Frihjulsmaffian på tur i Norge

Grabbarna i frihjulsmaffian från Linköping antar en stor utmaning när de kör sina sextio år gamla SAAB  96 tvåtaktare på en 2000 km lång tur i Norge. En tuff resa för bilarna som tillverkades mellan åren 1962-64. Det är åtta bilar som startar från Vikingstad utanför Linköping och sju av dom kommer lyckligt tillbaka.

Flera av förarna är gamla rallyåkare och har kört samma bilar i olika tävlingsrace på sjuttiotalet. De är erfarna och har stor rutin på att skruva och reparera sina gamla tvåtaktare. Rallyessen omhuldar och putsar på sina kultbilar som sina käraste ägodelar. Karosserna är välpolerade, topplock och blanka luftrenare gnistrar som små diamanter i solen. Tvåtaktarna är genomgångna och penetrerade i minsta detalj men trots detta finns lite ängslan, en rädsla om de gamla kärrorna ska hålla för utmaningen att åka mellan fjordar och berg på branta serpentinvägar i Norge.

Orakelmotor

Bilarnas motorprestanda varierar, några åker med kompletta standardutföranden med vanliga trumbromsar och 38 hästkrafter under huven. ”Grönhatten” har den vassaste bilen i Saabflocken. Hans bil är trimmad av ett orakel på sjuttiotalet med enbart handverktyg helt utan modern utrustning. Profeten implementerade med hjälp av engelska och japanska teorier med dåtiders mått en helt unik trimmad saabmotor i absoluta världsklass. Bara detta motorhantverk är värd sin egen historia. ”Grönhatten” nöjer sig inte bara med japansk finess utan har ytterligare utökat effekten på orakelmotorn med en förgasare från en svensk snöskoter. Dessutom är avgassystemet modifierat med en motkoneförsedd avgasuppsamlare för att ytterligare öka trycket i cylindrarna. Nu har han totalt 90 hästkrafter i sitt turkosblå fordon med en ylande motor som avger minst lika mycket ”blårök” som de övriga bilarna i skaran.

Östgötaslätten försvinner i en blåaktig oljedimma när kolonnen av bilar styr kosan mot Norge. Solen lyser från en blå himmel, det är sensommarvärme, bilarna blänker, fartvinden är måttlig, landskapet susar förbi utanför fönstret. Den trimmade motorn ylar, det tjuter från avgassystemet. ”Grönhatten” trivs bakom ratten och smackar belåtet, trycker hårt på gaspedalen och varvar ut rejält på växlarna när tillfälle ges.

Efter trettio mils körning hörs lite oro för en bil som har vibrationer i styrningen. Detta undersöks grundligt på parkeringen i Årjäng. Erik justerar ett glappande framhjulslager genom att dra kronmuttern på sin Saab 96 Sport, för övrigt den enda som har en sportmodell och dessutom äkta rallylykta monterad på sitt skinande röda tak.

Fadäs i Oslofjordstunneln

Dagen efter går färden vidare mot norska Ørje och genom Oslofjordstunnel som är mer än sju kilometer lång och går under Oslofjorden. En lång nedförsbacke ner till tunnels lägsta punkt 134 meter under fjorden sedan lika lång uppför till mynningen på andra sidan. Ungefär på den lägsta punkten i tunneln börjar plötsligen bromsarna ligga an på den vita Saaben och farten dämpas trots gaspådrag.  Bromsskivorna har då blivit så varma att toleransen till bromsklotsarna minskat så mycket att klotsarna ligger på och bromsar bilen kontinuerligt. Anders känner att något är på tok.

— Det är nåt fel jag har gasen i botten bilen orkar inte skriker Anders

Han gasar på, desto mer han gasar desto mer värme på bromsskivorna, desto mer ökar trycket på klotsarna, desto mer bromsverkan. Bilen går saktare och saktare, det orsakar varmgång och det blir rökutveckling från bromsarna som sprider ut sig i tunneln. Det finns inget ställe att stanna på. Röken tilltar, tunneln börjar att rökfyllas. De stora evakueringsfläktarna i tunnel startar med ett dån. Paniken börjar spridas sig i den vita Saaben. Anders får små svettpärlor i pannan. Han trycker på gasen, nästan så att foten går genom golvet. Det hjälper föga, hastigheten sjunker mer o mer. Men som en skänk från ovan ser dom plötsligt ljuset i tunneln. De kommer med nöd och näppe ut ur mörkret och kan slutligen stanna i säkerhet i dagsljus. Bromsbekymret är inget större problem för ”Böcka”, det rutinerade rallyesset. Han kan justera de glödheta bromsarna relativt snabbt och Saabflocken kan rulla vidare.

Gaustatoppen och Vemork

Det är jobbigt för tvåtaktarna när det går brant uppför på serpentinvägarna mot Gaustatoppen, kylvattentemperaturen stiger snabbt i bilarnas kylsystem. För ”Grönhattens” orakelmotor rusar temperaturen väldigt snabbt upp mot rött.  Han håller ett vakande öga på tempmätaren och är lite mera försiktig med gasen nu. Här gäller det att stanna innan motorn blir för överhettad. Huvarna till motorerna  öppnas för att vädra bort värmen. Det krävs fler ”kylstopp” innan de puttrande ”Päronhalvorna” får vila på parkeringen vid Gaustatoppens sporthotell. Här checkar hela Frihjulsmaffian in för natten.

Morgonen efter tar Gaustabanen oss till Gaustatoppen, det tar ca en kvart att komma upp. När vi kliver in i berget möts vi av svalkande luft. Turen börjar med en slags spårvagn som går 850 meter in i berget. Därifrån bär rälsen av uppåt, och vi färdas i 40-gradig vinkel de 1 145 meterna upp mot toppen. Nepalesiska sherpas har gjort ett fantastiskt jobb här med att stensätta trappor, den sista biten upp till själva utsiktsplatån.  Väl uppe är det storslaget, vi ser Rjukan nedanför och en stor del av södra Norge.

Om det är ansträngande för bilarna att åka uppför, så är det även en utmaning att köra nedför de branta serpentinvägarna. Tvåtaktarna kör med frihjul dvs utan motorbroms. Det finns möjlighet att koppla in motorbroms och om man studerar en uppdaterad instruktionsbok från 1963 står det att läsa:

 ” Bromsning i långa, branta nedförslut är (jämte bogserstart) det enda tillfälle då frihjulet ska låsas. Lägg in samma växel som ni skulle använda vid uppfart, slå av tändningen och tryck ned gaspedalen.”

På serpentinvägen nerför väljer ”Grönhatten” att inte låsa frihjulet. Detta för att inte riskera något med sin orakelmotor. Han kör med sin egen bromsteknik, så hög hastighet så länge som möjligt och sedan tvärbromsa hårt med korta intervaller.

Vet inte vilken bromsteknik som är bäst för dessa gamla bilar, det blev i alla fall minst lika många stopp nedför som uppför. Nu inte för att motorerna blev varma, utan för att bromsarna blir överhettade minst sagt. Efter att Erik på nytt justerat hjullagret på sin Saab Sport och när bromsarna svalnat tillräckligt styr frihjulsmaffian till Vemork. Vemork var världens största kraftstation i början av nittonhundratalet. Bredvid låg fabriken som framställde konstgödning och som en biprodukt framställdes tungt vatten. Det var på den här platsen som norska soldater i ”Hjältarna från Telemarken” sprängde tungvattenutrusning under andra världskriget.

Om vårt besök i Vemork skriver den norska lokalpressen https://www.rablad.no/2000-kilometer-i-60-ar-gamle-saab-96-totaktere/s/5-90-242058

Full gas

”Grönhatten” gasar vidare på jättefina smala kurviga serpentinvägar mot Lysefjorden. Nu kommer rallytakterna fram, det går undan på de smala vägarna. Nu trivs rallyessen i saabflocken, det osar både bränd motor och avgaser. ”Grönhatten” har dessutom bytt huvudbonad till rallykeps, nu varvar han ur orakelmotorn som aldrig förr. Plötsligt blir det tvärstopp på vägen. Saab 95:an står still vid vägkanten framför oss, motorhuven är öppen. ”Böcka” står böjd över motorn. Krilla står bredvid.

–Det var full gas hela tiden säger Krilla

Bilbatteriet hade lossnat, kanat ner över motorn och lagt sig på gasreglaget i den tuffa körningen Nu blev det full gas på tvåtaktarn. Plattan i mattan, antingen Krilla ville det eller inte. Han hade då snabbt slagit av tändningen och kunde få stopp på bilen innan motorn varvade ihjäl sig. Efter ”Böckas” insats kunde Saab 95:an köra vidare mot etappmålet vid Preikestolshytta ovanför Lysefjorden.

Dimma vid Preikestolen

Solen har lyst över oss, vi har haft ett enastående väder med ljuv sensommarvärme under hela resan. På morgon efter, ligger dimman tät över Preikestolshytta. Ursprungsplanen var att vandra upp till Preikestolen i gryningen för att se soluppgången. Vi senarelägger starten och börjar vandringen runt halv åtta för att förhoppningsvis få bättre utsikt uppe på klippan. Om de puttrande ”Tvåtaktarna” hade det jobbigt uppför på serpentinvägarna, så var det likadant för en del av gubbarna som stånkade i trapporna upp mot Preikestolen. Väl uppe på klippan var det fortfarande tät dimma och dålig sikt, tyvärr, men ändå en go känsla att ha varit där.

Lysefjorden

Kaptenen ser nöjd ut när karavanen backar ombord på den lilla färjan som tar oss till Lysebotn, längst in i Lysefjorden. Han har gett oss ett special tillstånd att ta emot och frakta alla åtta Saabarna på samma tur. Normalt tar han bara ombord sju ”biler” men gör ett undantag för ”Frihjulsmaffian” från Sverige. Det är en vacker tur på fjorden, innan det åter är dags att åka från Lysebotn på nya serpentinvägar. ”Grönhatten” byter till rallykepsen, han flinar brett, orakelmotorn ylar, sedan bär det i iväg, i zick sack, brant uppför de 27 skarpa kurvorna till Kjeragboltens restaurang. Väl uppe på parkeringen ser Erik på nytt över sina glappade hjullager.

Efter ytterligare ett par övernattningar i Sirdal och Skien är Saab karavanen åter i Sverige, i Karlstad. Det är resans sista övernattning. På parkeringen framför hotellet har Eriks hjullager slutat att klappa. Hjullagren har fått så mycket uppmärksamhet och kärlek under resan. Men i sista svängen vid hotellet ger hans Saab Sport plötslig upp. Bilen tappar drivning på hjulen. En drivaxel har rasat. Här slutar resan helt tvärt för Eriks tvåtaktare. Den röda Sportbilen med rallylykta på taket får nu bogseras med bärgningsbil tillbaka till sitt hemvist i Vikingstad. Men totalt sett med alla tuffa strapatser för dessa veteranbilar. Så måste väl rallyessen och även vi kartläsare vara mycket nöjda med endast ett motorhaveri. Ett haveri som sker på hemvägen och dessutom i Sverige. Sju av åtta bilar klarade turen från start till mål. Ett bra resultat trots allt.

Vi lämnar Karlstad, nu är det bara stora raka vägar kvar på resan. ”Grönhatten” slänger av sig hatten i baksätet, kör faktiskt helt barhuvad. Den turkosgröna Saaben med den ylande motorn får nu en lugnare resa hem.