Ovan molnen i Chamonix

Chamonix

Vid foten av Mont Blanc ligger alpbyn som är ett mecka för bergsaktiviteter och vandring. Här samlas människor från hela världen för att uppleva storslagna äventyr och naturupplevelser.

I Chamonix på centrala Park Hotell Suiss sitter vi i foajén tillsammans med en liten grupp förväntansfulla personer. Emma som är färdledare berättar planerna för den kommande veckan. Detta tillsammans med Robban och Linus som är certifierade IFMGA bergsguider. I planerna ingår bl.a. Via Ferrata, vandring på glaciär och enklare klättring samt åka lift längs bergstoppar på 4000 meters höjd.

se filmklipp från turen

Via Ferrata

Vi packar ner vår lånade utrustning i ryggsäckarna och tar liften upp till bergsstationen Flegere. Efter en kort vandring är vi framme där berget blir brant uppför. Via Ferrata är en klättring där man är säkrad i en stålvajer och klättrar på uppsatta steg i berget. Utrustade med klättringsselar, hjälmar och schackel börjar så klättringen uppåt. Det här är min premiär för just Via Ferrata så jag känner en viss oro i kroppen om jag ska tåla höjderna, har varit på hög höjd tidigare men man vet ju aldrig. Efter en stund in i klättringen känns det hur bra som helst, en skitskoj aktivitet. Ett steg i taget uppåt, uppåt, på lodräta bergsväggar. Det pirrar lite i kroppen, men så himla härligt.

Efter en halvtimmas klättring blir det stopp. Det ser inte lika kul ut för en muskulös kille i ett annat gäng framför oss. Han sitter krampaktigt fast i ett vertikalt parti. Hans armar skakar, han är likblek, helt slut i kroppen trots at han är stor och stark. Han hänger i ett steg och är helt vettskrämd av höjden, han förmår inte att klättra vare sig uppåt eller neråt, den arma stackarn. Det tar tid innan hans guide lyckas få ner honom med hjälp av rep till en säker klipphylla längre ner så vi kan passera.

Vår Via Ferrata avslutas med en ”Himalaya bridge” där man går i luften på en stålvajer. Häftig upplevelse faktiskt. Hela passet tar i genomsnitt ca två timmar men nu tack vara hjälpinsatsen tog hela klättring långt över tre timmar.

Aiuguille du Midi

Det är tryckande varmt nere i dalen runt 34 grader, luften är kvav. På natten drar ett kraftigt regn och åskväder in över Chamonix. Regn med ostadig väderlek innebär stora risker på berget så ursprungsplanerna ändras. Dagens start senareläggs på grund av ovädret, så i stället för klättring och vandring tar vi bergståget upp till Gare Du Montenvers 1913 möh, detta för att hålla tidsplanen med andra bokade boenden. Från järnvägsstationen är det sedan en enkel vandring i uppklarnande väder till hyttan, Refuge plan Aiguielle, 2207 möh, där vi sover för natten. Nya regn och åskväder drar på nytt in under kvällen.

Efter en ganska bra frukost på hyttan, där Emma efter grundlig analys i en avancerad betygsskala sätter betyget 3 plus, av 5 möjliga poäng. Får nog understryka att det är en hyfsad frukost ändå. När morgonmåltiden är betygsatt lämnar vi hyttan, vandrar till den närliggande liften. I tät dimma hissas vi med cabinliften upp till toppen av det spetsiga berget Aiuguille du Midi, 3842 möh.

Dimman ligger tät. Det är obefintlig sikt.

Efter några timmars väntan lättar dimman. Molntussarna skingras så sakta, de närmsta bergstopparna börjar synas.

Aiquilles Marbrees

Nästa cabinlift tar oss vidare, den är lång, ljudlöst åker vi mellan bergstopparna på nästan fyratusen meters höjd. Nu är dimman utbytt mot en klarblå himmel, vindsvagt, nedanför ligger stora snöfält med glaciärer. I bakgrunden framträder de fransk-italienska alperna, bergen blänker så vackert med sina snövita toppar. Alpernas högsta berg Mont Blanc syns i bakgrunden. En magisk utsikt. Liften stannar, nu är vi plötsligt i Italien. Nedanför liftstationen ligger bergshyttan Refugioturino.

Här förser vi oss med hjälmar, selar, isyxor och stegjärn. Våra guider knyter in oss i replag. Glaciären framför oss är lite orangefärgad och fläckig. Det orangea är sand som transporterats med vindarna från sandstormar i den afrikanska Saharaöknen.  Landskapet framför oss är dramatiskt med alla bergformationer, snötäckta toppar, majestätiskt vackert.

Stegjärnen ger bra grepp i den något lösa snön. Det känns att vi är på högre höjder, andhämtning tilltar vid minsta ansträngning. Vi är ganska nöjda när vi är tillbaka i hyttan efter en halv dag på glaciären.

På natten är det svårt att sova på grund av den höga höjden, ligger mest och snurrar i sängen men det blir några timmars sömn iallafall.

Bergshyttan har 160 bäddar i olika sovsalar med tre olika frukosttider, 02:00, 04:00 och 06:00. Tiderna är beroende på vilket berg som ska bestigas, desto tidigare avfärd desto högre berg.

Vi ska bestiga ett lägre berg som heter Aiquilles Marbrees, 3535 möh, så vi har sovmorgon och äter den sena frukosten klockan 06:00. I källaren är den överfulla förvaringen av alpkängor, selar, hjälmar och isyxor nästan helt tomt. Det betyder att de flesta gästerna på den här bergshyttan har betydligt större utmaningar än vi.

Vi ger oss på nytt i väg över glaciären. Det är några minusgrader, snön är fastare än igår. Himlen är blå, solen har passerat över de närmaste bergstopparna. Längre bort skymtar flera replag som trampar mot andra bergstoppar i området. Vid foten av Aiguilles Marbrees lämnas packningen. Robban, den världsvane bergsguiden kollar TG:s och min utrustning och så klättrar vi iväg uppåt enligt 2:1. En guide och två ”bergsblåbär” dvs TG och jag. När väl klättringen kommer i gång är det inte så svårt ändå, men det gäller att man har bra fäste med händer och fötter. Med stort fokus tar vi oss upp till toppen. Robban är extra glad som hittar några små bergkristaller på en bergshylla.

Alla deltagarna i gruppen klarar utmaningen galant, flera i gruppen skriker ut sin eufori över sin prestation när de är nere på säker mark.

En superkul vecka. Jag rekommenderar verkligen denna tur arrangerad av inspiratören och glädjespridaren  Emma Svensson som också är grundare av Topo Travel.

Tack övriga gänget för trevlig samvaro. Vi kanske ses på något berg framöver.