Halva sträckan av Via Podiensis

Tidig morgon i Lauzerte

Vi väcks av ett ordentligt regn och åskväder. Blixtar som dansar över himlen, regnet smattrar mot glasrutorna. Det blir ingen skönhetssömn i natt, somnar om vaknar ändå tidigt. I mörkret packar vi ihop våra pinaler och tassar tyst ut från sovsalen för att inte väcka de snarkande pilgrimerna. Lakan och örngott åker ner i tvättbaljan utanför sovsalen.

Frukosten, den klassiska franska ”självservice”-stilen, bjöd på en tunn uppsättning godsaker – några brödbitar, sylt, yoghurt och såklart kaffe. En klen start på dagen, men kaffe är ju ändå livets bränsle, eller hur?

Vid 06:40 trampar vi ut på gatorna i Lauzerte som fortfarande håller fast vid nattens mörker. Det är lite kinkigt att hitta de röd-vita GR-markeringarna, men morgonens fuktiga, dimmiga landskap är som en belöning i sig.

På vår väg ut från Lauzerte kom snabbe Tim från Tyskland, och lite senare, kors i taket, den första svensken vi träffat på hela vandringen – Camilla från Åre! Vid kaffepausen efter 12 kilometer i Dufort Lacapelette träffar vi pånytt Elisa från Belgien, Katrin från Frankrike och de alltid lika glada damerna från Nya Zeeland. De är snabba går med lätta steg eftersom ett transportföretag kör deras packning för 9 euro per sträcka.

Bildtext, Gata i Lauzerte, Solrosfält, Snabbe Tim

Getosten

Dagen bjuder även på en praktfull syn: solrosfält så långt ögat kan nå, och stigarna som slingrar sig fram genom småkullar och lerpölar. Där möter vi ”Getosten”, en fransman vid namn Fabian som lärt sig ett enda svenskt ord av Camilla och nu verkade fast besluten att använda det vid varje möte. ”Getost!” sa han glatt varje gång vi möttes, som om det vore det mest naturliga i världen.

Bildtext, Nya solrosfält efter staden Lauzerte, vyer från leden Via Podiensis

Efter ett välförtjänt break på en bänk i skuggan, med bara fyra kilometer kvar till vårt boende. Vi trampar på den sista biten över hård asfalt. 

Bra med Google translate

Denna gång övernattning på en gård med ett privat Gîte. Här möts vi av en grind som är låst med hänglås – naturligtvis! Efter en knagglig telefon kontakt dyker vår värdinna upp, en trevlig kvinna med tre gigantiska hundar, hon bjuder gladeligen på öl och citronsaft i det stora rummet. Språkbarriärer? Inga problem! Google Translate är vår bästa vän och vi kan faktiskt förstå varandra rätt bra.

Efter en dusch i ett rum med egen toalett och handdukar som inte ser ut som urvridna disktrasor, känner vi oss fräscha. Kropparna, och särskilt fötterna, verkar ha börjat vänja sig vid dagliga långa vandringar. Vi har nu passerat halvvägs på Via Podensis och bara 35 mil återstår till den spanska gränsen. Och med semesterfirande fransmän tillbaka på kontoret känns leden mer internationell – flera av dem vi möter nu har samma mål som vi, Santiago.

Bilder under vandringen dag 15 – 22

Bildtext, Vårt boende på gården, En av hundarna, Bron Point Valentre i Cahors, På leden, Vi firar halvvägs, Bron Pont Valentre i Cahors, Bara 35 mil till spanska gränsen, Elisa från Belgien, Katrin från Frankrike, Skylt på leden, Leden Via Podiensis, Carros väg, Ett av många stenhus, Sträcka före staden Cahors

Dag 22

Dag 22 är avklarad och vi har nu vandrat hela 45 mil, har passerat staden Moissac. Det känns som en bedrift, men också som att vi börjar komma in i rytmen.

Bon Chemin