Stämning i Le Soulie

Vandringsdag nummer 10 börjar som vanligt, men med en extra gnista – frukosten är verkligen ett uppsving! Vi njuter av kokta ägg, en riktig lyx och färskt bröd medan vi blandar yoghurt och klämmer ner en banan för lite extra energi. Mitt i all denna frukostglädje dyker Marie-Eve från Kanada upp igen, lika sprudlande och pratglad som alltid. Vår Camino-familj börjar verkligen kännas som just en familj.

Vi ger  oss iväg genom Estaings stillsamma gator, över floden Lot och vidare uppför en brant backe som verkligen sätter våra vader på prov. Men lyckligtvis planar stigen ut och vi vandrar  vidare genom skogar och lantliga vyer.

På det lilla torget i Compuac är det dags för en kaffepaus.

Vi dukar upp våra medhavda ägg, bröd och ost och äter som om vi var på en kunglig picknick. Efteråt kan  vi inte motstå en glass på torget innan vi fortsätter vår vandring genom skogar och längs grusvägar. Vi är helt ensamma ser inte en enda själ under hela dagen förutom två jägare som hastigt passerade.

Efter några slingriga kurvor på asfaltsvägen dyker Le Soulie upp ur grönskan som en gömd pärla. Det är inget lyxhotell men väl ett gîte. Eftersom vi är nästan första gästerna för dagen får vi ett charmigt litet stenhus med ett rum och en dubbelsäng. Toaletten och duschen är på sidan i ett litet skjul där man knappt kan vända sig om. Le Soulie drivs av en kristen församling och volontärer, och är ett ”Donativo”, vilket innebär att varje gäst betalar vad de tycker vistelsen är värd. Det finns 14 bäddar, men ikväll är vi 29 som övernattar, så det är trångt och folk sover lite varstans.

Medan vi väntar  på den gemensamma middagen slår vi oss ner med Floriane som är från Nice och Stefan för en pratstund. Stefan läraren från Bretagne, som förlorat sina glasögon i en dramatisk kanotincident på floden Lot kvällen innan, han har klarat dagens vandring tack vare Floriane och en annan fransk kvinna som ledsagare. Han kisar tappert mot solen och vi undrar om han ens kan se oss under samtalet.

Vid middagen är det trångt runt bordet, men vi lyckas ändå klämma in oss. Stämningen är på topp – övervägande fransmän, Marie-Eve från Kanada och så vi, vikingarna från Sverige. Vi fryser lite, kanske på grund av dagens sparsmakade matintag, men när vi väl sitter till bords blir vi snabbt varma. Ris, grönsaker, bröd och vin smakar som en gastronomisk belöning efter dagens strapatser.

Innan efterrätten får alla presentera sig, vilket känns som första dagen i skolan men med en mycket varmare och hjärtligare ton. Vi delar historier om våra Camino-upplevelser, alla med sina egna unika insikter och äventyr. Det är något speciellt med hur Caminon för samman människor från alla världens hörn, och hur öppna och vänliga alla är. Det påminner om varför vi gör detta, trots blåsor och utmaningar längs vägen.

Bildtext: Fina vyer i detta område, rast o vila, fin morgon, Carro kollar vägval med en belgiska, typisk fransman, middag vid Le Soulie.

Sedan starten i Le Puy-en-Velay har vi passerat en mängd byar och städer. Det är ordentligt kuperat Carro får slita i uppförs backarna medan jag lider mera när det långa nedförsbackar på asfalt. Totalt sett har vi vandrat mest  på stigar, mindre grusvägar och endast en liten del på asfalt. 

Dag 10

Dag 10. Nu har vi vandrat i 10 dagar och avverkat 270 kilometer, totalt 6954 höjdmeter upp och 7402 höjdmeter ner. Uppmätta avstånd och höjder enligt min garminklocka. Inatt sover vi i en by som heter Figeac.