Från röd jord till landlotten i Kaptama

Vi skumpar fram längs de röda jordvägarna i minibussen från Kimilili till Kaptama, en grönskande by vid foten av Mount Elgon i västra Kenya. Damm yr upp bakom oss medan vi närmar oss familjen där allt började – det svenska stödet till kvinnogruppen i Kaptama, som tog sin början redan på 1980-talet.

Kaptama

Väl framme möts vi av Margrite, en före detta lärare med varm blick och fast handslag. Hon bjuder på friterat bröd – knaprigt på utsidan, mjukt på insidan – och flaskvatten, en trygg dryck i ett område där vattenkvaliteten inte alltid är att lita på. Margrit tillhör stammen Kalinjin, en av de största i Mount Elgon-bergen. Hennes gästfrihet är påtaglig, och vi känner oss snabbt som hemma.

Bildtext: vägbilder, huset hos Magrete

Kvinnogruppen

Sekreteraren Nelly berättar om kvinnogruppens utmaningar och framtidsplaner. De önskar medel till att plantera kaffe, ett mer lönsamt alternativ än majs, samt bygga ett hus att hyra ut för att säkra en stabil inkomst. Deras tidigare majsskördar har ofta blivit stulna redan innan de hunnit skörda – när hungern är stor är tjuvarna snabba.

David, vår guide och en lokal invånare med bred kunskap om regionen, berättar att Kenya har runt 45 olika stammar, varav nio finns i Mount Elgon-området. Trots att de talar olika dialekter förstår de flesta varandra hyfsat – men ibland uppstår missförstånd. Boskapsstölder är ett återkommande problem, och smårivaliteter mellan grupper blossar upp då och då. Arbetslösheten är skyhög allmänt i Kenya även för dem med universitetsutbildning. För många är vardagen en ständig kamp för försörjning, och enligt David har ungefär 10 % av Kenyas befolkning någon form av alkoholproblem – framför allt män. Många brygger sin egen alkohol hemma, och i Kimilili har vi endast sett en bar där den lokala ölen flödar.

Bildtext: Delar av kvinnogruppen i Kaptama, Majlis överlämnar gåva, handtvätt, Margrete, Nelly

Mjölkcentralen

Vi tar oss vidare till den lilla mjölkcentralen i Kaptama, en livsviktig knutpunkt för områdets bönder. Här lämnar cirka 250 mjölkbönder in sin mjölk dagligen, men bara de med större besättningar. Mindre gårdar med två till tre kor behåller sin mjölk för hushållets behov. Totalt hanterar centralen omkring 3 000 liter per dygn. Bönderna får 37 shilling per liter, medan centralen säljer vidare till ett mejeri i Nairobi för 40 shilling per liter. Vinsten är liten, men ändå en viktig inkomstkälla.

Mjölkcentralen har åtta anställda, som tjänar mellan 7 000 och 10 000 shilling per månad – en lön som varierar beroende på torka, foderbrist och marknadspriser. Precis som allt annat i Kenya är inget givet. Ett återkommande problem är bristen på reservdelar och teknisk support – när en maskin går sönder kan det ta månader att få den reparerad.

Vid mjölktanken finns en mjölkautomat som för tillfället är ur funktion. När den fungerar kan lokalbefolkningen köpa en liter färsk mjölk för 50 shilling – samma pris som i butiken.

Bildtext: Den lila mjölkcentralen, mjölkautomat, prat med arbetsledaren, mjölktanken rymmer 3200 l byggd i Polen, Mjölkböndernas motsvarighet till svenska Arla.

Landlotten

Slutligen besöker vi kvinnornas stolthet – en inhängnad landlott på två acrar, skuggad av stora träd. Här odlar de sin egen mat, och tack vare svenskt stöd äger de nu marken själva. Det är en sällsynt frihet i en värld där land ofta är männens domän. Nu står de och spejar mot himlen, väntande på regnet som ska göra det möjligt att så ny majs. Förhoppningsvis dröjer det inte för länge.

På tillbakavägen blir vi inbjudna till Davids hus. Han välkomnar oss med kenyansk värme och bjuder på en fräsch sallad – en enkel men uppskattad måltid som avrundar dagen på bästa sätt.

Bildtext: Landlotten knappt 2 tunnland, några av kvinnorna som driver Landlotten, Carro med en av kvinnorna, David med fru och son framför huset.