Buen Camino, Spanien

I slutet av åttiotalet invigdes vägarna och lederna efter aposteln Saint James till att bli Europas första officiella kulturella vandringsleder. Detta för att erbjuda Europas invånare en kombination av geografiska, historiska och kulturella upplevelser. Egentligen är det ett helt nätverk av leder som kommer från nästan hela Europa, lederna härstammar från den urgamla historien. Många av lederna har sitt slutmål i Katedralen i Santiago de Compostela som ligger i nordvästra hörnet av Spanien.

Vad är det som gör att Katedralen i Santiago de Compostela har attraherat alla typer av människor över tusentals år?
Varför gör så många människor dessa vandringar?

Även nu på 2000-talet vandrar tusen och åter tusen människor på dammiga, leriga stigar genom djupa skogar och över bergskedjor för att till slut nå Santiago de Compostela. Svaret på dessa frågor kan bara ges av de människor som tar 30-40 dagar av sin tid för att varje dag driva sig själva, hjärta och själ, de ca 800 km från den fransk spanska gränsen vid Pyreneerna till Santiago de Compestela. Det är lika många erfarenheter som det är människor, men det finns bara ett original, bara en Katedral i Santiago de Compostela. Historien om de vandrande pilgrimerna till Santiago började för två millenier sedan. I vår moderna tid har kanske dessa vandringar en annan innebörd om man jämför rent historiskt, men erfarenheten är nog densamma som förr, att detta inte bara är en fysisk resa, utan även en inre mental resa.

Vi uppsökte turistinformationen i Irun, en liten stad i Baskien som ligger på den spanska sidan av gränsen mellan Spanien och Frankrike. Eftersom våra ursprungsplaner plötsligt ändrats hade vi fått en ny ide om att testa att vara ”Peregrinos” (Pilgrimer) och vandra en del av den ”Norra vägen till Santiago de Compostela”, längs den norra spanska kusten, avståndet mellan Irun och Santiago är ca 825 km. Så vi behövde få lite information om hur man skulle ”gå” tillväga. Tjejen bakom disken gav oss en liten bok om ”The Nortern ways to Santiago” och en liten bok om härbärgen, sen sa hon följ bara de gula pilarna västerut det är inga problem.

I kyrkan i Irun fick vi våra pilgrimspass. Den katolska prästen skrattade, tryckte den nötta och välanvända stämpel i den blå stämpeldynan. Stämplade sedan våra pilgrimspass i den första rutan i passet. Han önskade oss ”Buen Camino”, vi gick ut ur kyrkan i centrala Irun och började att leta gula pilar. Efter någon timma hittade vi den första gula pilen och började gå västerut. Det regnade vi hade regnjackorna på, ryggsäckarna var lite för tunga för denna helt oplanerade utmaning. Men samtidigt skulle det bli väldigt kul att prova det som vi hört så många tala om, Pilgrimsvandring till Santiago.

I vår bok stod det att det fanns ett härbärge i San Sebastian dit var det ca 25 km. Vi knallade på i regnet, efter någon timma var Irun bakom oss. Små smala grusvägar och stigar ledde oss genom lövskogar och mindre öppna landskap, kuperat, mycket uppför förbi små byar vid någon kyrka såg vi flera pilgrimer. Det var söndag, vi funderade på om vi kunde hitta något matställe hungern började göra sig gällande, käkade några digistivekex under ett träd, det regnade fortfarande. Vår vandring fortsatte nu ganska brant nedför och nere i dalen kunde vi se havet för första gången samt en litet samhälle, det var Pasal Donibane. En charmig liten fiskeby med smala gränder, vi gled in på en restaurang med vita dukar åt en välsmakande lunch.
Leden var mycket kuperad med långa sugande uppförsbackar och ner längs kraftigt sluttande bergsidor, vi gick utmed kusten. Atlantens vågor svepte in mot land. Vi började bli slitna och insåg att vi inte skulle orka till San Sebastian. Mycket lägligt hittade vi ett härbärge som låg på en höjd med vacker vy ut över Atlanten.

Vi blev vänligt mottagna och invisade till våra respektive rum, kvinnor i ett rum och männen i ett annat, ca 6-7 bäddar i varje rum. De som drev detta härbärge visade sig tillhöra en religiös sekt ”The twelvetribes”.
Sektens medlemmar såg lite speciella ut, alla hade ungefär samma säckiga kläder, alla hade hårflätor. Verkligen en speciell atmosfär, vi blev bjudna på mat till den sprakande öppna brasan. Som matgäster fanns även ett par andra pilgrimer, Erik från Washington och Lelia från Australien. Efter en lång dag med letande efter de gula pilarna längs leden och många intryck blev det tidigt till sängs i sektens boning.

Efter några dagars vandrande började vi bli vana vid livet som ”Peregrinos”. Vi gick genom små fiskebyar, förbi genuin spansk landsbygd, över långa sandstränder över diverse berg, genom flera städer längs den spanska norra kusten mot Galicia. Vi lärde oss snabbt att det gällde att vara på härbärgena tidigt på eftermiddagarna innan de blev fullbelagda av folk. Vid fullbelagda härbärgen blev pilgrimerna ibland avvisade men oftast hänvisade till att sova på golvet, i uppsatta tält eller något gammalt förråd eller dylikt.

Vid ett tillfälle var vi sent ute till ett härbärge i Bolimar, dessutom hittade vi inte något matställe längs vägen. Dessvärre visade det sig när vi kom fram och knackade på dörren att härbärget var stängt. Rejält trötta fortsatte vi längs vägen, efter ett tag stövlade vi in på en kyrkogård, gick runt bland höga murar och gamla kapell, letade efter något krypin. Plötsligt på gräsmattan framför en stor byggnad stötte vi ihop med prästen, han kom från ingenstans. Han förstod vårt ärende och visade oss vägen runt några byggnader in i ett rum. Ett kalt enkelt rum med ett tiotal sängar perfekt för Peregrinos. Här fanns ett par bäddar lediga för ett par trötta svenskar. Matfrågan löste sig ochså för prästen uppenbarade sig igen med en stor gryta med soppa. En bestämd kvinna från Baskien portionerade sedan ut soppan till alla Peregrinos i det lilla rummet.En riktig höjdarmåltid med fantastisk stämning som är svår att beskriva måste upplevas. Det var folk från diverse håll i världen Australien,Frankrike, Polen, Italien, Brasilien, USA, Slovenien,Urkraina, NZ och så var det vi förstås.

Vi hade inte alls planerat denna vandring men vi blev positivt påverkade av sättet att leva och alla möten med människor från när o fjärran. Under två veckor vandrade vi och sov på olika härbärgen. Distansen som avverkades var 282 km, från Irun till Santander ungefär en tredjedel av hela sträckan till Santiago de Compostela. Om vi haft mera tid hade vi gärna vandrat vidare västerut…. för.. ”resan är målet”.

Buen Camino