Vadnäset

Det var ganska tomt på sätena i den lilla motorvagnen på Tjustbanan som var på väg mot Västervik. Passagerarna räknades till totalt fyra stycken exklusive oss två, tydligen var det inte så många själar som hade valt att åka med det första morgontåget. Tågvärdinnan ropade ut i högtalarna att det var dags för biljettkontroll och upplyste om att det fanns kaffe med enkelt tillbehör ombord. Morgonsolen lyste på ett välbekant landskap i en frodig grann vårgrönska som passerade i sakta mak utanför vårt tågfönster.
Efter en knapp timma stannade tåget i den stora metropolen Falerum. Hade faktiskt önskat en betydligt längre tågresa med detta behagliga skumpande med en mycket angenäm slummer men planen var inte slummer utan några dagars vandring på Östgötaleden. Tågets samtliga passagerare gick av på den lilla perrongen och det lilla samhället fylldes plötsligt med liv och rörelse. Motorvagnen fortsatte sin resa utan resenärer mot nästa station,Överum.

Med ryggsäckarna packade för tre dygn i det fria lämnade vi Falerum bakom oss och följde leden på små grusvägar och mindre stigar. Trakten vi vandrade igenom var vacker klassisk jordbruks bygd med lite ”Emil i Lönnebergakänsla” mindre byar och små torpställen. Första övernattningen skedde i Vadnäset mellan sjöarna Västersjön och Storsjön.

Alla platser har sin historia och ibland är den intimt förknippad med ett människoöde. På denna plats levde och verkade under många år Jaen Persson, som kom att kallas enslingen från Vadnäset.
Jaen Persson föddes år 1786 och växte upp på Fågelsättertorpet, Rumma i Hannäs socken. Han arbetade från unga år som dräng på en gård i Rumma. Här blir han sedermera också bonde då han 1813, 27 år gammal, gifter sig med moran på gården, den 16 år äldre änkan Malin Svensdotter.
Livet levde inte lätt med Jaen Persson. Han som länge klarat sig hyggligt vid de ständiga återkommande husförhören med betyget b i bok, Luthers katekes samt förklara och förstå begreppen, står i husförhörslängden för 1820-25 skriven som ”svagsint”. Omdömet svagsint följer honom fram till noteringarna i husförhörslängden från 1830-35 där han för första gången benämns som ”dåren Jaen Persson”.
År 1835 dör hustrun och hennes barn från det tidigare äktenskapet kastar därmed ut sin styvfar från ”undantaget” där han levat med sin hustru. Utan tak över huvudet vistas han nu under många år ”på socknen utan visst ställe”. Församlingen dit Jaen Persson hörde ägde nämligen ingen fattigstuga och man trodde att han ”skulle blifa wildsint och alldeles oregerlig” om man skulle inackordera honom någonstans. För att överleva mottog han dock fattigunderstöd.

År 1852, 17 år efter hustruns död, beger sig Jaen Persson till Vadnäset för att där bygga sig ett hus och försöka odla den jord som i trakten ansetts vara en ”ofruktbar kulle”. Jaen Persson stuga kunde knappast haft ett vackrare läge- från Vadnäset hade han en underbar utsikt över Västersjön och Storsjön. Han arbetade och slet med att bryta sten, röja och bruka sin jord. Detta resulterade så småningom i ”skördar af båda grönska och ax”, vilket gjorde att Jaen Persson 1860 skrev till sockenpräst Petrus Hellvik att ”han ej ville eller behövde emottaga understöd- de voro många som behöfde- han ville numera försörja sig själv.

Jaen Persson fick fem år av oberoende och räddade kanske med sitt slit något av ett anseende i bygden. Enslingen på Vadnäset dog i sitt hem 1865. Sockenpräst Hellvik sade om honom i sitt liktal att Jaen Persson var ”ärlig, fridsam, arbetsam” och att ”ensamheten älskade han”.

Efter en kylig natt på ”Enslingens” mark och tillbaka i nutid traskade vi vidare mot Långserum och Yxningens vatten. Sjön är känd för sin fina vattenkvalitet, med bra siktdjup största uppmätta sjödjup är 74 m. De cirka 90 öarna utgör en insjöskärgård, varför Yxningen är populär bland friluftsutövare. Vi avnjöt ytterligare ett par dagar med fint vårväder när naturen kanske är som bäst. Turen avslutades via den gamla banvallen från Fallingebergsviken till Valdemarsvik.