fylls med det porlande klara vattnet från ån. Bärs sedan in och placeras strategiskt inne i stugans kök.

Smuttar på morgonkaffet tittar ut genom fönstren, har en magnifik utsikt över björkskogen och de närmaste fjälltopparna. Det är klar sikt, molnigt, sju åtta grader kallt. Det kommer att bli en perfekt skidåkningen ner till Vålådalen.

Hänger på ryggsäcken som känns betydligt lättare nu jämfört när vi startade. Hade ca 5 kilo mat från början, nu sista dagen är den i princip slut. Fem kilo mindre vikt gör stor skillnad. Bra före och lätt ryggsäck gör att de sista fjorton kilometrarna går lätt och utan någon större ansträngning tar vi oss ner till Vålådalens fjällstation.

Känns skönt att vara framme. Nu väntar en varm dusch, rena kläder, en tre rätters middag. En säng med rena lakan och rinnande vatten med egen toa på rummet, inte så dumt faktiskt.

Lördag 20 mars

Frukostbuffe serveras på Vålådalens fjällstation. Mera folk här beroende på att det är Visma långloppscup för klassisk skidåkning här idag. Skidåkare från hela Europa deltar och det är gemensam start på fältet intill med målgången framför fjällstationen. Konstigt det känns ingen publik bara några enstaka funktionärer. Jag hinner lagom att se herrstarten innan taxin hämtar upp oss för transport till Enafors.

Enafors är en gammal tågstation där tiden stannat, gamla slitna träbänkar med en bokhylla med gammal nostalgi lektyr i form av böcker och tidskrifter. Långt innan träsmaken tränger in i rumpan kommer tåget in på perrongen. Nu är det bara hemresan kvar. Undrar vart nästa tripp blir…….

Tack Thomas G, Ann-Charlotte, Maja och Lydia för härliga skidminnen från Jämtland. Ja visst jaa mannen med falukorvsögonbrynen gjorde ju ett starkt intryck oxå.