Första etappen klar

De sista milen på Via Podiensis

Det är en strålande morgon. Solen kliver upp över horisonten dimslöjorna döljer dalgångarna på sluttningen ovanför tuggar korna lojt på fälten som om de också njuter av den fantastiska morgonen. Vi traskar vidare på små stigar förbi gårdar, tills vi hamnar på smala, kurviga asfaltsvägar. Plötsligt, vid en korsning, står han där – Gabriel, den schweiziske vandraren från Lausanne, som vi träffade i Pomps för en vecka sedan. Då som nu är han så himla välklädd att jag nästan skulle tro att han var på väg till en galamiddag, inte en vandring.

Jag går rakt på sak:

– Jag måste bara säga, du är den mest välklädde och propra vandraren jag sett på hela Caminon!

Gabriel skiner upp som om jag just nominerat honom till bäst klädda pilgrim på hela kontinenten. Skratt, äprat, och vips har vi sällskap resten av dagen. Han berättar att han precis har avslutat en master i miljöteknik och nu vandrar från Genève till Santiago ”för att det är kul och jag har tid innan jag tar något jobb.” Dessutom skulle han reflektera över sitt nästa livsbeslut. Man reflekterar tydligen bäst när man knatar upp 800 höjdmeter, som vi gjorde senare under dagen, till en utsikt som gav oss vyer över Baskien och Pyrenéerna. 

Bildtext: Utsiktspunkt Chapele de Soyartze, vy över franska Baskien, Ser i alla väderstreck, Thomas vilar,Två pilgrimer på Via Podiensis

Filosofen från Sydafrika

Vi övernattar i Gite Izzarak, ett mysigt ställe efter en liten by som heter Ostabat. Vid frukosten är vi först uppe – vilket inte är något pilgrimsmirakel, i pilgrimslivet existerar inte några sovmornar. Vi sätter på kaffebryggaren, brer smör på painrichen och smakar på kalla ägg och marmelad. En stund senare trillar fler pilgrimer in. Gabriel sitter mittemot, Bremer från Sydafrika bredvid, en äldre gentleman med fantastisk svada och en känsla för det filosofiska språket.

– Vart ska du vandra idag? frågar jag Bremer.

Han ler snett och svarar:

– I’m going nowhere and do nothing.

Jag skrattar och frågar om jag får ta ett foto på filosofen.

– Ok, men jag måste se allvarlig ut när jag tänker på ingenting, eftersom jag snart ska hamna på internet.

Bildtext: Väg mot Ostabat, Carro och Bremer, Vårt Gite Izzarak, Vy från Ostabat Pyrenéerna i bakgrunden, Även pilgrimer måste tvätta ibland.

Senare samma dag har vi ännu fler fina samtal med Bremer, som släpper en pärla:

– Life is not easy, it is difficult. But as soon as you accept that it is difficult, life becomes easier.

Visst är det klokt, och innan vi vet ordet av har Bremer försvunnit snabbare än vinden, förbi nästa krön. Vi, däremot, fortsätter i vår takt genom det böljande landskapet, med Pyrenéerna som bakgrund, och efter tio kilometer når vi Garmarthe, en liten by där precis allt är stängt, för det är måndag i Frankrike. Men, som tur är, hittar vi en gårdsbutik som räddar dagen med bröd, skinka och ost. Kaffetermosar står utanför och vi njuter av en perfekt paus.

Under pausen träffar vi på Tessy från Nederländerna och Martial från Frankrike, och förstås Gabriel igen – alltid lika välklädd, förstås.

Sedan fortsätter vi vår vandring och når så småningom Saint Jean de Vieux, en liten förort till vårt slutmål för dagen, Saint-Jean-Pied-de-Port. Här känner vi igen en hel del ansikten, och såklart träffar vi de glada gubbarna från Frankrike. Det blir glass och Coca-Cola innan vi slutligen går genom den berömda 1500-talsporten Saint Jacques. Vi sträcker armarna i luften och känner oss lite nöjda medan en annan pilgrim knäpper ett foto. Vi har nått halvvägs till Santiago efter 39 dagar och 80 mils vandring. Inte så illa ändå!

Bildtext: Tessy från Nederländerna, Fika vid gårdsbutiken, Filosofen Bremer, De glada franska gubbarna Amiani och Birraux, Gatubild från Saint-Jean-de-port, Skylten till vårt Gite, Vi poserar framför 1500-tals porten Saint Jacques.

Vi checkar in på vårt gîte, där vi får ett enkelrum med dusch och gemensam toalett. För en gångs skull får vi ta både skor och ryggsäck på rummet – lyx på pilgrimsspråk!

Vid middagen märker vi en stor skillnad jämfört med tidigare middagar i Frankrike: den här gången pratar alla engelska. Det är så mycket lättare att förstå vad folk säger nu, så vi njuter av konversationerna med vår brokiga mix av en nederländare, en nyzeeländare, fransmän och så vi. Nyzeeländaren, som precis tagit sig ur karantän i Pamplona efter att ha haft covid, känner sig fortfarande lite svag men är taggad på att starta sin första Camino nästa dag. Han har en riktig utmaning framför sig – upp över Pyrenéerna mot Roncevalles.

Vi lägger oss i sängen tidigt, som pilgrimer gör, trots att vi har sovmorgon imorgon. Vår första vilodag på 39 dagar – den har vi verkligen förtjänat!

Dag 39

Dag 39 är nu avverkad och vi har vandrat i lite drygt 80 mil. Vi är nu i Saint-Jean-Peid-de-Port bara 7 kilommetrr från gränsen till Spanien. Chemin de Saint-Jacques du Puy – Via Podiensis från Le Puy en Velay till Orisson är klar, vår första etappen är fixad. Nu börjar etapp 2.