Ett ”Saabla” liv

Blåröken sprider sig som en dimma i den småländska idyllen när puttrande tvåtaktare i kolonn kör på den gatustensförsedda huvudgatan genom Gränna. Polkagrisens förlovade hemort. Nyfikna blickar observerar ekipagen storögt och många förevigar sextiotalsbilarna med sina mobilkameror. Det är inte varje dag det kommer SAAB tvåtaktare i flock med vrålande motorer. Bilen som dominerar mest på kullerstensgatan är en röd herrgårdsvagn 95 de Luxe.

Min bana började enligt uppgift i Frankrike, där är jag född och tillbringade min barndom. Uppväxten var bekymmerslös, rätt behaglig, inte så kallt, ingen snö, inget snöblask på vägarna. Inget salt som tränger sig in i plåten och skapar fula porer eller ger frätskador på lacken. Inga tunga skramlande vinterdäck och dra runt. Jag njöt av att känna doften av friska fräscha aromer av blomster, citrus och tropisk frukt när mina fransoser druckit Sauvignon Blanc. Efter några år bland vingårdar och vackra fransyskor tog mitt franska äventyr slut. Var nu tvungen att flytta norrut mot kallare breddgrader till den svenska staden Malmö. Hade svårt med den skånska dialekten till en början och efter dryga tio år när jag började förstå vad skåningarna pratade om var det dags för flytt igen. Nu blev det några kortare vistelser i Farsta och Tyresö i den kungliga svenska huvudstaden. Trivdes inget vidare i Stockholm fick mest vara inomhus i kalla trista källare och i trånga garage. Fick bara någon enstaka gång vara ute i rusningstrafiken där folk bara glodde snett på mig. Tur för mig blev jag nu köpt av en norrlänning och hamnade i Ångermanland. Skönt att slippa stressen, nu blev det lugna landet, ren härlig luft, fina vyer över havet från Lögdeå med fjällen i väster. Men norrlänningen blev ganska snart trött på mina tre cylindrar och speciellt då mitt frihjul. Så jag såldes tillbaka till Uppsala, efter en kort tid var jag tillbaka i Stockholm igen. Åter en källare med kalla fuktiga väggar. Det skulle bli bättre, jag skulle få se lite ljus i mörkret. Helt plötsligt förbarmade sig en äldre herre från Yxefall i södra Östergötland över min bleka trubbnos och jag hamnade åter på landet. Motorn hade knappt kallnat, då en helt främmande sjöman visade sitt nylle under huven. En ny försäljning var ett faktum och vips så blev det ett nytt hem.

Det visade sig vara ett fantastiskt hem, rymligt, allt man kunde önska sig av både reservdelar, verktyg, ytterligare SAAB kompisar bodde här. Det fanns en grön skrytsam rackare som var kaxig för sin trimmande motor på åttio hästkrafter. Vackra nostalgibilder på väggarna. En härlig atmosfär i en verkstad uppbyggd med kärlek, svett och säkert någon tår under många år. Verkstaden belägen i en liten ort i kanten av östgötaslätten.

Jag har ont i mina hjulinställningar får lite tafatt hjälp av sjömannens bror som heter Björn. Han justerar Toe-in vinklar, kladdar på inställningen till Camber också, det känns inte helt bra efter hans ingrepp. En snabb översyn innan det är dags för en planerad semestertripp med sex andra SAAB kollegor. Alla är i min ålder bara en skillnad, samtliga är kortare i rocken s.k. kortnosar, bara jag är kapabel att ta sex passagerare.

Vi åker iväg mot Mantorp, eftersom jag är längst i karossen får jag åka sist i kön, så typiskt. Känner på en gång att det inte står rätt till, plötsligt svartnar det för mina ögon, motorn vill inte mer, cylindrarna får ingen gnista. Hjulen rullar inte. Står helt stilla på en sidoficka på den gamla riksetten. Motorhuven öppnas, får snabbt första hjälpen i form av startgas, rakt in i luftfiltret, fy faan, smakar skit. Björn ser ganska snabbt att mina brytarspetsar har klibbat ihop. Lite groggy vaknar jag upp efter ingreppet, lite öm här och där, känner att jag har ny fördelare och hyfsade brytarspetsar, min tändning är inte helt optimal. Men allt fungerar i motorn och cylindrarna hänger fint med i tändstiftens tvåtakts gnistmelodi.

Sjömannen är nöjd, flinar lite, startar på nytt motorn och kör vidare, han förstår inte att choken har hängt sig. Han pumpar hårt med gasen och efter ett tag blir jag blir helt matt. Alldeles för mycket bränsle för mina tre cylindrar, det svartnar för mina ögon igen. Vaknar på nytt av den ettriga smaken av startgas i mitt luftfilter. Jag mår illa, någon har dessutom gnidit på mittelektroden till tändstiften. Är speciellt öm i det till tvåans cylinder. Björn fixar till choken. Det är något som är bra i alla fall. Sjömannen är mycket tacksam, startar motorn och styr vidare mot Mjölby. Väl inne i centrum av Mjölby, känner jag på nytt samma symtom, helt sur på alla mina mittelektroder av oljeindränkt bensin, hinner bara tänkta på choken sen blev allt svart. Som i en dimma hör jag svordomar från sjömannen. Han andas tungt, hör hans tunga andhämtning, känner flera stora händer som trycker hårt på mina bakskärmar. Efter ett tag avtar trycket på bakskärmarna och hjulen stannar. Någon drar försiktigt i ratten, huven öppnas och får på nytt känna smaken av Björns envisa startgas. Fy faan, han ger sig visst aldrig. Fjädern på choken rättas till, cylindrarna och Solexförgasaren känner hopp igen och motorn startas. Sjömannen är så belåten när han petar in växel på växel, gasar plattan i mattan, så himla skönt det känns. Mjölby försvinner i ett stort blått avgasmoln bakom oss. Snart är vi tillsammans med de övriga SAAB-96:orna igen. Saab kolonnen puttrar nu vidare mot Huskvarna.

Det är skönt att komma fram till nattlägret i Vrigstad. Är ganska sliten efter flera reparationer och ofrivilliga stopp. Dessutom ont både här och där kanske värst i min framvagnsinställning. Somnar till sorlet av gubbarnas tjat på parkeringen vid Best Westerns värdshus.

Efter en god natts sömn är vi på rull igen. Luften strömmar behagligt runt min fördelare, blå himmel, sjömannen nynnar belåtet bakom ratten. Det småländska landskapet susar förbi utanför fönstret. Sjömannen är lite för försiktig på gasen för att vi ska hinna med de andra rallyförarna som kör mina kortnos kollegor. Jag får slita hårt för att inte tappa bort mina kollegor i smålandsskogarna. Till slut samlas vi frampå förmiddagen vid det lilla vattenfallet till J E Hylténs industrivarufabrik. Gubbarna som åker med oss får vara med om en fantastisk guidad tur i den gamla fabriken. Fabriken som varit verksam i hundra år och räknas som starten för Gnosjös enorma företagsverksamhet. Jag och mina kollegor får snällt vänta på parkeringen.

Efter en hård dags slit i sommarvärmen får jag äntligen lite nytt oljeblandat bränsle vid en bensinmack i Vrigstad. Det värker i mina hjul och framvagnsinställningen smärtar. Sjömannen är orolig för min hälsa. Jag vill hem. Ett spontanbesök i Stockaryd poppar plötsligt in i vårt körschema. Jag får ingen vila, får vänta med parkeringen i Vrigstad.

I Stockaryd visar Sibylla och en gammal speedwayförare upp en galen samling av SAAB prylar såväl i ett överfyllt garage som i en proppfull villa. Över tusen leksaksbilar av märket SAAB i ett av vardagsrummen. Gubbarna är lyriska över dagens besök. Sjömannen är imponerad av dagens vistelser men bekymrar sig för min kondition eftersom jag ”plöjer” med mina framhjul. Detta leder till stor smärta och onödig förslitning av mina framdäck. Det blir ingen vila för mig i Vrigstad. En akut operation genomförs senare på kvällen.

På en närliggande bensinmack öppnas motorhuven på nytt. Jag känner ett spett som klämmer mot min spindelled. Sjömannen hänger på spettet tills det glipar tillräckligt och efter stor möda lyckas Björn trycka in några halvdana egenslipade plattjärn som ska föreställa shims mitt i leden. Svetten lackar på Björns bleka hud.

Bröderna verkar nöjda med sitt arbete, åker tillbaka till Vrigstads parkering. Äntligen får jag lite vila. Jag somnar trots att det värker i spindellederna.

Vaknar tidigt nästa morgon med ett ryck när jag hör sjömannens röst.

– Han får stå över idag och vila. Han plöjer för mycket med hjulen. Det är bättre att vi sparar hans krafter tills hemfärden säger Sjömannen.

En hel dag får jag stå på parkeringen i Vrigstad medan de andra kollegorna har kul, åker i rallyfart på småvägar. På stora allfartsvägar är framfarten beskedlig men desto mindre och krokigare vägarna blir desto hårdare tryck blir det på gaspedalen. De rutinerade rallyessen trivs. Björn ser belåten ut när han leder SAAB flocken mot Kyrkö mosse för att besöka Åkes berömda bilkyrkogård. Väl hemma i Vrigstad görs desperata försök att hitta en smörjgrop till mig men utan resultat.

 Morgonsolen skiner på min matta lack. Det bränner framförallt i mina rosthål i framskärmarna. Han kunde väl åtminstone ställt mig i skuggan.

Inget mera gnäll nu. Dörren öppnas och jag känner den varma ändan på mitt förarsäte. Sjömannen vrider om startnyckel.

Det är dags att åka vidare. Jag åker sakta bak i SAAB-kön medan de andra gör några försök att hitta en smörjbrygga. Målet för dagen är Västervik.

På vägen dit stannar Björn vid Sävsjös enda manuella bensinstation. Bakom disken står en ung tjej med ljust stripigt hår, hennes tänder idisslar sakta på ett tuggummi.

– Har du någon smörjbrygga här på macken? frågar Björn

– Jag ska titta om vi har någon i våra hyllor svarar tjejen.

Dagens ungdom har tydligen ingen aning om vad en smörjbrygga är för något. Det ingick inte deras skolundervisning och inte i det verkliga livet heller. Björn skrattar och skakar på huvudet.

Planen är nu att besöka Lennarts traktormuseum i Ingatorp på vägen mot Västervik, en timmes bilfärd från Vrigstad. Han kan låna ut en smörjgrop på sin gård. Nu leder jag SAAB flocken i beskedlig hastighet mot den efterlängtade smörjgropen. Med stor smärta når vi Ingatorp. Plötsligt tappar jag tändningen fullständigt och allt blir svart. Sjömannen styr in mot vägkanten, hjulen står på nytt helt stilla.

Efter några resultatlösa startförsök öppnas min motorhuv. Ett skarpsynt öga ser att en kabel till mitt fördelarlock lossnat, kabel sätts tillbaka på sin plats. Detta är småsaker för en gamling och skapar inga problem. Färden fortsätter nu till ett traktormuseum fullt av enbart Volvo BM traktorer. Lennart guidar runt SAAB förarna och berättar gammal traktorhistoria med stort engagemang och med imponerande kunskap.

Äntligen kommer vi till den efterlängtade smörjbryggan inne i maskinhallen på Lennarts gård, Himmestorp.

Det verkar som bröderna har förstått och justerar äntligen mina Toe-in vinklar på ett någorlunda vettigt sätt. Operationen går nu betydligt bättre och smidigare med en smörjgrop. Kanske finns det en chans att jag kommer ända hem till Vikingstad ändå. Men först ska vi visst till Västervik för att checka in på Hotell Fängelset. Natten tillbringas på parkeringen utanför fängelset. Känns ganska skönt ändå, spindellederna är lite bättre, tändningsföljden funkar riktigt bra. Jag kommer nog hem till mitt kära garage i Vikingstad till slut.

På morgonen blir alla gubbarna utsläppta från det gamla fängelset. Jag trodde nog att någon av dem åtminstone skulle få sitta ett par dagar för rå bilmisshandel. Sjömannen lastar in sin packning i min baklucka. Innan hemfärd ska SAAB flocken åka på en liten stadsrundtur i Västervik. Mina kollegor är heta att visa upp sig för Västerviksborna så jag hamnar sist i raden igen. Vi kör förbi fängelset, ner på Slottsholmsvägen. Det är verkligen fina vyer ut mot vattnet med ståtliga båtar. I en puttrande lång rad svänger bilkolonnen sedan in på Strandvägen på den riktiga raggargatan. De andra bilarna blänker så fint i morgonsolen, kanske inte så mycket om min solblekta röda lack. Jag försöker hänga med så gott det går. Nu blir det plötsligt en rundsväng för att åka tillbaka ut mot Slottsholmen. I den lilla backen tillbaka mot Slottsholmsvägen blir det oväntat totalt helt svart, min ork rinner ur motorn. Känner mig konstig, cylindrarna jobbar på men jag får ingen kraft ut till mina framhjul. Nu är det slutet tänker jag.

— Jag har ingen drivning på hjulen överhuvudtaget, säger sjömannen förtvivlat.

— Faan du måste gasa, skriker Björn

Jag känner som i ett töcken att bogserlinan fästs i min nos, svimmar sedan av. Hör sedan som i en dimma sjömannen säga.

— Han kan stå här på parkeringen vid fängelset i Västervik, vi hämtar honom på måndag.

Innan jag försvinner in i det totala mörkret går tankarna till mitt ljuva hem i kanten på östgötaslätten, saknar brödernas verkstad så himla mycket.