Dimaro, Italien

Det är rena sommarvärmen trots att det bara är i slutet av mars. Uterestaurangerna är fulla med människor. På torget utför tågstationen sitter klungor med lättklädda ungdomar och spelar kort. Milanos tågstation är relativt stor här passerar runt 320 000 människor dagligen. Trots att det är mycket folk i rörelse så är det tämligen enkelt att skaffa biljetter även om det krävs lite tålamod att stå i köer med tjattrande italienare. Tågnätet i Italien är väl utbyggt och på det stora stamnätet trafikeras linjerna  av det halvstatliga Trenitalia som har moderna höghastighetståg.

Jag sitter behagligt tillbakalutad i stolen och ser det kuperade italienska landskapet susa förbi utanför tågfönstret. Det krävs flera tågbyten för att komma fram till provinsen Trento och den lilla skidorten Dimaro. Fyra byten senare når jag den lilla orten Mezzocorona. Här bor knappt 5000 invånare och härifrån till Dimaro trafikeras järnvägen av det regionala bolaget Trentino Transporti. Här finns ingen manuell biljettförsäljning och dessutom är biljettautomaten trasig så jag går ombord på tåget utan både kontanter och biljett.

Lite senare vid biljettkontrollen skakar konduktören på huvudet.

– Vi tar inte emot kort, här gäller bara kontanter, du får köpa biljett på nästa station.

Tågvärden är mycket tillmötesgående. Konduktören håller tåget medan jag på nästa station tillåts gå av för att köpa en biljett. Det tar tid. I den manuella biljettkön blir det naturligtvis extra omständigt när det finns en hygglig konduktör som håller ett helt tåg bara för min skull. I kön är det en mumlande långsam och mycket frågvis liten gubbe som envisas med någon tidtabell av något slag. Tanten i luckan går lugnt och frågar någon kollega innanför disken om hjälp till gubben, kommer tillbaka några minuter senare tar upp telefonen och tjatar ytterligare ett par minuter innan hon ger gubben ett nöjaktigt besked. Gubben lämnar luckan och lommar iväg. Efter ytterligare några köande som ska ha tidtabeller är det äntligen min tur. Lämnar fram mitt kort, det känns som evigheter innan kortläsaren kopplat upp och anslutit till Trentino Transporti. För den facila summan av 3,70 euro får jag slutligen en biljett. Frågan är nu om tåget står kvar?

Lätt stressad springer jag tillbaka mot tåget ut på perrongen, jodå tåget står kvar, konduktören står helt lugnt i dörren på det stillastående tåget, han nickar belåtet när jag visar upp min nyköpta biljett för 3,70 euro.

– No stress säger han, klappar mig i ryggen.

– Grazie mille säger jag, och klappar konduktören på ryggen.

Detta skulle knappast hända på ett pendeltåg i Finspång och inte någon annan stans i Sverige heller för den delen, att tåget väntar på en resenär som inte har fixat sina biljetter. Det är lite mera avslappnat och lite mer ”manjana” i Italien och syd Europa. Mycket nöjd med mitt sena biljettköp når jag en dryg timme senare fram till skidorten Dimaro.

Den traditionella skidveckan i de italienska dolomiterna är som vanligt helt fantastisk med strålande väder, bra skidåkning och trevligt umgänge. Sport Hotel Rosatti är sig likt, med fem uppställda Ferraribilar innanför glasrutan i matsalen, det goda salladsbordet, den galna efterrätten. Grappa provning, Ferrari simulator, Aperol Spritz och spa anläggning. Nytt för i år är den glada dragspelaren som fick några matgäster att trivas lite extra under middagen.

Sista kvällen avslutades sedvanligt med ordleken, veckans nedskrivna ord denna gång blev:

nöjdhet, förspänt, mätt, bakvatten, grindflärp, sol, snowroller, underbältet, smiley och spänt.

Det framröstande segrande ordet blev ”nöjdhet”, noterat av ”RimforsaCarro”.

Som vanligt finns det inte så mycket att klaga på under en sådan här fantastisk skidvecka i de italienska Dolomiterna. Jag skulle bli förvånad om det inte blir ytterligare en tur till Dimaro nästa år.