Fötterna, viktigast på en Camino

En galen snarknatt – ja, jag säger bara det. Det var som en motorsågstävling där en schweizare låg på rygg, med glasögonen på (för säkerhets skull, antar jag), och drog timmerstockar så kraftigt att hela salen vibrerade. Jag trodde nästan att taket skulle lyfta. Fy fasiken, en riktig Caminonatt i sitt esse!

De första morgonpigga pilgrimerna började dra i sina grejer redan strax efter fem. Vi däremot, vi hade ingen brådska. Nej, vi låg kvar och drog oss till den civilicerade tiden klockan sju. Då var det bara några få tappra själar kvar. Danska Freja, som legat på överslafen, var redo att gå och tackade artigt för en trevlig gårdags kväll. Hennes första dag på Caminon började nog bra, om man bortser från snarkorkestern. Hon hade pausat sin masterutbildning för att gå den sista delen av Caminon, från Belorado till Santiago. Ett riktigt masterdrag, skulle man kunna säga!

Bildtext: vårt albergue San Juan Ortega, Carro njuter av caminolivet, vår sovsal

Det var den kallaste morgonen hittills – på gränsen till frost. Vi gick, som vanligt, i shorts och förbannade våra knän som betedde sig som två isblock. Vi traskade vidare dryga tre kilometer till nästa by för att köpa frukost. Där lyckades vi äntligen tina upp lite.

Sedan bar det av förbi den lilla byn Atapuerca, och vi tog oss upp på ett höjdparti. Väl där kunde vi se långt bort i dalen – där låg Burgos och glittrade som ett mål i fjärran. När solen kom fram igen blev det plötsligt varmt och härligt. Livet på Camino i ett nötskal.

Bildtext: Kall men fin morgon, långa sträckor genom skogar, även länga raka vägar, Dalen längst bort Burgos.

Vi checkade in på ett nytt albergue och hade turen att vara först. Vi paxade snabbt ett par bottenslafar i en 20-bäddars sovsal. Dusch, tvätt av strumpor och kalsonger, och sedan en kortare utflykt till byn. Där fanns inte mycket mat, men vi lyckades skrapa ihop några brödbitar, lite skinka och ett par tomatskivor. Inte mycket, men tillräckligt. Magen kurrade inte fullt lika mycket. Hunger har vi fått känna på många gånger under Caminon.

Det var ett enkelt ställe, minst sagt halvdant. Värden verkade ha gett upp hoppet om pilgrimer för länge sen. Trött och småbitter – precis vad man inte vill ha av en gästgivare.

Middagen på albergena är oftast vid 19:00, även så denna kväll. Vi blev lite förvånade det blev en kalasgod middag , varm soppa, kyckling med pommes frites och sallad med yogert till efterrätt.

Jack från Korsika

Vi träffade också Jack från Korsika, som kom vandrande – eller snarare ridande – med två hästar. Ja, du hörde rätt! Han hade skeppat dem med båt från Korsika till fastlandet och sedan vidare till Toulouse och Saint Jean Pied de Port för att genomföra Camino Francés. Nu rider han och går om vartannat med sina hästar till Santiago. Det är lite knepigt att hitta bete åt dem på vissa ställen, särskilt i större byar och städer. I Burgos ska han köpa stängsel så att hans fyrbenta vänner inte rymmer. Hittills har allt gått bra, säger han. Jack ville ha lite extra kvalitetstid med sina hästar, och vad passar bättre än en Camino?

Vi mötte också en tjej från Österrike som också vandrade med två hästar. Hon stängslade in sina på hästparkeringen (!) utanför alberguet. Även detta ekipage var på väg till Santiago – Camino style, men med fyrbenta fordon.

Bildtext: Jack från Korsika, en av Jacks hästar betar utanför alberguet, tjejen från Österrike ridande på sin häst, hästparkering vid alberguet (kolla skylten), kalasmiddag på alberguet.

Fötterna viktigast av allt på en Camino

När man går en Camino, får fötterna sig en rejäl omgång. Vi ser pilgrimer som haltar och linkar som om de precis avslutat ett maratonlopp baklänges. Vissa tar taxi eller buss mellan sträckorna, medan andra skickar sin packning med transportservice. Vi däremot, vi tycker att en riktig Camino ska genomföras genom att gå varenda meter och med packningen på ryggen, som en sann pilgrim. För oss har det gått hyfsat – som jag nämnt tidigare, Carro har titanfötter och är byggd för den här typen av äventyr. Jag själv? Nja, mina hälar har protesterat lite, så jag har fått använda silikondämpning för att lindra trycket. Det har hjälpt, men också gett mig skavsår. Ja, lite smärta och pina får man räkna med – det hör till livet på Caminon.

Bildtext: väl ingångna kängor, lite omplåstring, massageboll för fötter mkt bra för trötta fötter, automat med fotatrialjer, glad solros trots att glansperioden är förbi, en nöjd pilgrim, en lite sliten pilgrim.

Dag 58

Dag 58 är nu avklarad. Vi är nu i Burgos och har avverkat 1112 km. Vi går nu lite kortare etapper dels för att spara fötterna och dels för att vara i Leon den 18 oktober.