När motivationen sviktar

När motivationen sviktar men hjärtat styr vidare

Reflektioner från vår pilgrimsvandring

Det finns ögonblick under Caminon då man undrar varför man ens försökte. Som när du vaknar med orolig mage i överslafen på ett albergue och inser att det är dags att kravla ner för den rangliga sängstegen till den gemensamma toaletten – bara för att upptäcka att toapappret är slut. Eller när du, efter en lång dag i hettan, hittar en vattenpost där vattnet är otjänligt.

Och vem har inte känt den förlamande besvikelsen av att ha navigerat fel och tvingats vända om och gå tillbaka tre kilometer? Eller hungern som river i magen när du kommer fram till byns enda restaurang – och den är stängd! Och nej, ingen hjälp i sikte förrän nästa by, sex kilometer bort.

Bildtext: Överslafar i Alberque, By med stängt café

Vad i hela friden gör jag här?

Efter sjuttio dagars vandring genom lera och regn, hetta, kyliga stormvindar på Mesetan, snarkande kakofonier om natten och oändligt raka vägar genom spannmålsfält, smyger sig den oundvikliga frågan på: Vad i hela friden gör jag här?

Men Caminon handlar om mer än bara vedermödor. Mitt i allt finns något som drar en vidare, något som inte riktigt går att sätta ord på. De som har gått, förstår. När motivationen sviktar är det ofta ett leende från en främling eller en berättelse från en medvandrare som ger dig kraft att fortsätta. Det är de oväntade mötena med människor från hela världen och det enkla i att ha allt du behöver finns i din ryggsäck – mat när du kommer fram, en säng, ett glas vatten. Lyckan på en Camino är att uppskatta det lilla i det enkla.

Och visst är kulturskillnaderna påtagliga. När en typisk spansk frukost består av en kopp kaffe, en rostad macka och ett kex – och du, som den hungriga svensk du är, överväldigas av glädje över att få två extra korvskivor och till och med en bit ost!

Dagen börjar och vi vandrar iväg längs den monotona, platta vägen mot Carrión de los Condes. Söndag. Allt är stängt. Men ändå, där vi går på den spikraka vägen bredvid provinsvägen, finns det något fridfullt i enkelheten.

Nunnornas visstund

När vi checkar in på Albergue Santa Maria, med sina 48 bäddar, möts vi av ordning och reda. Nunnor och volontärer tar emot oss med öppna armar. Det blir kväll och nunnornas känslosamma visstund med pilgrimer från världens alla hörn. Nunnorna säger att vi ska minnas denna stund med hjärtat. Det är den där typen av ögonblick som stannar hos dig – när människor öppnar sina hjärtan och berättar varför de vandrar en Camino.

Som italienaren, totalt utbränd och på botten, som ser Caminon som sin chans att hitta tillbaka till livet. Eller libanesen som älskar att vandra i mörkret och sjunger en bönesång på arabiska, med tårarna rinnande nedför kinderna, påminnande oss om de svårigheter hans hemland går igenom. Och så den unga fransyskan, inspirerad av sin farfar som, vid 80 års ålder, har vandrat många Caminos och nu går tillsammans med sitt 15-åriga barnbarn ytterligare några sträckor.

Caminon är inte bara en vandring

Caminon är inte bara en vandring. Det är en resa genom prövningar och triumfer, men framför allt är det en påminnelse om att lyckan ofta finns i de små, oväntade ögonblicken. Och att det alltid finns något, eller någon, som ger dig styrkan att ta nästa steg.

Bildtext: Oändliga raksträckor på den spanska Mesetan, Skylt som visar alternativ väg, Stigen bredvid provisvägen, Carro kämpar på, Två motiverade pilgrimer, Nu är solrosorna ledsna, Vy över den platta Mesetan, Pilgrimer trampar på, En nunna skriver in oss på Santa Maria.

Dag 70

Dag 70, vi har återhämtat oss efter ett par dagar med feber och magsjuka. Vi har tagit några kortare dagsetapper för att samla nya krafter. Nu är vi i Mansilla De Las Mulas och vi är igång igen, har nu avverkat 1 284 km.